Princess of Pop with a thousand words/Starting over.

Äntligen har jag gått över vägen. Jag stod ganska länge i ett vägskäl men nu har jag vikit av, gått över vägen och jag lyckades att inte bli påkörd av en stor lastbil på vägen dit. Bra. För att skriva i klartext har jag alltså börjat skolan. Det har gått så fantastiskt bra för en gångs skull att jag bara väntar på att den där lastbilen ska komma och köra ihjäl mig. Någon gång måste det väl gå neråt igen, som det alltid gör.

Jag har fyllt år också. Ha! Jag är snart vuxen, hela tjugoett år gammal, inget vidare faktiskt. Väntar otåligt på det året jag kommer att vara tjugotre. Mm tjugotre. Smaka på det!

Hur ska det gå? Hur ska det gå? Jag väntar på den dagen jag låser in mig på toaletten och återfaller. Det är så skönt. Skönt. Avslappnande. Varför måste det stå utanför normen? Jag hatar normer. Jag måste följa normen oavsett om jag vill eller inte. Det är en ofrivillig romans. Om jag inte skulle följa normen är jag onormal och hamnar utanför all social kontakt, och samhället. Det finns ingen som skulle acceptera att det inte beror på psykoser, då blir jag bara förlöjligad. En förvirrad tonåring använder det som ett medel, ett rop på hjälp sägs det. Men jag är varken förvirrad eller tonåring. Jag är bara beroende.

Bara beroende.

Varför vill ingen acceptera det? Varför kan jag inte acceptera att de andra inte vill acceptera det?

Jag hoppas på en lugn höst samtidigt som jag egentligen bara vill gömma mig under täcket eller ligga timmar i ett varmt bad eller sitta i nattmörkret för mig själv och bara gräva ner mig. Varför? Skolan har ingen kurator verkar det som - BESVIKEN. Det var nästan det jag hade sett fram emot mest. Jag undrar hur det ska gå med oss. Hon verkar nedstämd. Jag känner skuld.

PopPrinsessa förnimmer känslan av hat och en passiv ilska blandad med maktlös frustration sprider sig genom kroppen.

Soundtrack: Emily - Alice In Videoland

Det går rysningar genom kroppen varje gång jag hör vad jag inte vill höra. Varje gång jag känner svartsjukan sprida sig genom kroppen, intravenöst sprider det sig i blodet. Det är då jag börjar att frysa och skaka. Det känns som om hela världen rasar samman. Lustigt, det har jag ju känt så många gånger förr. Hur kan världen rasa samman så ofta. Borde den inte bara kunna göra det en gång?

Jag känner så mycket ofrivillig hat. Jag önskar att jag vore en häftig rockstjärna som kunde skriva en hatisk sång och framföra den för alla mina fans och sen skulle dom förstå vilken ond människa hon är. Jag hatar henne. Jag vill få henne undanröjd. Hon förstör allt gott som finns att glädja sig åt. Och jag är maktlös. Jag vill skrika men jag kan inte och jag vill gråta men jag vågar inte höra mina löjliga snyftningar längre. Det börjar om igen. Jag orkar inte längre.

Jag var hos läkaren nu i veckan. Minns inte vilken dag, det är nog oviktigt ändå. Jag kände mig så dum när jag satt där. Hon skrev ut citalopram när jag sa att jag behövde lugnande mot paniken. Hon sa att citalopram inte är lika beroendeframkallande som Oxascand. Det visst jag redan. Men citalopram är mot depressioner och jag är inte deprimerad. Jag lider av stark ångest och oro över det som komma skall och jag är rädd för allt dumt jag kan komma att göra utan medicinen. Och jag hatar mina attacker. Stunder jag inte existerar och gör vad som helst för att slippa världen. Jag slutar att höra och jag slutar att prata, det finns ingen som kan förstå vad det är jag upplever då. Första skoldagen vill jag vara påverkad. I förebyggande syfte. Jag vet att det låter hemskt men fem milligram hjälper i förebyggande syfte. Det är svårt när jag inte vet hur jag kommer att reagera. Jag tänker aldrig mer söka läkarhjälp. Dom lyssnar ändå inte.

Hon vill träffa honom imorgon. Han har ännu inte svarat på det senaste meddelandet, inte vad jag vet i alla fall. Jag står i mitten och kan inget göra. Hur jag än gör påverkar jag båda parter. Genom att bli svartsjuk gör jag att han undviker henne för min skull, och spela roll, han behöver ju inte henne längre. Hoppas jag. Men genom att han undviker henne så tror säkert hon att det är jag som ligger bakom och dt är det ju, nästan i alla fall, vilket gör att hon hatar mig ännu mer. Jag är maktlös. Om hon får igenom sin vilja innebär det att jag kommer att sitta hemma och hata mig själv för att jag är en komplett idiot som låter det ske och jag kommer spela upp hemska filmer i min hjärna jag absolut inte vill se men som jag spelar upp om och om igen ändå. Jag hatar henne. Kan hon inte bara försvinna?

Det enda jag kan göra är att lyssna på hatisk musik och spela upp min mördarfilm om och om igen i min fantasi. Mina tankar är en svartsjuk kvinnas fantasiflykt. Den fångar vardagens variabla verklighet i jakten på lyckan som aldrig kan vara. En flyktig flirt med fantasin och en längtan efter historierevisionism för att skapa en verkligare värld än den som är.

I just can't look, its killing me
And taking control

Jealousy, turning saints into the sea
Swimming through sick lullabies
Choking on your alibis
But it's just the price I pay
Destiny is calling me
Open up my eager eyes
I'm Mr Brightside

PopPrinsessa attackerar/Happily ever after

Det är så svårt att leva för mig. Det finns hinder bakom varje hörn som alltid är svåra att ta sig över. T12-2 nästan liksom. Och sen är nästan alla liv borta. Imorgon ska jag ta mig i kragen och ringa vårdcentralen. Jag hatar att ringa vårdcentralen men jag måste verkligen nu. Fick ännu en panikattack idag. Det värsta med allt är att det är så svårt för andra människor att förstå. Jag hatar den delen av mig. Jag önskar att det gick att operera bort. Jag hoppas att medicinerna hjälper igen.

Trött. Så trött. Allt är så svårt.

Hotad

Hotad till livet
och hatad

Förglömd
borttappad och förträngd

aldrig mer
aldrig mer

Explosiva handlingar kräver dödsdom.

PopPrinsessa längtar för mycket igen.

Jag längtar och längtar. Alldeles för mycket och hela tiden. Just nu längtar jag till cityfesten. Jag längtar tills skolan börjar, trots all skit och trots allt hat. Jag längtar till hösten trots att jag längtat hela våren efter sommaren. Jag kan inte bara vara nu. Jag vill gräva in mig i mina hörlurar och i vinterjackan och vara kreativ hela hösten och strunta i den där jäveln som förstör min framtid och hoppas på att allt löser sig till slut. Allt blir så konstigt för mig hela tiden. Jag har börjat vänja mig. Men innerst inne hoppas jag att hon tar sitt förnuft till fånga och hoppar av. Vafan ska hon där att göra egentligen? Jag hatar henne, verkligen! Men jag längtar tills den dagen jag inte gör det.

Soundtrack: Lars Winnerbäck - Aldrig riktigt slut

"Varje stund, var minut, var sekund
Samma konstiga beslut
Det blir fel, slår bakut och allt går snett
men det tar aldrig riktigt slut"

Och jag försöker intala mig själv att allt blir bra till slut. Jag vill kunna se en ljus framtid men hon befläckar mina lyckliga tankar. Tack Winnerbäck för de kloka orden nedan. Just nu fungerar dessa ord som ett slags mantra. Det fungerar en aning.

"Du har din egen väg att gå, skit samma vilket håll

Det kanske blir en liten omväg men vad spelar det för roll

Alltid lär man sig väl nåt, det var väl så det skulle va

Det blir en massa spe och spott, men det är skit man måste ta"

Just nu vill jag bara leva.

PopPrinsessa leker nervkollaps ofrivilligt med random winamp-playlist spelandes i bakgrunden.

"Hon hade tappat allt igen, varenda mening, varje hopp.

Hennes utsikt var en botten, hennes drömmar var en flopp."

Jag känner mig så konstigt lugn fastän det pågår ett krig inom mig. Tankarna far vilt omkring i luften och jag vet inte vad som försigår. Så när som ett beslut fattats går jag igenom tankegången igen och hittar alltid ett skäl att ändra mig. Tre steg framåt och alltid två tillbaka. Men jag vet vad det är för läkemedel som gör mig lugn. Winnerbäcks ord öppnar upp glimten av sanning och perfektion. Jag vet bara inte hur.

"Nu har jag rensat ur, nu spelar ingenting nån roll, nu kan det blåsa vart det vill, för nu är allt tillbaks på noll. Och här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngt. Nu ska jag passa mig för dom, som aldrig gjort vad dom har tänkt. För jag vill inte bli en sån, så har jag lärt mig det igen, det kanske passar nån, men inte mig och inte än."

Samtidigt som jag känner mig tillfreds är det något inom mig som tvivlar. Trots dessa kloka ord som stärker mig en smula är det ändå något som gnager inom mig. De gör ont, inte fysiskt. Men blotta tanken att jag ska behöva se henne varje dag gör mig illamående. Hon är perfekt. Jag är rädd för att få det bekräftat. Jag läste en text hon skrivit en gång, upphittad i flyttpackningen i Hofors. Den var bra. Jag hatar att erkänna för mig att jag är rädd för henne. Kan inte jag någon gång få vara bra och få erkännande? Det är aldrig någon som har förstått sig på mina texter. Jag kan i alla fall inte komma på någon som sagt något positivt. Allt är för svårt.

"I rispan från min vrede,

ska jag sätta jord och så,

I skuggan av din stolthet,

ska jag resa mig och gå."

Jag vet att jag vill gå skrivarlinjen. Det finns inga alternativ för mig just nu. Jag kan se två olika vägar. Den ena vägen är ljus och vänskaplig. En sida som syns hos mig ibland och den kommer ja ganska bra överens med men det är inte den som dominerar. Den andra vägen är mörk och hatisk. Mycket bekvämt för mig men trots bekvämligheten dödlig och opålitlig. Jag funderar fortfarande på om jag ska prata med henne. Ibland känns det som ett bra alternativ men ibland känner jag mig bara dum. Vad ska jag säga? Vill jag verkligen att det ska lösa sig?

"Det är varning för ras,

gå så försiktigt du kan.

Dina ögon kan krossa min värld,

som stenar mot glas.

Varning för ras."

Är jag på samma hållplats igen? Samtidigt som jag vill att det ska lösa sig söker jag konflikter, samtidigt som jag vill bli frisk gräver jag djupare i tankarna för att hitta osäkerhet och mörker. Varför ser jag trygghet i det otrygga? Jag känner en rädsla jag inte vet vart den kommer ifrån.

PopPrinsessa väntar i korsningen. Vilket håll ska hon gå?

Jag undrar fortfarande åt vilket håll jag ska. Sommaren befläckas en aning av mina dystra tankar. Vissa sekunder av dagen blir svarta när tankarna om framtiden drar förbi. Jag vill tro på ödet och jag vill tro på att livskraften tar mig dit jag måste vara, men just nu känner jag mig bara borttappad. Jag vet inte hur jag ska lösa det här. Jag vill inte att hon ska finnas till. Jag vill bara börja om på noll. Det kommer inte att gå.

Ibland funderar jag på om jag ska säga något till henne. Att försöka säga att det inte kommer att gå, att be henne att hoppa av. Men det kan jag inte. Jag kan inte och villinte styra över någon annans handlingar. Nervöst går jag och väntar på den elfte juli. Då kan min antagningsbesked från högskolan komma och då kan jag börja fundera på riktigt. MEN JAG VILL INTE! Jag vill gå skrivarlinjen. Djupt inuti mig önskar jag att hon vore död. Jag vill tillintetgöra henne. Jag vill döda henne. Tänk, då kanske mitt blodbegär stillas.

Dagens låt: Bachelorette - Björk

Varför ska hon förpesta min framtid? Vad har hon för ambitioner, varför vill hon gå skrivarlinjen? Hon går ju bara där för att slippa vara arbetslös. Jag blir så arg. Jag vill ju komma någon vart och hon förstör. Allt jag ser är blod. Allt jag ser är mord. Jag hatar mig själv för att jag skriver detta men jag skulle göra allt för att slippa se henne varje dag i höst.

Jag känner mig sårbar. Vilsen. Trasig. Hur kan jag vara så skuren, skalad, och ändå vara vid liv? Jag ber till livskraften om liv. Jag ber moder jord att föda mig på nytt.

Jag tror att jag behöver mitt altare. Fast just nu avskyr jag treregeln. All energi som jag sänder ut kommer tillbaka till mig trefaldigt, vilket innebär att det är inte positivt för mig att sända negativa energier. Ganska självklart i vardagenom man tänker efter. Men just nu behöver jag mitt altare.

Jag behöver sova...

PopPrinsessa önskar att allt bara var en dröm

När jag vaknade i morse var min första tanke: Var allt bara en dröm? Vaknade jag upp till en bättre värld eller var världen utanför fönstret precis som den var igår när jag somnade? Min tro håller på att rasa samman. Min livsfilosofi sviker mig och marken under mina fötter rämnar. Jag undrar igen vad jag gör för fel. Jag undrar varför livskraften sviker mig. Var är moder jord som alltid förr har fött mig med nya krafter varje morgon när jag vaknat? Jag söker efter svar på mina frågor i mantran som jag hoppas ska rädda mig. Om och om igen mumlar jag mina ord i hopp om att livskraften hör dem. Och räddar mig.

Hon ska gå i samma klass som mig. Jag vet inte hur jag ska överleva. Det är sant. Jag vet inte hur jag ska lyckas att överleva. När paniken växer kan jag bita mig i handen så hårt att jag inte ens känner smärtan och jag kan klösa mina ben tills dom blöder utan att komma ihåg hur jag åsamkat mig mina nya sår. Hur ska jag överleva? Jag vet att det kommer att påverka mig. Jag vet att det kommer att påverka mina ord. Jag vet att det kommer att påverka mitt sociala beteende.

Ett scenario: Jag ska skriva något som kommer att läsas upp i klassen. Detta kommer att göra att vetskapen att hon kommer att höra mina ord resulterar i noggrant utvalda och censurerade ord så att hon inte tror att jag är psykotiskt. Även om jag vid vissa tillfällen är det behöver hon ju inte tro att jag är sådan jämt. Det kan också resultera i att jag skriver extra psykotiska texter för att skapa ett välbehövligt avstånd.

Som ni förstår är jag förvirrad. Jag väntar på intagningsbeskedet från högskolan för att sortera ut mitt liv. Ska jag behöva säga nej till skrivarlinjen enbart av rädsla för min psykiska hälsa? Jag ville ju gå där för att klara av hösten och slippa alla tentor och poäng som flåsar i nacken. Och kravet att klara 25 poäng. Hur jag än gör sätter jag mitt liv på spel.

Jag är rädd just nu. Jag är väldigt rädd. Rädd för att dö. Rädd för sorg. Rädd för panik. Jag har en oroande klump i magen hela tiden och jag önskar att jag kunde få någon slags hjälp. Jag vill inte längre. Min barndomstanke har kommit tillbaka. Tanken om döden. Dör jag slipper jag att uppleva allt hemskt. Jag vill prata med någon. Jag vågar inte. Varför måste jag vara den jag är? Jag vill vara precis som alla andra. Jag vill ha en opsykotisk hjärna. En orädd hjärna. Jag vill leva. Men just nu vill jag bara dö för att slippa oroa mig för sorg och rädsla. Rädda mig?