PopPrinsessa ropar i tystnad.

Jag behöver hjälp men törs inte ringa vårdcentralen. Jag vill inte se deras fördomsfulla blickar och höra deras välinlärda meningar. Landstinget delar ut ord till läkarna så att läkarna vet vad dom ska säga till en sån som jag. Jag kan inte bestämma mig. Medicin - Inte medicin. Är jag på väg in i en depression igen eller tänker jag mig till den, bara för att det är bekvämt?

Jag måste lära mig att tänka positivt. Jag har ingenting att vara rädd för. Jo, rädd för att bli sjuk igen. Men om jag tänker på det så kommer jag att bli sjuk igen. Det är roligt att gå i skolan, roligare än att vara arbetslös och inte göra någonting i alla fall. Jag ska försöka att fokusera på en dag i taget. Imorgon har vi textsamtal, det tycker jag i alla fall är roligt. Så länge jag inte inbillar mig att jag mår illa eller är sjuk. Fast i helgen blev jag sjuk på riktigt, det var inte roligt.

Mitt mål imorgon är att ta mig till skolan. Inget mer, inget mindre. Sen får vi se vad som händer.

Don't get angry with yourself
I'll heal you

With a razorblade
I'll cut a slit open
And the luminous beam
Feeds you honey, heals you

PopPrinsessa kapitulerar/Bara för mycket

Och så kom dagen. Kapitulering. Det blev för mycket och magen exploderade atombomber gång på gång igen. Jag vill inte ha det så här. Jag vill vara frisk. Jag vill klara av vardagen. Vafan! Jag vill inte ha mediciner. Jag vill inte ha en jobbig höst. Jag vill bara vara frisk. Jag hatar att missa skolan och jag hatar att vara ensam när jag mår dåligt.

Magen exploderar fortfarande atombomber och jag väntar på att klockan ska bli tolv. Så att jag ska slippa att vara ensam. Och jag kollar min mail om och om igen för att se ifall någon svarar. Ifall någon ser mig.

Jag hatar att det är så. Allt är bara mörker.

PopPrinsessa söker svar i ord.

Skola. Svårt just idag men han lyssnade. Någon lyssnade för en gångs skull. Och jag skrev om saken. Ord som ingen ändå kommer att läsa. Så obetydlig. Så betydligt omedvetande. Nä, jag vet inte. Paper Cuts hördes i salen idag. Ingen vet, ingen kommer att veta.

Jag hatar henne fortfarande. Jag hatar henne - verkligen! Men jag vet inte hur. Vet bara att jag vill tillbaka till de röda floderna. Tårar står jag inte bara ut med. Varför kan hon inte bara försvinna ur mitt liv? Mitt jävla liv. Vilket liv?

Men om vinden vill, låt den blåsa, låt den ge mig vad jag tål.
Vad tål jag?

- Utan Titel -

ögonlocken avslöjar intorkade tårar
fläckvis ligger sorgen
tungt
och hårt över ansiktet

Hon visar rösten helt öppet

en klarhet
så svårhanterlig

Princess of Pop with a thousand words/Starting over.

Äntligen har jag gått över vägen. Jag stod ganska länge i ett vägskäl men nu har jag vikit av, gått över vägen och jag lyckades att inte bli påkörd av en stor lastbil på vägen dit. Bra. För att skriva i klartext har jag alltså börjat skolan. Det har gått så fantastiskt bra för en gångs skull att jag bara väntar på att den där lastbilen ska komma och köra ihjäl mig. Någon gång måste det väl gå neråt igen, som det alltid gör.

Jag har fyllt år också. Ha! Jag är snart vuxen, hela tjugoett år gammal, inget vidare faktiskt. Väntar otåligt på det året jag kommer att vara tjugotre. Mm tjugotre. Smaka på det!

Hur ska det gå? Hur ska det gå? Jag väntar på den dagen jag låser in mig på toaletten och återfaller. Det är så skönt. Skönt. Avslappnande. Varför måste det stå utanför normen? Jag hatar normer. Jag måste följa normen oavsett om jag vill eller inte. Det är en ofrivillig romans. Om jag inte skulle följa normen är jag onormal och hamnar utanför all social kontakt, och samhället. Det finns ingen som skulle acceptera att det inte beror på psykoser, då blir jag bara förlöjligad. En förvirrad tonåring använder det som ett medel, ett rop på hjälp sägs det. Men jag är varken förvirrad eller tonåring. Jag är bara beroende.

Bara beroende.

Varför vill ingen acceptera det? Varför kan jag inte acceptera att de andra inte vill acceptera det?

Jag hoppas på en lugn höst samtidigt som jag egentligen bara vill gömma mig under täcket eller ligga timmar i ett varmt bad eller sitta i nattmörkret för mig själv och bara gräva ner mig. Varför? Skolan har ingen kurator verkar det som - BESVIKEN. Det var nästan det jag hade sett fram emot mest. Jag undrar hur det ska gå med oss. Hon verkar nedstämd. Jag känner skuld.