PopPrinsessa är död.

Jodå. Jag har tagit död på henne relativt helt och hållet nu. Viola Blå tog visst över till slut. Fina vackra karaktärer inom mig. Hejdå!

PopPrinsessa levererar atombomben snart

Soundtrack: Dansa med jante - Charta 77

Hej, hej ursäkta mig! Det var inte meningen att öppna munnen sådär, usch så osvenskt av mig. VA?! Jag vill ju så gärna vara som ni sådär tysta och le med hela tänderna. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag trampade någon på tårna alla har inte extra plats i sina skor och tårna blir lätt klämda då. Men lyssna då! Hallå?! Jag ber ju om ursäkt, ser ni inte det? Nej, Nej, Nej. Ironin slog till igen eller är jag kanske cynisk? Jag vill inte vara sådär svensk och med tänderna ler jag inte, jag bits istället. Men varför ska jag stå ut med tysta munnar runt fikabordet inte ens god morgon kan ni säga?

Varför är det alltid sanningssägarna som blir jagade med avsågade hagelgevär? Det är bara vi som vågar öppna munnarna, kanske är vi för få för att höras. Mänskligheten är korkad, jag förstår det nu, och försöker du utveckla någon form av intelligens, ställa dig utanför ramen blir du biten i baken av jantelagen.

För att förenkla: När Sändaren kommunicerar med Mottagaren förväntas Mottagaren kommunicera tillbaka. Detta har inte hänt. Yay! Jag är utsatt för utfrysning vid tjugoett års ålder. Fan vad vuxet, verkligen!

PopPrinsessa tillverkar atombomber

Mina känslor refuseras. Göms bakom ridån. Väldigt effektivt faktiskt. Men ridån är sliten och det är lätt att se igenom revorna. Jag står bakom och ser ett annat jag. Talar tydligt till publiken. Jag vill riva sönder ridån helt och hållet. Men han håller fast mig. Jag antar att det är bra. Men en dag kommer jag att ge igen. Dom säger att pennan är mäktigare än svärdet. Men pennan i kombination med min hjärna är en atombomb. Jag lovar. En dag kommer ni att stå bredvid.

Jag ville visa mitt kollegieblock idag. Men jag ångrade mig. Jag ville visa mig själv som ingen annan sett mig förut. Nog finns det aningar under ytan. Jag kan se det på deras förundrande blickar. Men jag säger ingenting. Jag vet varför jag tvekar. Om jag visar mitt inre blir det en bortförklaring av mig själv. Det skulle göra mina dåliga sidor till svarta får och jag vill inte det. Även mina dåliga sidor är en del av mig. Dom skulle ändå aldrig förstå. Jag skulle ändå tänka på dom som ett hot. Det spelar ingen roll. Dom får fortsätta fundera. Fast fröken F skvallrar antagligen gärna. Jag märkte det i oktober. Vilken fråga att få. Vilken absurd situation. Det var där hatet började. Som jag sa. Det handlar inte om orden. Det går djupare än så. Såret är fortfarande infekterat fastän jag stått bakom den falska ridån.

Allting är tillåtet inget förbjudet, när hundarna lockas av as
På några minuter, så fort går budet, i olycka höjs deras glas
Lockad av blod-doft så kommer så drevet
Inget är heligt för dom
En lite sten satte igång hela skredet
Ett lite ord och dom kom
Där andra får gåshud så höjs deras lust
Ingen får blodkänn som dom
Svart på vitt så sprids deras röst

Jag har slutat att tro på ursäkter. En ursäkt innebär att man skäms över sitt agerande. Jag kan inte göra det eftersom mitt agerande inte beror på en mjuk madrass att sova på. Se där! Ännu en bortförklaring. Men jag vet. Och det gör inte dom.

Han kallar mig modig. Jag kan inte se något modigt i mig. Jag ser ett jag. Jag ser tjugosex ögon som sprutar saltsyra på jaget. Jaget dör inte. Hon tillverkar atombomber om nätterna.

Det hörs ljud från PopPrinsessas mun. ibland.

Hon skrattar. Hon skrattar färger ur munnen. Ack så härligt. Äntligen har jag råd att beställa biljetter till Winnerbäcks konsert i Hufvudstaden på min födelsedag. Underbart är det. Underbart. Och nu sitter jag och lyssnar på Snoddas och tänker på sommaren 2006. Vilken längtan. Vilken sommar fylld av Winnerbäck och olycklig avståndskärlek och raderna med alla vackra texter sitter fortfarande fastetsade i huvudet. Natten den fjortonde juli. Jag vill bara gå hem till dig och jag missade bussen ganska taffligt med flit. Sen satt vi i, den nu slängda, bäddsoffan och tittade på varandra till solen gick upp. Sen tog jag bussen mot Skövde och vidare till Göteborg. Veckorna därefter tänkte jag att du måste älska mig det bara måste vara så. Och så lyssnade jag på prinsessor nästan hela tiden. Det var dessa rader som betydde mest:

Säg får jag nånsin träffa dig eller
eller kanske har du gått mig förbi.
För jag vet att du älskar mig
annars stämmer du inte in på min filosofi
Du som skrattar lika mycket som jag
och du som är mild o god o generös
och du som tycker precis som jag
å som inte försöker vara så överseriös

Det var så vackert och jag föll för varenda möjliga andetag mellan oss. På ett ungefär. Och det var så olidligt med alla de där milen mellan oss. Och att inte veta. Det var inte förrän på vinden i Sundsvall som jag vågade fråga. Jag satt mellan förråden, på några slags ventilationsrör och jag visste att det fanns något. Så vågade jag fråga, hur känner du för mig? Det var ett långt svar som följde den frågan och nu kommer jag inte ihåg ett dugg. Bara att det var nåt slags positivt besked. Det kunde ha varit nån annan. Men det var jag. Kärlek kan vara så för jävligt härligt.

Nu känns det bra. Jag har planer på att studera på Sörängen ett tag och jag skriver på något bra. Det kommer kännas jobbigt att sluta på Västerberg. Vilken utvecklande resa. Och jag har lyckats att överleva med undantag från diverse skrubbsår orsakade av S-horan och hennes kompanjoner. Jag vet, ibland är jag svag. Men jag lever och är så satans mycket klokare än dom. Jag andas.

PopPrinsessa andas inte mer inte nu.

Varje dag är en kamp. Ett försök att överleva. Utan skrubbsår. Utan rispade kroppsdelar. Varför kan du inte bara låta mig andas fröken F? Varför måste jag söka syrgasmasker innaför ögonlocken? Det kunde lika gärna varit du.

PopPrinsessa finner styrka

Jag har just läst ut Sång från hjärtats bakgård av Anna Jörgensdotter och det är tillfredsställande att läsa en bok som påverkar ens eget tänkande så pass mycket som Anna alltid lyckats göra hos mig. Detta tar jag med mig:

Borde ge mig själv en eloge
Borde vara en given prisvinnare i alla situationer
Mina tankar borde inte behöva stål och flyktvägar
Mina känslor borde inte böna efter recept och recensioner
Jag borde ha något att säga till om
Gå och damma av mina pokaler

Det var inte fel av mig att trassla till det
Den där gryningen var inte mitt fel
Den där långa vägen hem
Det var inte fult av mig att gå sönder
och inte våga ringa
och berätta

Jag vill inte avkräva armhävningar
när jag behöver kramas
Vill inte bestämma mig för att aldrig trilla
och bli av med mitt ID-kort
Inte boka in mina bästa dagar
i en kö till ett hjärta
redan upptaget
eller skräckslaget
Inte kränga min längtan
som en dålig idé
om något bättre

Jag ville aldrig sakna mig så här mycket
Nu vet jag verkligen hur det känns
Nu har jag ingen lust längre att peka i fel riktning
förvirra
mena att det krävs tusen vackra teckningar
innan någon kan vända sig om
och ta emot

Jag tackar ja till mitt pris nu
Jag tackar ja till medaljen att hänga på bröstet
och motiveringen ska kopieras upp
spridas i mitt synfält:
För ett fantastiskt leverne
i en snårig tillvaro
För värme och mod
bland fegt och kallt
För ett ärligt uttalande
och en omisskännlig insikt
om ditt eget värde
För kampen mot sorgen
skulle inte vara skammen
över livet
och glädjen
över dig
skulle alltid vinna


(c) Anna Jörgensdotter ur Sång från hjärtats bakgård

PopPrinsessa UR KÄRLEKSFUNKTION!

Eller ska jag kalla det ur kärlekslogik? Jag kan inte lita på något. Jag kan inte lita på att du älskar mig längre på grund av mina utbrott. Tysta utbrott. Skakar inga väggar. Jag undrar när dagen kommer då du slår mig på riktigt. Den dagen du inte orkar med min tystnad. Men slår du mig kommer du aldrig mer att höra mig tala.

Jag söker skydd i tystnaden. Men det hjälper inte. Skapar bara storm.

Jag lägger allt på mina egna axlar. Det är mitt fel att du inte älskar mig. mIRC är mitt fel. Emelie är mitt fel. Det är mig det är fel på. PopPrinsessa ur funktion. Jag fungerar inte och du kommer aldrig stå ut. Du söker andra vägar. Du söker något helt. Jag hatar mig själv. Jag vill kräkas. Jag vill... Nej, jag fortsätter inte dessa meningar.

Detta: bara min synvinkel. Jag lägger inte orden i mun på dig. Jag lovar.

När allt tar slut har jag inget kvar. Naken står jag i smutsen. I skammen. Ser tillbaka på något som skulle kunna varit. En kanske framtid. Så fantastisk. Men tavlorna ska hänga på andra väggar nu. Någon annan ska fråga dig vem Eris är och vem som ritade tavlan till dig. I svartsjuka kommer hon be dig att ta ner den. Jag vet.

Fantasi. Jag hatar den. Döda mig. Snabbt.