PopPrinsessas kärleksbegär skapar oro och smärta.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet bara att jag gråter och skriker inom mig. Ord som skär i mitt inre flödar förbi min hjärna och jag ser bilder framför ögonen med kroppar av glas. Jag orkar inte höra dessa påhittade ord. Jag vågar inte låta dig åka iväg imorgon ifall du skriver något till någon. Hur ska jag någonsin kunna lita på dig igen? Musik flyter förbi mina ögon och jag vill lyssna mig hel men jag vågar inte i din närhet. Jag vill skära väldigt djupt men så rädd för din ilska. Rädd.

Mitt overkliga alter ego existerar i andra verkliga skepnader och jag vet inte om jag kan lita på dig. Du är det vackraste men jag kommer aldrig få ha kvar dig. Jag älskar dig men ibland känns du känslokall. Eller också är det mitt andra jag som inbillar sig hela tiden. Mina ögon ser mer än verkligheten.

Ge mig kärlek Sindri. Det finns ingen annan som du.

Cold is my soul.

PopPrinsessa hämtar posten.

Posten dimper ner på hallgolvet och jag studsar till och rusar ut. POST! Åh så roligt tycker jag ifall man får något roligt, eller om man inte får något tråkigt. Idag fick jag en massa tråkigt. Ett brev från inkasso, två brev från kronofogden och en räkning. Det här är ju verkligen kul. Kan inte betala mina räkningar till fullo nästa månad heller. Ligger minus med cirka 1500 kronor. Kan inte någon vänlig själ låna mig ett par tusen?

En dag ska jag spränga alla myndighetskontor som gjort mitt liv till ett helvete.

Myndighetskontor att spränga:
Socialtjänsten
Arbetsförmedlingen
CSN
Kronofogden
Alla inkassoföretag
Högskolan a.k.a TRÖGSKOLAN

Listan kommer förmodligen uppdateras om jag kommer på något mer. Jag borde nog bli anarkist igen. Haha. Det skulle behövas. En ny V. Nu är det väl ändå revolution på gång? Va?

Revolution <3

PopPrinsessas fingrar blöder och hjärnan vill mer än vad den får.

Winnerbäck har kommit tillbaka i mitt hjärta igen. Vi är lika ibland du och jag Karin. Det finns så mycket jag vill säga. Så mycket jag vill skriva. Så mycket jag vill förklara. Men det är ingen idé. Fick en insändare publicerad i Gävle Dagblad idag men jag undrar om det kommer att göra någon skillnad. Varför bryr sig inte människor? Kan det inte finnas någon hjälpsam människa som känner att stackars arma flicka som inte får någon hjälp med sin ekonomi, henne ska jag hjälpa. Jag har ju ändå så mycket pengar så jag kan hjälpa henne med några ynka hundralappar. Vart är ni människor? Vart tog mänskligheten vägen? Har det någon gång funnits en mänsklighet?

By the way, insändaren finns här: http://www.gd.se/Article.jsp?article=98064

Vänta. Jag har mer att säga. Gå inte än. Snälla. Jag har ett hjärta som brinner. Det brinner för orättvisor och folk som blundar. Jag tog en tur till Sätras bibliotek häromdagen. Biblioteket ligger i Sätras högstadieskola. Tog en tur i Sätra efteråt innan jag gick hem. Hjärtat brann, hjärtat brinner fortfarande. Orättvisor. Jag har tankarna på¨att bli högstadielärare. Kan jag verkligen förändra världen genom att bli lärare? Hur förändrar man en orättvis värld?

Du ville bara göra gott och ändå fick du namnet fröken svår.

Karin. Förlåt. Jag står alltid för vad jag säger men jag ber ändå om ursäkt. Jag har säkert sårat dig men jag har nu kommit fram till att det inte är någon idé att lyssna på någon. Varken du, Maja eller Christian. Jag har nu förstått att jag inte längre ska värdera era handlingar i rätt och fel. Jag gjorde det då och står för det men idag vet jag bättre. Jag vill inte lägga mig i men ändå vara din vän. Det kommer att bli svårt. Hur är man någons vän utan att lägga sig i och ibland är det väl vännens uppgift att vara grymt sann? Men jag går vidare nu och vill väldigt gärna ses så snart som möjligt. Jag kan ju åka gratis på mitt busskort ändå upp till Sundsvall. Vill du jag ska komma nån helg så säg bara till. Jag älskar dig Karin. Känner mig lite som en förälder som säger eller gör, vad man själv uppfattar för elaka saker, på grund av oro och kärlek. Jag försöker alltid att göra det bästa. Du är härlig.

Världen är trasig och jag vill göra den hel. Boken formar sig i mitt huvud och fingrarna vill blöda men dom har inte riktigt spruckit än av tangentbordsknapprande. Vill visa världen vad jag tänker. Jag vill ju bli krönikör for fucks sake. Vart är jag på väg? Varför vill jag bli lärare? Jag vill ju skriva, jag vill bli känd. Jag vill sitta i nyhetsmorgon på SVT och tycka extrema saker och förändra världen. VILL NU!

Ge mig en framtid serverad på silverfat. Jag har allt för länge kämpat mig fram i livet. Det är så mycket jag vill säga. Jag vill gå fram till Reinfeldt och sparka honom i skrevet och visa honom mina svårigheter. Jag kan så mycket. Jag vill lära alla byråkrater att känna. Jag är så arg så jag gråter. Känner mig så liten i den grymma världen. Men en dag ska jag stå på barrikaden och skrika ut rättvisor.

Winnerbäck sjunger Jag är ingen soldat. Nej jag är ingen soldat men mitt hjärta måste ändå kämpa!

Over and out

PopPrinsessas filosofier en kall morgon i en stor trea.

Då har man flyttat. Eller jag har ju faktiskt varit här ett tag men det slog mig just att jag hade flyttat. Det är stort och ganska tomt. Borde fortsätta provjobba för greenpeace men sjuk hela tiden är bajs! Borde skriva färdigt essäerna men dom är också bajs. Lyckades ändå sätta mig i veckan och skrev färdigt en. Den sista är dock krånglig och jag får ångest bara jag tänker på den. Vill inte kräkas fram en massa onödiga ord. Hade det inte varit för det tvingade antalet ord man måste skriva hade jag skrivit mycket kort, ungefär en mening, om vad modern retorik är. Yuak!

ÄT MIG

Äsch vad tråkigt detta inlägg blev. Well, ät bajs och skäll på månen gott folk. Nu ska jag äta frukost.

Ska vi starta ett bokcafé idag?

PopPrinsessas värld raseras.

Ensamheten dödar mig. Jag klarar det inte. Jag låter allt rasera. Konstant gråtande i en timme nu. Hjälp!!!

HJÄLP!!

PopPrinsessas himmel faller ner.

The sky is always falling down on me.
So officer, forgive me please.

Undrar vilka som egentligen läser min blogg regelbundet. Vilka är ni? Vad tror ni egentligen. Är ni rädda? Vad vill jag egentligen säga. Som Du till exempel. Du har på den senaste tiden fått mina blogginlägg riktade mot dig. Fast det kanske är dumt att skriva Du. Jag vet ju faktiskt inte om du läser eller inte. Om du gör det. Är du arg? Förlåt om jag har blottat mina känslor för mycket. Det är väl sånt man inte får göra när man är vuxen.

Ibland undrar jag om jag kan uppnå något med detta ändlösa skrivande och låttextsciterande.

Nej. Jag mår inte så bra just nu om Ni undrar. Inga pengar. Ingen flytthjälp so far. Arbeten som läggs på hög och ingen som vill hjälpa mig att underlätta det arbetet. Varför vill Du inte hjälpa mig? Retoriken tog kål på mig. I höst blir det ingen högskola som jag tänkt mig, inte i vår heller. Jag passar inte in där. Blödande hjärtan passar aldrig in. Man ska ha ett hjärta av kevlar. Can't you just fix it for me?

Dresden dolls räddar mig just nu.

Hjälper det verkligen att citera låttexter? Lyssnar ni på låtarna sen för att förstå mig ytterligare och njuter liksom jag. Undrar vad Du har musiksmak egentligen. Du är så opersonlig i din klädstil. Kostym kan väl vem som helst ha på sig. Vem är du?

PopPrinsessa skär sönder sig efter fyra veckors uppehåll.

Jag vill bara gråta. Jag vill inte mer. Jag orkar inte. Varför kan ingen bara lyssna på mig. Jag vet att jag nu är på botten igen och när jag väl är färdig med detta inlägg kommer jag att ta ner min gröna ryggsäck från hyllan ovanför mig, gå till toaletten och göra det jag brukar. Fyra veckor sedan sist. Jag trodde vergligen att jag höll på att bli fri från mitt beroende, men där trodde jag fel. Jag sitter och skakar. Panik snart. Ångest. Tyvärr så klyschigt men än dock så sant. Jag kan inte se. Inte längre alls. CAN'T YOU JUST FIX IT FOR ME?

FUCK.

Snälla hjälp. Åh vad jag bara måste skära sönder mig. Åg vad löjlig jag känner mig men ge mig en annan utväg. När ska du förstå? Så mycket på axlarna. Snälla, ge mig.

Jag sväljer rakblad till frukost.

Imorgon ska jag gå till skolan naken med Ingenting Någonsin inristad på hela min kropp. För att visa vad jag vill. För att visa vem jag är. För att du ska förstå. Jag vill skrika ut mina känslor.

Vill att du ska se mig viktig.

Gråter.

Hjälp?