Soundtrack: 14cc kemiskt - Cirkus Miramar
Det händer sig faktiskt att jag ibland känner mig smått lycklig. I alla fall mer glad än jag brukar känna mig och just idag bestod det av en vacker morgon, snö och soluppgång är vackert, och påbörjandet av ett kortfilmsmanus tillsammans med Helena. Det var också en mycket god äpplekaka med vaniljsås inblandad i denna lycka. Att jag igår fick tillfället att prata med Bob Hansson kan också ha spelat in, litegrann (det där var en så kallad litotes). Det känns som om jag har ganska mycket att vara lycklig över nu. Ändå ligger den där känslan där. Och jag vet inte vad den där känslan är för något. Det skrämmer mig.
Känslor är ganska skrämmande, speciellt dom man inte har förmågan att definiera men som ändå finns där konstant, hela tiden! Jag menar det verkligen. Känslan finns där ända ut i mina datorkalla fingertoppar. Något är på väg men det skrämmer mig att jag inte vet vad eller vart. Det är en känsla av förändring men jag vet inte åt vilket håll den bär. Men det kanske är aningen och tron om något som gör den skrämmande. En upprepning av förra hösten jag inte vill. Överdos. Svartsjuka. En överdos av svartsjuka. Rakbladsbett och gömmor i väskor för ingen annan att se. Högskoletoaletter med hemligheter och en längtan till lyckan. Den, som det visade sig senare, inte fanns.
Soundtrack: Guldfisk & Bonzai - Cirkus Miramar
hon vill inte mera för hon vet ju så väl
att hjärta rimmar bäst på smärta - hon vet
att det finns inget sådant som en verklighet
Cirkus Miramar, Bob Hund och Placebo läker mina läckande tankar för tillfället. Jag önskar att jag kunde dela mina musikaliska känslostormar med någon annan, att någon annan skulle förstå precis varför just DEN textraden är så viktig för mig eller DEN. Men det kommer det aldrig att finnas. Men du kan ju alltid försöka.
Jag vill ha lyckan kvar. Jag är fortfarande på jakt.
