PopPrinsessa andas vintersyre/Om sanning och Fröken F.

Om sanning och Fröken F

Sanningen spelar ingen roll. Vi ser världen ur skilda perspektiv. Vår egen! Dagarna med dig är en ständig kamp. Vem vinner idag? Jag vann igår, men inte blir jag lyckligare. Snön är här nu, som jag längtade till i augusti. Hålla andan till januari. Det är inte januari ännu, bara november, men snön är här i alla fall och jag håller andan. Snön är mitt syre när ljuset tar slut. Kampen fortsätter imorgon. Vilken dag som helst kommer jag att kräkas på din röst. Jag hatar dig. Verkligen!

Håll din hand över min mun
sluta andas
mig

Gör mig verklig

Sätt mina andetag
i ditt hjärta

PopPrinsessa får oväntat besök; Lyckan!

Soundtrack: 14cc kemiskt - Cirkus Miramar

Det händer sig faktiskt att jag ibland känner mig smått lycklig. I alla fall mer glad än jag brukar känna mig och just idag bestod det av en vacker morgon, snö och soluppgång är vackert, och påbörjandet av ett kortfilmsmanus tillsammans med Helena. Det var också en mycket god äpplekaka med vaniljsås inblandad i denna lycka. Att jag igår fick tillfället att prata med Bob Hansson kan också ha spelat in, litegrann (det där var en så kallad litotes). Det känns som om jag har ganska mycket att vara lycklig över nu. Ändå ligger den där känslan där. Och jag vet inte vad den där känslan är för något. Det skrämmer mig.

Känslor är ganska skrämmande, speciellt dom man inte har förmågan att definiera men som ändå finns där konstant, hela tiden! Jag menar det verkligen. Känslan finns där ända ut i mina datorkalla fingertoppar. Något är på väg men det skrämmer mig att jag inte vet vad eller vart. Det är en känsla av förändring men jag vet inte åt vilket håll den bär. Men det kanske är aningen och tron om något som gör den skrämmande. En upprepning av förra hösten jag inte vill. Överdos. Svartsjuka. En överdos av svartsjuka. Rakbladsbett och gömmor i väskor för ingen annan att se. Högskoletoaletter med hemligheter och en längtan till lyckan. Den, som det visade sig senare, inte fanns.

Soundtrack: Guldfisk & Bonzai - Cirkus Miramar

hon vill inte mera för hon vet ju så väl
att hjärta rimmar bäst på smärta - hon vet
att det finns inget sådant som en verklighet

Cirkus Miramar, Bob Hund och Placebo läker mina läckande tankar för tillfället. Jag önskar att jag kunde dela mina musikaliska känslostormar med någon annan, att någon annan skulle förstå precis varför just DEN textraden är så viktig för mig eller DEN. Men det kommer det aldrig att finnas. Men du kan ju alltid försöka.

Jag vill ha lyckan kvar. Jag är fortfarande på jakt.

PopPrinsessa bör inte skriva böcker om överlevnad.

Att överleva. En konstform alla föds att måla själv. Något att lära sig. Utan hjälp. Utan lexikon eller uppslagsverk. Att överleva. Funger inte med henne så nära. Så mycket ofrivilligt hat. Så ofrivillig dödslängtan. Jag hatar så ofrivilligt. Låt mig bara försvinna. Låt mig få döda dig. Låt dig dö utan att jag agerar. Låt dig försvinna. HISTORIEREVISIONISM! Låt dig aldrig ha existerat. Låt din röst aldrig mer höras. Låt din kropp aldrig mer väckas i extas. Låt ditt skratt aldrig få höras i hans öron. Du är så mycket mer än jag. Jag är ingen. Mord i mina tankar ännu en gång. Mord i mina tankar en morgon i oktober.

Ge mig Oxascand!
Ge mig Sobril!
Ge mig heroin!

Bara något annat än nu. Vill inget annat än någon annanstans. Vill inget annat än en annan känsla. Ett annat nu.
Var är min overkliga verklighet?
Vill inget annat än något annat. Vill inget annat än en annan känsla. Vill inget annat än ett annat nu. Var är min overkliga verklighet?

Ge mig!
Ge mig!
Ge mig!

Jag är allergisk och min allergimedicin är att bita mig i fingret.
Men stoppa mig om du en gång ser det.
Och fråga mig om mina märken på mina fingrar.
Då kanske jag överlever.

PopPrinsessas anteckningar i avreageringens klassrum.

Och såklart blir jag uthängd i klassen. Men att säga att jag frågade tre gånger spelar ingen roll för då blir jag ond som slänger ansvaret på någon annan. Jag hatar när inte sanningen kommer fram. Hatar! Men det är ingen idé att bry sig eftersom alla redan ogillar mig. Visst är jag för svart, för smal, för tjock, för ful, för sexig, för älskad och alldeles för hatad. Som vanligt idag. Som vanligt i nya grupper. Det finns ingen, ingen någonsin. Jag låter ingen komma för nära. Det blir så mycket lättare så. Ingen som frågar hur jag mår eller vad jag är. Slippa svara för jag är ju ingen! När man inte är någon har man inga svar.

Men jag vill ju! Jag vill ju bli frågad. Men inte är det väl någon som skulle fråga hur jag mår. Jag är bara alldeles för konstig. Konstig är bra. I alla fall när man hittar någon annan som är lika konstig för då förstår man alltihop så väldigt lätt. Varandra. Och jag tror att det finns någon som är lika konstig som jag men jag vågar inte tro det. Jag är ju ingen. Hur kan då någon vara som jag?

PopPrinsessa plågas av framtidens drömmar.

Så vackert att vakna upp 05:59 på morgonen och förnimma en känsla som för några få sekunder sedan var oerhört verklig. Så verklig att den håller sig fast utanför det overkliga och klöser sig kvar ända in i duschen. Minuter, minuter, minuter. Vad hände egentligen? Jag minns mig vid datorn och ditt lösenord och jag ser till slut dina mail. Som jag så länge jagat efter. Många, svart fetstilt slängs i ansiktet och jag läser avsändare jag inte vet något om. Men förstår att det omöjligt osannolika nu har skett. Du kan ej längre älska mig. Finns ingen närmre logik. Sen minns jag enbart två bananlådor som mina saker packas ner i. För att flytta någonstans långt borta och dina föräldrar hjälper till. Jag vet inte alls varför jag gör det men förstår att något är fel. Jag vet inte vad jag vill men jag vet egentligen att du inte vill men jag vägrar att tro det. Stryker porslinskatten mellan öronen och rullar den varsamt in i tidningspapprets trygghet.

Vattnet blir inte varmt den här morgonen heller. Aldrig tillräckligt varmt. Huden knottrar sig ful och huttrande står jag under duschmunstycket som renar efter nattens svettångest. Till och med duschdraperiet knottrar sig. Vattendropparna krampar fast sig på det plastiga tyget bredvid mig. Min hand river ner. Duschdraperiet knottrar inte längre. Nattens dröm frågar mig om framtiden men jag vet inte vad jag ska svara. Tankarna som alltid morgontomma, vad väntar dom sig? Och min bedragare andas tungt i min säng.

PopPrinsessa hittar gamla ord.

Gamla ord som fortfarande betyder.

23:35 2007-03-29
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet bara att jag inombords bara gråter. LeeLoo existerar i andra skepnader och jag vet inte om jag kan lita på dig. Ord flödar förbi min hjärna då och då och jag ser bilder framför ögonen som kroppar av glas. Du är det vackraste men jag kommer aldrig få ha kvar dig. Jag älskar dig men ibland känns du känslokall. Jag orkar inte höra dessa påhittade ord. Jag vågar inte låta dig åka iväg imorgon ifall du skriver något till någon. Hur ska jag någonsin kunna lita på dig igen? Musik flyter förbi mina ögon och jag vill lyssna mig hel men jag vågar inte i din närhet. Jag vill skära väldigt djupt men så rädd för din ilska. Rädd.

Och den där känslan sitter kvar på grund av ord som skrivs till andra personer fortfarande:
Drrrling - gillar du när man pratar snusk med dig också?
Hannahn - ja ;)
Drrrling - ska det bara vara snusk, eller gillar du när man kallar dig saker också?
Hannahn - tja... nja, inte hora och sånt om det var det du tänkte på :)
Drrrling - mer som "fan vad din trånga fitta är skön" och så alltså =)
Hannahn - haha... ja ;)
Drrrling - =)
Drrrling - du är lite porrig av dig, med andra ord? =)

Hur korkad är jag som fortfarande står vid din sida? När kommer du att lämna mig? Hur kunde du göra så mot mig? Vad har jag gjort för fel? Jag hatar mig själv. Kräk mig! Döda mig! Jag vill bara försvinna.

PopPrinsessa drabbas av känslostormar medan solen lyser in och värmer det trasiga trägolvet.

Åh hur en bok kan skapa så starka känslor. Just nu läses Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter. En bok som får mig att både skratta och gråta men att sträckläsa cirka hundra sidor under några sammanhängande timmar är lite farligt. Så mycket känslor och jag förstår vad Helena menade. Att hon kunde se mig som huvudpersonen Andrea, var det så Du sa? Jag tror det. Fast jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller inte. Jag vill vara hon. Lyckligt ansvarlös utan att behöva bry sig om vad andra tycker. Eller gör hon det? Andrea. Jag älskar henne. Tänk om jag också hade fått bli inlagd när jag var som sjukast, undra hur mitt liv hade sett ut då? Men jag var aldrig tillräckligt sjuk. Bara sjuktaxi till KSS för att räkna ut hur stor suicidrisken var. I mina ögon ganska stor, men det var tydligen några procentenheter som fattades. Jag var ju tvungen att förstå att dom inte hade hur många platser som helst, och så klarade jag ju skolan så bra. Men skolan var ju min ventil. Ett sätt att visa att jag var bra. Men det är längesedan nu. Men ännu ej begravet.

Känslostormar blåser tillsammans med solvarma strålar utanför fönstret. Löven faller. Nu är det sannerligen höst. Winnerbäcks nya album värmer mig. Jag fick den signerad tack vare Carin. Tack Carin. Det var omtänksamt av dig. Fortsätt så (Vad har du emot Johan?).

När jag satt och läste Pappa Pralin idag kom jag ju såklart att tänka på Helena. Jag tycker om Helena och så kommer jag att tänka på Lisa-Marie och hur mycket jag tyckte om henne. Vänner de två sista veckorna på kursen och sen flyttade hon till Uppsala. Så typiskt mig. Jag tänker inte låta det hända igen. Jag har så lätt att förälska mig i människor. Och ja, jag som är så öppen med allt måste säga att jag är smått förälskad i Helena. Tolka det som ni vill, det blir roligast så. Vilken människa. Jag undrar om hon ser mig. Varför måste jag känna så mycket? Jag känner mig löjlig.

Soundtrack:
Om du lämnade mig nu - Lars Winnerbäck feat. Miss Li

Jag blir så ledsen av den låten. Kanske inte så konstigt med tanke på allt som hänt de senaste veckorna. Jag kan inte förstå mig på kärleken. "Lätt att tro att en känsla är en stor chokladkaka med nötter och en annan känsla ett fryst bröd med fryst ost till" (Pappa Pralin s. 75). Varför är allt så svårt? Hur kan jag acceptera att den jag älskar bryter ett förtroende jag trodde var starkt? Ett förtroende jag trodde var ett fötroende. Så vackra ord min sköna...

Jag antar att det är såhär livet är. Att acceptera. Acceptera mitt liv som det jag har. Aldrig det jag vill att det ska vara. Godnatt min sköna, dröm om mig inatt.