PopPrinsessa skriker galenskap.

Nej. Jag litar på dig. Jag tror inte att du skulle göra mig så illa. Okej. Det där var en lögn kände jag nu i hjärtat. Ont ont ont. Det värsta är dock galenskapen som skriker i mitt huvud. Det är bara du som kan tysta den och lugna mig. Hur ska jag överleva den här dagen? Kommer förmodligen bara krypa upp i ett hörn och stänga ute alla känslor och göra allt som står i min makt för att inte hamna i mitt ack så självdestruktiva beteende. Kommer det bli något skolarbete skrivet idag? Sätter inget krav på mig. Inte idag.

while you are away
my heart comes undone
slowly unravels
in a ball of yarn
the devil collects it
with a grin
our love
in a ball of yarn
he'll never return it
so when you come back
we'll have to make new love

Hittade en gammal dikt igår. Mord i mina tankar. Den börjar så sorgeligt bli aktuell igen.

Älska mig

Sniffar katten i nacken och mår bra igen.

PopPrinsessa på botten av det djupaste hav.

Det är bara för mig att acceptera att jag alltid kommer att vara nummer två.

Jag dog lite idag.

Varför fortsätter jag? Jag vet att det alltid kommer att vara ni. Jag har ingen chans.

if you ever get close to a human
and human behaviour
be ready to get confused

there's definitely no logic
to human behaviour
but yet so irresistible

there's no map
to human behaviour

they're terribly moody
then all of a sudden turn happy
but, oh, to get involved in the exchange
of human emotions is ever so satisfying

and there is no map
and a compass wouldn't help at all

PopPrinsessa oförmögen till känslor.

Varför kan jag inte känna något? Varför kan jag inte gråta längre? Jag vill! Jag borde vara nedbruten nu efter det jag sett men det är jag inte. Varför? Jag hatar min hjärna. Den fungerar inte! Jag försöker skära för att känna och känner fortfarande inget. Jag försöker skära djupare och se blodet rinna på min arm istället för att lägga sig som små röda rubiner ovan såren. Inget fungerar. Jag vill gråta. Jag vill vara arg. Jag vill slå. Varför säger du så min älskade? Jag då? ÅHHHHHH. Jag hatar. Det bara stockar sig i halsen. Jag vill inte!! Varför varför varför? Min hjärna spelar upp filmer jag inte vill se. Jag orkar inte. Vill bara dö.

DIE DIE DIE
my darling

Jag får väl skylla mig själv. Jag mår illa. Vill bara kräkas. Blöda. Kräkas. Blöda. Kräkas. Har jag sagt till dig att du får säga det? Har jag det? Hur många har du sagt det till? AAAAAAAARRRRGHHHHHHH!!!

Jag förkastar kärleken.

PopPrinsessa.

Jag tatuerar in ditt namn i min själ. På armen finns du i bläck. I hjärtat i mitt blod. Ändå förkastar jag kärleken och vägrar tro på den. Någon dag kommer du försvinna bort någon annanstans. Jag tror jag kan ana vart. Ändå är det bara mina tankar som jävlas med mig. Jag är som Marvin i Liftarens guide till galaxen. För stor hjärna. Så mycket att tänka på. Jag hatar mig.

Jag lämnade blodspår efter mig på bussen idag. Både i flytande och fast form i form av bokstäver. Lite reklam kanske. Du har fortfarande inte upptäckt vad jag gjort. Stjärnfall i ärrform på armen. Romantiskt vackert.

Jag vill ligga naken i din säng. Min bleka hud och ett rakblad. Rosenblad under hud. Blodspår.

Snälla ta mig ifrån mig själv och låt mig överleva.

Kommer jag någonsin att åka hem till mig igen? Jag vet att jag måste innan torsdag men det kommer sluta med att du sparkar mig ur ditt liv. Jag är som en sugpropp.

Varför tänka så onda tankar?

Ge mig.

PopPrinsessa står ensam i vinden.

Varför känner jag mig alltid så ensam? Varför försöker jag få dig att förstå när du ändå inte vill förstå? Vill du förstå? Du lyssnar inte tillräckligt noga. Om dagarna i vill jag bara skrika på hjälp när du inte finns nära. Förtvivlat sprang jag upp till elevhälsan igår. Men dörrarna var stängda. Varför kan man aldrig få akut hjälp? Om kvällarna när jag är hemma skriker jag inte på hjälp. Det bara pyser ut. Men du hör inte. Du ser inget.

I ensamhetens stunder är det bara en sak jag tänker på. Att fläka upp huden så att jag ser blodet rinna. Men tänk att det är skillnad på att faktiskt vara ensam och att känna sig ensam. Trots alla människor i skolan är jag hela tiden ensam. Tyst och tom plågar jag mig igenom timmarna och smyger ibland iväg för att bli hög på vassare ting. Du kanske frågar dig varför. Varför jag blottar mig så här. Ärligt talat så bryr jag mig inte. Varför ska man dölja att man är sjuk? Mano-deppressivitet och SI. Varför ska jag behöva dölja att jag är sjuk? För att andra inte ska behöva bekymra sig? Som om någon med diabetes inte skulle berätta för sina nära och kära att hon har diabetes. Det är livshotande. Precis som det här. Vet ingen så förstår igen vad som ska göras vid en panikattack eller om något skurit för djupt i skinnet.

Dagens låt: By Myself - Linkin Park

I put on my daily facade but then
I just end up getting hurt again
By myself

Hjälp mig att leva du älskade. Låt mig inte falla med flit. Vill inte, vill inte, vill inte! Ge mig kärlek SINDRI. Förlåt att jag ropar på hjälp så här. Spring inte ifrån mig snälla. Jag vet att du kommer att göra det förr eller senare. Till slut kommer du be mig att sluta för din skull och sen börjar allt om på nytt. Igen. Nu är jag på botten. Tankarna åt vassare ting. Du ligger i din säng. Det enda jag tänker på är hur jag ska göra det utan att du märker.

Älska mig.

PopPrinsessa i sagovärld.

Vad händer? PopPrinsessa ramlade ner i ett rosa fluffhål och hamnade här hos sin Prins. Det lyser rosa abstinens i hennes ögon och läpparna strålar lycka. Men verklighetens mörker tränger sig på varje morgon. Solen kommer med måsten och snaror att hänga sig i. Hänga sig i snaran och dras omkring i den tills solen går ner.

PopPrinsessa älskar sin drömda sagovärld. För det är för bra för att vara sant eller hur?

Det är så det är att leva varje dag. Att hänga sig i snaran och dras omkring tills man får lov att fly iväg med den vackra bussen nummer 41 till staden där kärleken befinner sig. Tänk att Hofors kunnat bli en så älskad stad. Av mig av alla människor. Men det är ju så när världens underbaraste bor där.

Jag packade ner min rustning idag i rostfritt stål. Bra att ha. Jag har fått utstå för många stunder av galenskap som inte går att läka med enbart musik. Tack vare alla hemska människor. Deras ögon tittar på mig och jag försvinner. Dom äter upp mig. Dom kräks mig. EKKELIGT.

Ja. Jag är smått människofientlig. Hata mig inte för det. Har funderat på medicinen igen. Men den har ju sina negativa sidor och jag orkar inte gå igenom dom igen. Finns det inget bättre? Litium? Kanske borde ta kontakt med psyket igen så att kråkorna kan sluta hacka sönder min hjärna.

Varje måndag längtar jag till fredag men denna fredag längtar jag till mer än alla andra fredagar. Konstigt? Nej. Faktiskt inte. Lördag blir nog trevlig också. Träffa nya människor. Men nej. Jag är ju människofientlig. Fan. Hur ska jag lösa det här. Förmodligen med svart smink och röda kinder. Blyg.

Godnatt du vackra.

PopPrinsessas anteckningar i föreläsningsalen den trettonde november 11:20.

Jag vill verkligen inte vara här. Varenda sekund känns det som att hjärtat kommer att spricka och att det kommer sippra ut mer blod än vad det redan gör. Jag sitter i ett mörkt hål. Ingen ser mig. Ur min mage kommer toner som ingen hör och min strupe yttrar ord som är döva för deras öron. Min kropp exploderar och till slut lyser det vita ljuset rakt igenom mig och jag skriker:

I'm a fountain of blood
In the shape of a girl

Så att folk ska se. Så att folk ska förstå. Jag är en blodpöl. Ge mig kärlek Sindri! Du injicerar kärlek intravenöst i min kalla kropp. Du får mig att leva. Människorna äter mitt hjärta. Bit för bit. I mörkret sitter jag sen tyst med ögonen stirrandes på mig. Vita lysande ögon i mörkret ovanför mig och under mig. De antastar min kropp och våldtar min själ.

Varför är jag här? Mina ögon lyser rosa abstinens. Var är du min älskade? Hjälp mig upp. Jag går sönder. Få mig att glittra som du. Ge mig lycka.

SINdri
you're my sin
my desire
my everything

Sjunger med:
Din kropp är perfekt
är som turkisk konfekt
Den är smultron och vin
och den är glödhet bensin
För en falnande låga som min

PopPrinsessas tankar kvällen den femtonde november 23:54 efter inskrivandet av hennes anteckningar:
Jag måste skaffa mig en liten ask så att jag kan ta med mig dom till skolan. PopPrinsessa på nålar finns inte längre. Nu är PopPrinsessa beroende av vassare ting. Ge mig!

(10 poäng till den som vet vilka låttexter som citeras)

PopPrinsessas tankar klarnar.

Jag har varit dum korkad och blind. Jag har alltid vetat att jag varit sjuk men aldrig riktigt orkat sätta en titel på det hela. Min psykolog på PBU som det hette när jag var ung (nu heter det väl BUP om jag inte minns fel) satte diagnosen mano-deppressiv men jag fattade ju inte vad det va då. Fick ingen förklaring till vad det var för något eller hur man kan bli fri från sjukdomen. Jag har alltså hela tiden haft rätt om att jag aldrig kommer bli frisk. Jag har trott att jag haft en lätt schizofren störning eller borderline. Det har jag säkert också om än mycket lätt. Men jag är ju faktiskt mano-deppressiv. Hittade en sida där dom beskrev hur maniska respektive deppressiva episoder kan se ut och tänkte att ja precis! Det är ju så här det är. Varför har ingen psykolog sagt det till mig tidigare?

Mano-deppressiv sjukdom (bipolär sjukdom)
Manodepressiv sjukdom, som även kallas bipolär sjukdom, innebär att man drabbas av återkommande maniska och depressiva sjukdomsperioder. De flesta som har sjukdomen kan fungera normalt mellan sjukdomsperioderna. Kontinuitet i behandling och medicinering, och att lära sig om sjukdomen brukar minska risken att återinsjukna.

De maniska perioderna kännetecknas av extrem eller ovanlig upprymdhet, de depressiva perioderna i stället av nedstämdhet. Båda tillstånden kan uppkomma oberoende av yttre orsaker, men både depressiva och maniska perioder kan utlösas av yttre stress.

Sjukdomen drabbar närmare en person av åttio. Den är lika vanlig hos män som hos kvinnor. Sjukdomen börjar ofta i 20-30-årsåldern. Det är lika vanligt att insjukna i en depressiv episod som i en manisk. De flesta som har sjukdomen kan fungera normalt mellan de maniska och de depressiva perioderna.

Det är flera faktorer som samverkar vid uppkomsten av manodepressiv sjukdom. Det handlar om biologisk sårbarhet, till exempel ärftliga faktorer, personligheten och den stress vi utsätts för genom olika händelser i livet.

En manisk period pågår ofta i minst en vecka. Stämningsläget är förhöjt och personen är ofta mycket upprymd, samtidigt som irritabilitet kan förekomma. Bland övriga symtom kan nämnas minskat behov av sömn, ökad aktivitet och förhöjd självkänsla som kan leda till konsekvenser för ekonomi och relationer.

Depression är motsatsen till mani. Stämningsläget är sänkt. Patienten är nedstämd och orolig. Självkänslan är låg. Initiativförmågan och företagsamheten är nedsatt.

http://www.vardguiden.se/Article.asp?...

Har kursiverat sådant jag känner är viktigt att veta för er som känner mig. Nu är ju bara frågan hur jag får hjälp och om jag vill det. Det är faktiskt skönt att ha både sina maniska och deppressiva perioder problemet är att olika saker blir lidande beroende på vart hjärnan befinner sig för stunden. Varför är lidandet en så stor de av mitt liv?

PopPrinsessas ord om kärlek.

Det är du min sköna som på nytt fått mitt röda blod att rinna.
Det är du min sköna som fått ådrorna i min kropp att öppna sig och låta mig leva på nytt.
Det är du min sköna som fått mig att öppna ögonen och se det ljus du gett mig att ledsagas av.

Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du. Ingen annan bara du.

Du injicerar kärlek intravenöst i min kropp och mina läppar får kramp av din magiska beröring.
Du dödar demonerna med din villkorslösa kärlek och begraver mina tunga sinnen med ditt skratt.
Du helar mig med dina andetag mot min vinterbleka hud och flämtande viskningar hörs från min mun.

Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Med dina ögon ger du mig lusten att väcka vilddjuret till liv.
Med dina fingrar pulserar extas i ryggraden.
Med din mun andas jag din lust.

En PopPrinsessas villkorslösa kärlek andas varmt i din nacke.

PopPrinsessa Musik Tystnad.

Varför blir det alltid så tyst när jag är ensam? Trots hälsosamma the knife i lurarna är det tyst. Trots galenskapen i huvudet är det så förbenat tyst. Jag vill inte bli beroende igen.

PopPrinsessa injicerar kärlek intravenöst och blir hög precis som heroinisterna utanför.

Varför kan jag aldrig lära mig att vara ensam? Varför ska galenskapen ta över varje gång?

PopPrinsessa sneglar upp på hyllan där dom ligger. Du såg dom inte när du var här. Du tog dom inte ifrån mig.

Ibland funderar jag på hur länge jag kommer överleva. Alla människor är dödliga. Sofia är en människa. Alltså är Sofia dödlig. Hur lång tid kommer jag leva? Eller överleva. Livet är bara en enda lång kamp mot döden. Det finns människor som inte ser det. Det finns människor som går ovetandes genom livet. Varför kan inte jag få vara en av dom?

PopPrinsessa är trots allt mycket lycklig. Dock lider hon av en kronisk sjukdom som alltid kommer plåga hennes ensamma sekunder.