PopPrinsessas fingrar blöder och hjärnan vill mer än vad den får.

Winnerbäck har kommit tillbaka i mitt hjärta igen. Vi är lika ibland du och jag Karin. Det finns så mycket jag vill säga. Så mycket jag vill skriva. Så mycket jag vill förklara. Men det är ingen idé. Fick en insändare publicerad i Gävle Dagblad idag men jag undrar om det kommer att göra någon skillnad. Varför bryr sig inte människor? Kan det inte finnas någon hjälpsam människa som känner att stackars arma flicka som inte får någon hjälp med sin ekonomi, henne ska jag hjälpa. Jag har ju ändå så mycket pengar så jag kan hjälpa henne med några ynka hundralappar. Vart är ni människor? Vart tog mänskligheten vägen? Har det någon gång funnits en mänsklighet?

By the way, insändaren finns här: http://www.gd.se/Article.jsp?article=98064

Vänta. Jag har mer att säga. Gå inte än. Snälla. Jag har ett hjärta som brinner. Det brinner för orättvisor och folk som blundar. Jag tog en tur till Sätras bibliotek häromdagen. Biblioteket ligger i Sätras högstadieskola. Tog en tur i Sätra efteråt innan jag gick hem. Hjärtat brann, hjärtat brinner fortfarande. Orättvisor. Jag har tankarna på¨att bli högstadielärare. Kan jag verkligen förändra världen genom att bli lärare? Hur förändrar man en orättvis värld?

Du ville bara göra gott och ändå fick du namnet fröken svår.

Karin. Förlåt. Jag står alltid för vad jag säger men jag ber ändå om ursäkt. Jag har säkert sårat dig men jag har nu kommit fram till att det inte är någon idé att lyssna på någon. Varken du, Maja eller Christian. Jag har nu förstått att jag inte längre ska värdera era handlingar i rätt och fel. Jag gjorde det då och står för det men idag vet jag bättre. Jag vill inte lägga mig i men ändå vara din vän. Det kommer att bli svårt. Hur är man någons vän utan att lägga sig i och ibland är det väl vännens uppgift att vara grymt sann? Men jag går vidare nu och vill väldigt gärna ses så snart som möjligt. Jag kan ju åka gratis på mitt busskort ändå upp till Sundsvall. Vill du jag ska komma nån helg så säg bara till. Jag älskar dig Karin. Känner mig lite som en förälder som säger eller gör, vad man själv uppfattar för elaka saker, på grund av oro och kärlek. Jag försöker alltid att göra det bästa. Du är härlig.

Världen är trasig och jag vill göra den hel. Boken formar sig i mitt huvud och fingrarna vill blöda men dom har inte riktigt spruckit än av tangentbordsknapprande. Vill visa världen vad jag tänker. Jag vill ju bli krönikör for fucks sake. Vart är jag på väg? Varför vill jag bli lärare? Jag vill ju skriva, jag vill bli känd. Jag vill sitta i nyhetsmorgon på SVT och tycka extrema saker och förändra världen. VILL NU!

Ge mig en framtid serverad på silverfat. Jag har allt för länge kämpat mig fram i livet. Det är så mycket jag vill säga. Jag vill gå fram till Reinfeldt och sparka honom i skrevet och visa honom mina svårigheter. Jag kan så mycket. Jag vill lära alla byråkrater att känna. Jag är så arg så jag gråter. Känner mig så liten i den grymma världen. Men en dag ska jag stå på barrikaden och skrika ut rättvisor.

Winnerbäck sjunger Jag är ingen soldat. Nej jag är ingen soldat men mitt hjärta måste ändå kämpa!

Over and out

PopPrinsessas filosofier en kall morgon i en stor trea.

Då har man flyttat. Eller jag har ju faktiskt varit här ett tag men det slog mig just att jag hade flyttat. Det är stort och ganska tomt. Borde fortsätta provjobba för greenpeace men sjuk hela tiden är bajs! Borde skriva färdigt essäerna men dom är också bajs. Lyckades ändå sätta mig i veckan och skrev färdigt en. Den sista är dock krånglig och jag får ångest bara jag tänker på den. Vill inte kräkas fram en massa onödiga ord. Hade det inte varit för det tvingade antalet ord man måste skriva hade jag skrivit mycket kort, ungefär en mening, om vad modern retorik är. Yuak!

ÄT MIG

Äsch vad tråkigt detta inlägg blev. Well, ät bajs och skäll på månen gott folk. Nu ska jag äta frukost.

Ska vi starta ett bokcafé idag?

PopPrinsessas värld raseras.

Ensamheten dödar mig. Jag klarar det inte. Jag låter allt rasera. Konstant gråtande i en timme nu. Hjälp!!!

HJÄLP!!

PopPrinsessas himmel faller ner.

The sky is always falling down on me.
So officer, forgive me please.

Undrar vilka som egentligen läser min blogg regelbundet. Vilka är ni? Vad tror ni egentligen. Är ni rädda? Vad vill jag egentligen säga. Som Du till exempel. Du har på den senaste tiden fått mina blogginlägg riktade mot dig. Fast det kanske är dumt att skriva Du. Jag vet ju faktiskt inte om du läser eller inte. Om du gör det. Är du arg? Förlåt om jag har blottat mina känslor för mycket. Det är väl sånt man inte får göra när man är vuxen.

Ibland undrar jag om jag kan uppnå något med detta ändlösa skrivande och låttextsciterande.

Nej. Jag mår inte så bra just nu om Ni undrar. Inga pengar. Ingen flytthjälp so far. Arbeten som läggs på hög och ingen som vill hjälpa mig att underlätta det arbetet. Varför vill Du inte hjälpa mig? Retoriken tog kål på mig. I höst blir det ingen högskola som jag tänkt mig, inte i vår heller. Jag passar inte in där. Blödande hjärtan passar aldrig in. Man ska ha ett hjärta av kevlar. Can't you just fix it for me?

Dresden dolls räddar mig just nu.

Hjälper det verkligen att citera låttexter? Lyssnar ni på låtarna sen för att förstå mig ytterligare och njuter liksom jag. Undrar vad Du har musiksmak egentligen. Du är så opersonlig i din klädstil. Kostym kan väl vem som helst ha på sig. Vem är du?

PopPrinsessa skär sönder sig efter fyra veckors uppehåll.

Jag vill bara gråta. Jag vill inte mer. Jag orkar inte. Varför kan ingen bara lyssna på mig. Jag vet att jag nu är på botten igen och när jag väl är färdig med detta inlägg kommer jag att ta ner min gröna ryggsäck från hyllan ovanför mig, gå till toaletten och göra det jag brukar. Fyra veckor sedan sist. Jag trodde vergligen att jag höll på att bli fri från mitt beroende, men där trodde jag fel. Jag sitter och skakar. Panik snart. Ångest. Tyvärr så klyschigt men än dock så sant. Jag kan inte se. Inte längre alls. CAN'T YOU JUST FIX IT FOR ME?

FUCK.

Snälla hjälp. Åh vad jag bara måste skära sönder mig. Åg vad löjlig jag känner mig men ge mig en annan utväg. När ska du förstå? Så mycket på axlarna. Snälla, ge mig.

Jag sväljer rakblad till frukost.

Imorgon ska jag gå till skolan naken med Ingenting Någonsin inristad på hela min kropp. För att visa vad jag vill. För att visa vem jag är. För att du ska förstå. Jag vill skrika ut mina känslor.

Vill att du ska se mig viktig.

Gråter.

Hjälp?

PopPrinsessa utvärderar ickefluffigt moln.

Nedan följer en utvärdering av modern retorik så att alla ni som funderar på att gå kursen vet vad ni har att göra med.

Det har varit en väldigt intressant och givande kurs som på sina ställen varit svår men som man ändå på något vis lyckats ta sig igenom. Det finns egentligen bara en sak som jag anser att kursen behöver bli bättre på och det är examinationsformen. Jag är så besviken och smått förbannad över att inte alla mina essäer kommer att bli betygsatta och det känns så onödigt att skriva färdigt dom sista när det egentligen inte spelar någon roll. Jag kan infoga mina två sista essäer, fastän dom inte är färdiga i dokumentet med alla essäer utan att Du, Janne märker det. Nej, jag är inte smått förbannad, jag är helt enkelt jävligt förbannad och har lust att spränga skolan i luften. Jag känner mig så oviktig och att det jag skulle kunna komma fram till inte spelar någon roll. Jag vet vad jag kommit fram till i mitt huvud så varför bemöda sig att skriva ner det på ett papper när du ändå inte kommer att läsa det?

Istället för att ha fem essäer där bara två stycken blir betygsatta, varför inte skriva två längre och mer ingående essäer och tre som är kortare och mer övergripande. Eller helt enkelt ha två essäer och tre seminarier. Kursen handlar om att lära sig och att förstå vad modern retorik kan vara och jag vet att jag har gjort det. Du kommer förmodligen att säga, jamen jag måste ju också veta att du har gjort det och därför måste du skriva men vad gör det för skillnad egentligen?

Mina två sista essäer är inte färdiga och jag har egentligen ingen lust att skriva färdigt dom. Jag skulle säkert kunna gjort det i tid om det inte vore för att jag blivit extremt sjuk och var tvungen att jobba nu i helgen. Jag hoppas att du har en gnutta överseende när det gäller deadlines för jag r så in i helvete (ursäkta svordomen) värd ett VG. Jag har kämpat hela hösten, dygnet runt till en början, och känner mig så stolt och nöjd över mitt arbete. Jag vet att jag har saker kvar att göra på förra momentet men ärligt talat skulle jag bara vilja skita i det och gå vidare. Jag tycker att det är dåligt att man ska behöva komplettera om man har varit borta. Vad händer om bussen råkar vara försenad och man inte kan komma in till skolan en dag, ska man bli bestraffad för det?

Jag hoppas verkligen att du ser över examinationsformen eller kommer tillbaka med ett smart motargument för så här ska det verkligen inte behöva vara. Du har i alla fall lärt mig att jag aldrig ska börja på journalistprogrammet där kodordet är prestera, prestera, PRESTERA. Njäp. Orkar inte sånt. Jag måste ha tid på mig att tänka igenom problem och tycker väl egentligen inte att mina arbeten är väl genomförda, dom kunde varit så mycket bättre. Vad gäller kompletteringen från förra momentet, snälla, kan vi inte bara skita i det? Jag orkar verkligen inte…

Can't you just do it for me? I'll pay you well
fuck i'll pay you anything, if you could end this

Can't you just fix it for me? It's gone berserk...
Oh, fuck I'll give you anything if
you could make the damn thing work

Can't you just fix it for me? I'll pay you well,
Oh, fuck I'll pay you anything
if you could end this

Hello, I'm good for nothing - will you love me just the same?

PopPrinsessa öppnar sitt hjärta och förklarar sina tankar.

Jag orkar inte hålla inne mina känslor längre. Ni får gärna tycka att jag är korkad som blottar mig så här men jag orkar inte gömma mig. Detta inlägg är dedikerat min underbara retoriklärare Janne som under hösten lärt mig retorikens grunder. Jag har lärt mig massor. Jag känner mig så smart. Men jag tror inte att det syns i mitt arbete. Jag vill bara säga det att det är inte lätt att leva med en bipolär sjukdom. Att samtidigt som man hanterar sina hjärnspöken måste man prestera och ligga på topp hela tiden. Jag skulle lätt ge mig själv ett VG även om jag ännu inte gjort klart alla uppgifter. Jag hatar alla jävla regler. Jag är ju bra, men jag orkar inte vara det jämt. Jag försöker verkligen, men jag ligger alltid ett steg bakom alla andra. Som jag alltid kommer fram till; jag kommer aldrig att bli frisk. Kanske kommer jag nu med hjälp av Catta på älvgården att lära mig leva med topparna och dalarna. Snälla förstå mig. Mörkret är så mörkt att jag inte klarar något alls. Jag måste falla för det, i mitt fall, uppenbart känslomässiga uttryckssättet: citerande av låttexter. För att enklare förklara mitt hjärta, eller min hjärna. Vad som helst låter lika klyschigt i detta fallet.

Gravity - Dresden dolls
Down at work I'm getting
too familiar with the floor

If you had to live with this
You'd rather lie than fall
You think I can't fly?
Well you just watch me, watch

Someone tell her (Someone tell her)
Someone get her up (Someone get her up)

Bad habit - Dresden dolls
When I open a familiar scar
Pain goes shooting like a star
Comfort hasn't failed to follow so far...

and you might say it's self-indulgent
You might say its self-destructive
But, you see, it's more productive
Than if I were to be healthy

Girl anachronism - Dresden dolls
I don't necessarily believe there's a cure for this
so I might join your century but only as a doubtful guest
I was too precarious removed as a caesarian
behold the worlds worst accident
I AM THE GIRL ANACHRONISM

Ursäkta mitt allt för enkla sätt att beskriva känslor. Men det är precis så Dresden dolls jag är just nu. Jag är ärrig, blödande, med skavsår, sjuk för all framtid, inget hopp, mediciner hit och mediciner dit. Jag är så bräcklig. Ändå så glad för att jag funnit en ny, för mig mycket kär vän. Synd att det tog fem veckor innan jag vågade knysta ett ord. Jag visste det när jag såg dig att jag skulle tycka om dig. Hoppas att du inte skräms iväg av mig. Det är sån här jag är. Alldeles för känslosam och kärleksfull. Lisa-Marie, tycker om dig ofantligt mycket. Kom till Gävle snart så får vi fika.