00016 - Losing my religion

Jag blev påmind idag om soffan. Den där soffan och teet. Hon ställde frågan. Hon den andra satt bara och lyssnade. Hade hon blont hår då? Hon som ställde frågan. Jag svarade snällt. Så som jag lärt mig att en fin flicka ska. Jag förstod inte då. Jag förstod på bussen hem. Jag var bedragen för andra gången den hösten.

Hon med många namn. Hon som jag litade på. Hon som stöttade mig i september. Jag lutade mig mot henne i min förtvivlan. Inte visste jag då vad hon var kababel till. Hur naiv kunde jag vara?

Jag har försökt att förlåta. Idag förstod jag hur alla har vetat saker om mig som jag själv valde att inte berätta. Jag kan inte förlåta henne.

Hur ont det gjorde när hon bedrog mig. Varje dag gick jag naken till skolan. Jag bar mina känslor utanpå. Det var ingen hemlighet. Jag ristade in dom precis som förr och lät allt rinna av mig. Det var ingen hemlighet. Jag hoppades att mitt hat var obefogat men nu vet jag att det inte är det.

Naivitet - Min styrka och min svaghet

00015 - I have to drive

Gaspedalen.

Magen kurrar. Buktar inåt. Jag kör förbi långtradare och nerlagda statoilmackar. Vägen är isig. På radion pratar dom om varsel i Sandviken. Sandvik. Jag kör för fort. Det snöar tjocka flingor.

Mamma står i köket och bakar lussekatter. Glittret ringlar längsmed fönsterkarmen. Pepparkakorna svalnar på plåten. Mamma har sitt randiga förkläde på sig. Jag står utanför fönstret. På kökssoffan sitter en flicka med en lång fläta på ryggen. Mjölk i glaset.

Är detta jag?

Gaspedalen.

Vi lär oss att fly. Jag kör för fort. Tjocka snöflingor.

Mamma ligger på golvet. Glitterflisor. Diskbänkens fläckar rinner utmed luckorna. En trasig vhs-film under kylskåpet. I sängen sitter flickan med den långa flätan. Hon ställer klockan på sju. Prov i svenska imorgon.

Gaspedalen.

00014 - Astronaut

Jag står framför den vita dörren. Den är kall. Jag vet vad som finns på andra sidan. Jag stängde den för över ett år sedan. Ibland öppnar jag.

Nyckeln går inte längre in i nyckelhålet. Det har krympt. Det kan vara så att nyckeln har fastnat på golvet. Jag har inte provat att lyfta upp den på ett tag. Ibland låter det som att någon talar på andra sidan.

Jag googlar efter sprängmedel.

Om ett par dagar får jag ett paket på posten. Jag hoppas att det ska räcka.

00013 - Where is my mind?

Det var längesen nu. Jag ritar streck på pannan. Försöker inte darra.

Den sträva gitarrslingan slickar öronen framåt. Jag gungar i takt med musiken. Där kan ingen störa. Pixlar framför ögonen visar skarpa bilder från. Vadå? Jag kan inte se när rutorna blir för stora. En suddig bild med vassa kanter skär sönder näthinnan. Jag försöker vrida ansiktet. Blodet när ögonen sprängs fastnar på skärmen. På andra sidan sitter han och runkar.

00012 - Touch me

Betong under mina fötter. Jag sitter i trappan igen. Andas våldsamt. Håller pennan hårt i handen. Ritar streck. Ögon. Munnen. Gapet med tänderna. Rakt ner i hålet. Hör hur alla pratar högt med varandra därinne. Jag vände om. Klarade inte av tystnaden som klöste deras block. Pennor som skrapar och jag sitter två stolar bort.

Hon stirrar på mig. Jag ser bara mörka ögon längre bort. Jag vände om. Det första jag såg var trappan. Jag vet inte varför jag aldrig växer ur mina trappor. Det är alltid samma trappa. Bara på olika platser.

Jag andas våldsamt. Lungorna hinner inte med. Hjärtklappning. Ögonen rinner. Näsan snorar. Jag tänker att jag vill vara nära. Se mig då. Rör mig. Men det är tyst. Dom skriver igen. Jag vill ställa mig upp och skrika. Se mig. Rör mig. Men pennan sitter hårt i handen. Jag skriver slumpmässigt valda ord. Ritar mönster runt. Sen ser jag inget mer.

00011 - My bitterness V2.0

Bilderna igen. Korridoren hösten. Bilderna jag visste var påhitt. Jag visste att det bara var jag och sen? Sen minns jag inte mer. Bara fragment av orden och rubrikerna över mig. Jag föll så jävla hårt. Jag kommer aldrig att resa mig helt och hållet.

Bilderna igen. Jag vet inte längre om det bara är ett påhitt. Jag vet inte längre om mitt liv är verklighet.

Did you think it wouldn't hurt
Did you think I wouldn't feel
When the world came falling down
Or maybe you didn't think at all
and that's why i feel what i feel now

00010 - My bitterness

Dom hemsöker mig varje natt. Alla namn ord lösen och allt det där som var. Jag undrar om hon läser. Hon som räddade mig då. Om hon följer mig fortfarande kanske fortfarande bryr sig men jag tror inte det. Jag tror inte längre på något. Jag blir rädd varje gång jag tror jag ser henne på stan. Men det är aldrig hon. Förr eller senare är det nog det.

Jag har börjat ta tag i mitt liv. Men förmodligen börjar jag i fel ände. Jag föll förra veckan. Fick skrubbsår på knäna och ena armen. Det gjorde ont men jag blev bra igen efter några dagar. Jag fick en uppenbarelse. Kärlek är ett substitut. Jag använder kärlek som rakbladen repen cigaretterna förr. Kärlek är bara ett annat ord för självdestruktivitet. Men varför skulle människan vara självdestruktiv? Det är ologiskt. Egentligen är det bara konstruktivt. Men det är inget som ni kan förstå. Säg till om ni gör det.

Jo. Jag har ju börjat ta tag i mitt liv. Vi får se hur det går.

00009 - Agony without

Det luktar. Jag sitter på golvet utanför toaletten. Vrider in mig i en artificiell rosa filt. Kollar på klockan. Bara en timme kvar. Byter låt på mp3-spelaren. Sätter på repeat. Tänker att allt folk borde sluta springa mellan vagnarna. Det låter så högt när dom automatiska dörrarna är öppna. Det tar lång tid för dom att stängas. Höjer volymen. Rättar till sladden. Det sprakar till. Ljudet försvinner. Jag skruvar lite på sladden. Ljudet kommer tillbaka. Det står en kille bredvid mig. Han står i kö. Jag tar fram min sudokubok. Börjar rita ett hjärta. Det är klyschigt. Suddar ut. Ritar ett Ankh istället. Det blir ganska fult. Killen går. Jag har inte sett någon gå in på toaletten. Personalen har säkert låst dörren. Förmodligen någon som spolat ner papper.

Jag lutar huvudet mot väggen. Blundar. Fosca färgar nervtrådarna lyckligt rosa. Får en idé. Skriver ner den på insidan av bokens pärm. Hörlurarna sprakar när jag ändrar ställning. Jag skruvar lite på sladden. Ljudet försvinner delvis. Kollar på klockan. Det är en halvtimme kvar. Försöker fixa glappet. Drar i sladden. Ljudet försvinner helt. Skruvar desperat på fästet och drar i sladden. Det händer ingenting. Det kommer en äldre dam från andra vagnen. Hon frågar mig något. Jag låtsas att jag inte hör henne. Hör inte vad hon säger. Hon går vidare när jag inte svarar.

Jag drar ur sladden ur mp3-spelaren. Blåser i hålet. Tänker att det kanske fastnat damm där. Blåser på kontakten till hörlurarna också. Sätter tillbaka sladden. Det kommer inget ljud. Fan. Jag tar av mig hörlurarna och viker ihop dom. Lägger dom i plastkassen från Coop.

Nästa vecka kommer mina nya Sonylurar (MDR-D333). Hur ska jag klara mig tills dess?

00008 - Lovers dream

KÖTT

00007 - Cotton crown

Fyrahundranittio kilometer hemifrån komma tre till och med. Låtar på repeat i huvudet. Jag förstår inte orden men det spelar ingen roll. Måste bara lyssna. Lyssnar inte på orden. Försöker att höra. Jävla skit. Vi börjar om.

Fyrahundranittio kilometer hemifrån komma tre. Jag har Kitty bredvid mig. Kitty som egentligen heter Sindri. Men det var bara i smyg. Jag har virat om täcket runt mig och stolen. Slår hela tiden i knäna i skrivbordet. Det här är inte mitt skrivbord. Inte min stol. Jag kan inte sitta ordentligt.

Jag skakar. Försöker att inte men jag fryser trots täcke. Skit.

Imorgon ska jag åka tåg igen. Jag sitter vid fönstret. Vinkar du?

00006 - Kaosklockan

Jag tänker tillbaka. Vet nu precis vad jag gjorde fel. Vet att jag gör samma fel igen. Jag måste stoppa det nu. Jag vet ju, varför fortsätter jag då?

Den där dagen. Kaosklockan ringde. Marcus bredvid i trappan. Jag vet det låter klyschigt men hela världen rasade samman. Men jag är van. Ser signalerna tydligt. Lät det hända fastän jag vet precis vad jag ska göra för att förhindra det. Kaosklockan hade ringt men jag valde att inte lyssna. Det händer igen. Ser signalrött i ögonvrån. Klöser på ryggen. Men jag har lärt mig att acceptera det. Inte alltid respektera. Dock.

Jag hatar er. Ni vet vilka ni är. Jag kan inte förneka mina känslor.
Får inte.

När köttet är slut ger sig hundarna av

00005 - Sommaren rasar

Jovisst. Det är sommar nu. Sedan nittonhundranittiofem har jag känt ungefär samma känsla. Ungefärligt samma sommar. Samma känslor. Samma moln. Samma vemodiga förakt till lyckan som aldrig infann sig. Inte heller infinner sig. Molnen luktar vanilj. Samma moln. Porslinet i köket skramlar precis som då. Bara nu i högre högar.

Imorgon är det Artfestival. Känner mig inte nervös. Känner att jag borde vara nervös. Tråkigt att Hans inte kan vara där. Han betyder mycket för mig. Hoppas att Anna kommer dit. Hoppas att Helene kommer dit och Helena. Betyder också mycket för mig. Men varför söka bekräftelse av andra? Det kommer överhuvudtaget vara en kick att stå på scenen igen. Varför inte nöja mig med det? Jag förväntar mig inte att min ex-klass kommer dit. Varför skulle dom?

Jag är så ofantligt duktig på att bara släppa allt. Skyller väldigt gärna på olika krafter inom mig. Inte personlighetsklyvning. Snarare två olika versioner av samma sak. Det var just det dom aldrig såg. Men varför visa? Jag är ofantligt duktig på att släppa relationer. Jag har inte kraft för alla inom mig. Är van att bli besviken. Så ofantligt van att bli besviken.

Besviken innebär till slut att det är lönlöst att lita på någon. Jag litar inte ens på mig själv.

00004 - Våffelhjärnet

Handen sitter fast alltför länge nu. Försöker att springa ifrån kanske lyssna ifall det piper när det är färdigt. Men vi står där i köket med handen i våffelhjärnet. Väntar på färdig lampa. Grön. Nu betjänas nummer 23. Vi har 1023. Mycket lång väntetid på färdiga våfflor med grädde på och sylt. Hallonsylt. Det är bara frågan om när det ska ske?

för somliga är deras tidsfördriv
bara ett våffelhjärn med sladden i

Andas Viola. Glöm inte andas. När det sker.

för somliga är deras sinnesfrid
bara ett våffelhjärn med handen i

00003 - Düsseldorf

Trött. Försöker orka skriva något. Rinner ut från munnen ner på tangenterna. Vill bara strunta i allt. Låta dammet damma färdigt. Pollenkornen får lägga sig över laptopen. Berget i köket kommer inte att bestigas idag. Jag vill bara spela civ, lyssna på Bob Hund och dansa runt. Växer vi ihop till slut?

La La La:

Jag hittar på sånt jag vill höra
jag vrider upp tills det stör i mitt öra
De molekyler som ryms i min hjärna
bromsar aldrig, jag kan inte spjärna

Nosferatu min ende kamrat
jag fyller bredden, du är aldrig lat
Det regnar texter, jag gör dom med munnen
jag bränner glädjen min död är försvunnen

Allting vridet känns så familjärt
DNA virvlar mitt liv är mig kärt
Jag går på mattan den känner jag bra
när ni planerar tar jag min lediga dag


Hejdå! Nu ska jag gå till apoteket.

00002 - Länge Länge

La La La!

Bob Hund är bäst när man som mest behöver dom. Min största inspiration är oseriositet. För visst kan man sjunga om potatismos-städer och spela evinnerliga gitarrsolon som höjer adrenalinet i kroppen så att jag bara måste hoppa runt i lägenheten och sjunga på nån slags hes fejkskånska. Jag älskar det.

La La La!

Bob Hund är celler i mitt blodomlopp.

La La La!

Betyder det här att jag är lycklig? Nej, du ska nog se att det går över...

00001 - A new beginning/Väntar

Det här är början på något nytt. Jag väntar fortfarande. Kanske på svaret. Kanske en tydlig fråga istället. Jag vet inte. Jag kanske kan hitta på något. Inte något att göra utan hitta på en fråga. Jag kan fråga mig; när är det tillräckligt varmt i vattnet? Då kan jag också hitta på ett svar. På just den frågan finns det många svar. Variabler måste räknas in. Men det är tråkigt att hitta svar på enkla frågor eller hitta frågor till enkla svar.

Just nu väntar jag istället. Väntar på att svaret ska komma till mig. Väntar på något bättre än det här. En bättre lägenhet. Väntar på pengar så att jag kan få en bättre lägenhet. Väntar på att det ska bli tillräckligt varmt för att jag ska kunna bada åtta timmar i streck tio dagar i rad. Jag trivs i vatten. Väntar på posten så att jag kan få refiller till min favorit-kulspetspenna. Jag skulle aldrig klara mig utan den. Nu är den slut. Det irriterar mig. Jag väntar på att bläckpatronerna ska komma så att jag kan skriva ut ett 75-sidigt dokument att sätta upp på väggarna runt om i lägenheten. Jag väntar på lite bättre koll på mig själv. Allting känns just nu väldigt stort.

Jag ska försöka hitta ett väntrum till allt.

PopPrinsessa är död.

Jodå. Jag har tagit död på henne relativt helt och hållet nu. Viola Blå tog visst över till slut. Fina vackra karaktärer inom mig. Hejdå!

PopPrinsessa levererar atombomben snart

Soundtrack: Dansa med jante - Charta 77

Hej, hej ursäkta mig! Det var inte meningen att öppna munnen sådär, usch så osvenskt av mig. VA?! Jag vill ju så gärna vara som ni sådär tysta och le med hela tänderna. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag trampade någon på tårna alla har inte extra plats i sina skor och tårna blir lätt klämda då. Men lyssna då! Hallå?! Jag ber ju om ursäkt, ser ni inte det? Nej, Nej, Nej. Ironin slog till igen eller är jag kanske cynisk? Jag vill inte vara sådär svensk och med tänderna ler jag inte, jag bits istället. Men varför ska jag stå ut med tysta munnar runt fikabordet inte ens god morgon kan ni säga?

Varför är det alltid sanningssägarna som blir jagade med avsågade hagelgevär? Det är bara vi som vågar öppna munnarna, kanske är vi för få för att höras. Mänskligheten är korkad, jag förstår det nu, och försöker du utveckla någon form av intelligens, ställa dig utanför ramen blir du biten i baken av jantelagen.

För att förenkla: När Sändaren kommunicerar med Mottagaren förväntas Mottagaren kommunicera tillbaka. Detta har inte hänt. Yay! Jag är utsatt för utfrysning vid tjugoett års ålder. Fan vad vuxet, verkligen!

PopPrinsessa tillverkar atombomber

Mina känslor refuseras. Göms bakom ridån. Väldigt effektivt faktiskt. Men ridån är sliten och det är lätt att se igenom revorna. Jag står bakom och ser ett annat jag. Talar tydligt till publiken. Jag vill riva sönder ridån helt och hållet. Men han håller fast mig. Jag antar att det är bra. Men en dag kommer jag att ge igen. Dom säger att pennan är mäktigare än svärdet. Men pennan i kombination med min hjärna är en atombomb. Jag lovar. En dag kommer ni att stå bredvid.

Jag ville visa mitt kollegieblock idag. Men jag ångrade mig. Jag ville visa mig själv som ingen annan sett mig förut. Nog finns det aningar under ytan. Jag kan se det på deras förundrande blickar. Men jag säger ingenting. Jag vet varför jag tvekar. Om jag visar mitt inre blir det en bortförklaring av mig själv. Det skulle göra mina dåliga sidor till svarta får och jag vill inte det. Även mina dåliga sidor är en del av mig. Dom skulle ändå aldrig förstå. Jag skulle ändå tänka på dom som ett hot. Det spelar ingen roll. Dom får fortsätta fundera. Fast fröken F skvallrar antagligen gärna. Jag märkte det i oktober. Vilken fråga att få. Vilken absurd situation. Det var där hatet började. Som jag sa. Det handlar inte om orden. Det går djupare än så. Såret är fortfarande infekterat fastän jag stått bakom den falska ridån.

Allting är tillåtet inget förbjudet, när hundarna lockas av as
På några minuter, så fort går budet, i olycka höjs deras glas
Lockad av blod-doft så kommer så drevet
Inget är heligt för dom
En lite sten satte igång hela skredet
Ett lite ord och dom kom
Där andra får gåshud så höjs deras lust
Ingen får blodkänn som dom
Svart på vitt så sprids deras röst

Jag har slutat att tro på ursäkter. En ursäkt innebär att man skäms över sitt agerande. Jag kan inte göra det eftersom mitt agerande inte beror på en mjuk madrass att sova på. Se där! Ännu en bortförklaring. Men jag vet. Och det gör inte dom.

Han kallar mig modig. Jag kan inte se något modigt i mig. Jag ser ett jag. Jag ser tjugosex ögon som sprutar saltsyra på jaget. Jaget dör inte. Hon tillverkar atombomber om nätterna.

Det hörs ljud från PopPrinsessas mun. ibland.

Hon skrattar. Hon skrattar färger ur munnen. Ack så härligt. Äntligen har jag råd att beställa biljetter till Winnerbäcks konsert i Hufvudstaden på min födelsedag. Underbart är det. Underbart. Och nu sitter jag och lyssnar på Snoddas och tänker på sommaren 2006. Vilken längtan. Vilken sommar fylld av Winnerbäck och olycklig avståndskärlek och raderna med alla vackra texter sitter fortfarande fastetsade i huvudet. Natten den fjortonde juli. Jag vill bara gå hem till dig och jag missade bussen ganska taffligt med flit. Sen satt vi i, den nu slängda, bäddsoffan och tittade på varandra till solen gick upp. Sen tog jag bussen mot Skövde och vidare till Göteborg. Veckorna därefter tänkte jag att du måste älska mig det bara måste vara så. Och så lyssnade jag på prinsessor nästan hela tiden. Det var dessa rader som betydde mest:

Säg får jag nånsin träffa dig eller
eller kanske har du gått mig förbi.
För jag vet att du älskar mig
annars stämmer du inte in på min filosofi
Du som skrattar lika mycket som jag
och du som är mild o god o generös
och du som tycker precis som jag
å som inte försöker vara så överseriös

Det var så vackert och jag föll för varenda möjliga andetag mellan oss. På ett ungefär. Och det var så olidligt med alla de där milen mellan oss. Och att inte veta. Det var inte förrän på vinden i Sundsvall som jag vågade fråga. Jag satt mellan förråden, på några slags ventilationsrör och jag visste att det fanns något. Så vågade jag fråga, hur känner du för mig? Det var ett långt svar som följde den frågan och nu kommer jag inte ihåg ett dugg. Bara att det var nåt slags positivt besked. Det kunde ha varit nån annan. Men det var jag. Kärlek kan vara så för jävligt härligt.

Nu känns det bra. Jag har planer på att studera på Sörängen ett tag och jag skriver på något bra. Det kommer kännas jobbigt att sluta på Västerberg. Vilken utvecklande resa. Och jag har lyckats att överleva med undantag från diverse skrubbsår orsakade av S-horan och hennes kompanjoner. Jag vet, ibland är jag svag. Men jag lever och är så satans mycket klokare än dom. Jag andas.

PopPrinsessa andas inte mer inte nu.

Varje dag är en kamp. Ett försök att överleva. Utan skrubbsår. Utan rispade kroppsdelar. Varför kan du inte bara låta mig andas fröken F? Varför måste jag söka syrgasmasker innaför ögonlocken? Det kunde lika gärna varit du.

PopPrinsessa finner styrka

Jag har just läst ut Sång från hjärtats bakgård av Anna Jörgensdotter och det är tillfredsställande att läsa en bok som påverkar ens eget tänkande så pass mycket som Anna alltid lyckats göra hos mig. Detta tar jag med mig:

Borde ge mig själv en eloge
Borde vara en given prisvinnare i alla situationer
Mina tankar borde inte behöva stål och flyktvägar
Mina känslor borde inte böna efter recept och recensioner
Jag borde ha något att säga till om
Gå och damma av mina pokaler

Det var inte fel av mig att trassla till det
Den där gryningen var inte mitt fel
Den där långa vägen hem
Det var inte fult av mig att gå sönder
och inte våga ringa
och berätta

Jag vill inte avkräva armhävningar
när jag behöver kramas
Vill inte bestämma mig för att aldrig trilla
och bli av med mitt ID-kort
Inte boka in mina bästa dagar
i en kö till ett hjärta
redan upptaget
eller skräckslaget
Inte kränga min längtan
som en dålig idé
om något bättre

Jag ville aldrig sakna mig så här mycket
Nu vet jag verkligen hur det känns
Nu har jag ingen lust längre att peka i fel riktning
förvirra
mena att det krävs tusen vackra teckningar
innan någon kan vända sig om
och ta emot

Jag tackar ja till mitt pris nu
Jag tackar ja till medaljen att hänga på bröstet
och motiveringen ska kopieras upp
spridas i mitt synfält:
För ett fantastiskt leverne
i en snårig tillvaro
För värme och mod
bland fegt och kallt
För ett ärligt uttalande
och en omisskännlig insikt
om ditt eget värde
För kampen mot sorgen
skulle inte vara skammen
över livet
och glädjen
över dig
skulle alltid vinna


(c) Anna Jörgensdotter ur Sång från hjärtats bakgård

PopPrinsessa UR KÄRLEKSFUNKTION!

Eller ska jag kalla det ur kärlekslogik? Jag kan inte lita på något. Jag kan inte lita på att du älskar mig längre på grund av mina utbrott. Tysta utbrott. Skakar inga väggar. Jag undrar när dagen kommer då du slår mig på riktigt. Den dagen du inte orkar med min tystnad. Men slår du mig kommer du aldrig mer att höra mig tala.

Jag söker skydd i tystnaden. Men det hjälper inte. Skapar bara storm.

Jag lägger allt på mina egna axlar. Det är mitt fel att du inte älskar mig. mIRC är mitt fel. Emelie är mitt fel. Det är mig det är fel på. PopPrinsessa ur funktion. Jag fungerar inte och du kommer aldrig stå ut. Du söker andra vägar. Du söker något helt. Jag hatar mig själv. Jag vill kräkas. Jag vill... Nej, jag fortsätter inte dessa meningar.

Detta: bara min synvinkel. Jag lägger inte orden i mun på dig. Jag lovar.

När allt tar slut har jag inget kvar. Naken står jag i smutsen. I skammen. Ser tillbaka på något som skulle kunna varit. En kanske framtid. Så fantastisk. Men tavlorna ska hänga på andra väggar nu. Någon annan ska fråga dig vem Eris är och vem som ritade tavlan till dig. I svartsjuka kommer hon be dig att ta ner den. Jag vet.

Fantasi. Jag hatar den. Döda mig. Snabbt.

PopPrinsessa UR FUNKTION!

Tårar föll idag. Skönt med blött på kinderna. Nej, inget blod. Det fanns det ingen tid för. Men det var nära igen. Så nära kanten hela tiden. Jag vill inte. Hur många gånger har jag inte bett om att få vara normal? Siffran spelar ingen roll men den finns där. Ser ut som en tidtabell över övergivna städer. Kanske. Vad vet jag om tidtabeller egentligen? Bara siffror.

Jag är ur funktion. Trasig människa. Du frågar varför jag inte svarar på tilltal. Jag kan inte svara. Min hjärna har kopplats ifrån. Startar om hårddisken. Du börjar skrika när jag inte svarar. Jag kryper ihop i en hög. Rädd igen såklart. Samma reaktion som för tio år sedan. Tio år? Längesen nu. Men slagen slår fortfarande lika hårt i magen. Jag är fortfarande lika rädd för höga oljud. Det krossar trumhinnan.

Jag önskar mig normal. Jag önskar mig frisk. Men jag vet att det aldrig kommer att ske. Jovisst kan jag medicinera mig lagom fri eller spendera timmar i små rum med små bord mellan oss och prata om saker jag inte kommer ihåg. Jag kan göra det. Men det kommer inte att hjälpa mig. Jag kommer alltid vara ur funktion. Än så länge är jag bara glad att det inte stör mitt skolarbete. Som förra året. Jävla Janne. Jävla Högskola. Hur ska jag överleva nästa gång?

Bilder. Dom vill ut ur huvudet. Men vem tittar?

PopPrinsessa skriver krönikor. Hon njuter.

Den här veckan har vi skrivit krönikor på skrivarlinjen. Nedan följer den krönika jag skrev som uppgift. Efter uppgiftskrönikan publiceras en krönika jag skrev nyss om dagens textsamtal. Jag tänker inte be om ursäkt. Jag tänker aldrig sluta stå för mina åsikter.

Jag har en hjärna och den sitter i huvudet
(c) Sofia Eliasson 2008

Igår fick jag reda på att jag var efterbliven bara för att jag inte vet vilket kön jag har. Det var en användare på qruiser som påstod att alla som hävdar att dom är av annat kön är efterblivna, det är ju bara att kolla mellan benen om man är osäker. Men trots att jag kikar mellan benen är jag fortfarande osäker. Så jag får väl lov att bli kallad efterbliven. Att valet av kön just på qruiser, till skillnad från andra communitys på internet, skulle handla om det mentala könet, eller genus, slog nog aldrig honom. Men det är ju inte så lätt för alla att förstå att allt inte handlar om könsorgan.
Egentligen finns det fyra sätt att dela in människans kön. Vi har vårt fysiska kön, ett könsorgan. Vi har ett mentalt kön, det kön jag anser mig tillhöra. Ett socialt kön, det andra anser mig tillhöra och ett juridiskt kön, det staten anser att jag är. Man kan alltså vara född som pojke känna sig som en kvinna men att andra ser en som en man. Det kan också vara mer komplicerat än så med tanke på hur oändligt många fler könsdefinitioner det finns, när vi pratar om mentala kön, än just man och kvinna. För många är dock könsekvationen enkel. Du föds och läkaren bestämmer vilket kön du har. Din familj tar till sig det könet för att bestämma vilken färg du ska ha på leksakerna och tapeterna i ditt barnrum. Du formas redan som nyfödd att tänka vad som är manligt och kvinnligt och identifierar dig tidigt i ditt liv med kön du tilldelats. Det är som ett färdigt paket. Är du pojke ska du också bli en pojke, med allt vad det innebär.
Det är inte längre någon idé att prata om feminism och att försöka uppnå ett jämställt samhälle. Det handlar inte om att mannen förtrycker kvinnan och att vi lever i ett patriarkalist samhälle. Det handlar om att vi uppfostrar våra barn enligt påhittade könsroller som inte har någon egentlig funktion. Snart är det internationella kvinnodagen. En dag att uppmärksamma kvinnan och olikheterna mellan könen. Varför måste vi alltid dela in allt i kön? Och varför finns ingen internationell mansdag? Folk verkar tro att den internationella kvinnodagen är ett stort steg mot kvinnans frigörelse men faktum är att det bara är ett större steg mot fortsatt särbehandling. Att fortsätta hävda att mannen förtrycker kvinnan är bara ett försök att försöka bota symptomen. Sjukdomen går mycket djupare än så.
Och sluta klaga! Vems är felet att kvinnors löner är lägre än mäns? Vems är felet att kvinnor inte vågar gå ensamma utomhus på kvällen? Vems är felet att vi har så få kvinnliga chefer? Är det verkligen männens förtryck allt grundar sig på? Eller är det alla föräldrar hemma i villorna som inte riktigt förstått vad deras uppfostran gör med deras barn? Tjejer får lära sig att rosa är tjejigt och dockor är bra, man ska vara hemma med barnen och laga mat, städa och diska. Det är också fint att vara känslig ibland och gråta en skvätt. Dessutom ska man vara sexig och snygg och alltid ha perfekt smink. Killar får lära sig att blått är killigt och stora bilar ska man ha. Det är mesigt att gråta och det gör inte ont att ramla på gymnastikgolv. Dessutom ska man ha stora muskler och ett bra jobb som ger mycket lön. Detta, föräldrar, är vad ni lär era barn när ni inreder barnkammaren, köper leksaker och tröstar dottern lite längre än sonen.
Det finns bara en enda skillnad mellan könen och det är just könet. Ett kroppsligt organ som är till för vår arts reproducering och överlevnad. Ett könsorgan har ingenting med tänkande att göra och våra könsorgan styr inte våra hjärnor. Bara för att någon annan har berättat för dig att du har en fitta eller kuk betyder inte det att du måste vara en. Jag blir lika irriterad varje gång det är dags att fylla i en enkät. Jag måste välja kön. Vänligen kryssa i: Är du man eller kvinna? Jag är ju ingetdera svarar jag, men då blir enkäten oläsbar. Ja, för min fitta har så mycket med mitt tänkande att göra, eller hur?
Jag kommer att fortsätta definieras som efterbliven. Jag har inget kön, eller jo, jag har ju en fitta mellan benen. Men hjärnan sitter fortfarande i huvudet.

Idag skulle jag förändra världen

(c) Sofia Eliasson 2008

Vi hade textsamtal idag. Och jag kom till skolan med ett självförtroende över det vanliga. Jag tänkte att nu skulle det bli debatt och att min text skulle skapa vilda reaktioner. Men jag blev så förbannad. Först trodde jag att ilskan låg i att dom hade kritiserat min text relativt hårt. Men det är inte likt mig att vara känslig för kritik. Efter en stund kom jag på vad det var.
Jag har alltid haft en vilja att förändra världen. När jag var liten jobbade min mamma som SFI-lärare i Kvänum. Under den tiden träffade jag väldigt många bosniska flyktingar. Jag såg kriget utspela sig på TV:n men såg ingen logik bakom människans beteende. Skjuta ihjäl varandra? Nej. Jag ville åka ner till Bosnien och säga åt ledarna på skarpen att sluta kriga. Men jag kom aldrig iväg. Idag har jag ett annat mål. Jag vill degradera betydelsen av kön. Könet förföljer individen och begränsar den.
Jag vill inte vara något som någon annan har sagt åt mig att vara. Och jag vill inte behöva argumentera för mitt könslösa jag. Min dröm är att alla ska få in i sina huvuden vad jag har förstått. Visst, det kan låta utopiskt men jag är säker på att det är positivt för vår samhällsutveckling. Utan kön blir individen friare att tänka själv.
Textsamtalet kändes som tanken på att komma ut som homosexuell för min homofoba moder. Hon skulle förmodligen slänga ut mig och aldrig mer prata med mig igen. Skillnaden vara bara att jag kom ut som könslös. Och inte för min moder, utan för en intolerant och okunnig skrivarklass. Jag har alltid trott att jag inte skulle kunna känna mig diskriminerad just eftersom min övertygelse är så stark. Men idag var första gången och förmodligen inte den sista. Idag förstod jag att samhället inte är så förstående som jag skulle vilja att det vore. Så naivt av mig att tro det.
Häromdagen såg jag debattprogrammet Beckman, Ohlson & Can, på SVT, om moderskap. Med i panelen satt Elise Claeson, debattör och författare som hyllar hemmafrun. Hon hävdade att Simone de Beauvoir hade fel, idag vet vi ju att man föds till kvinna och inte att man blir en kvinna så småningom. Jag höll för öronen och låtsades som om jag inte hörde. Jag är van att upptäcka den här okunnigheten hos trångsynta personer på internet, men jag trodde inte att jag skulle behöva höra det i ett intellektuellt debattprogram. Inte heller trodde jag att jag skulle behöva uppleva samma sak i ett klassrum med intellektuella klasskamrater. Visst, det är klart att man får motsätta sig mina teorier men jag förväntade mig att det i alla fall skulle finnas någon som skulle förstå.
Min vision om en förändring skulle börja i klassrummet. Det var en spännande känsla. Klassrummet var dock tyst sånär på de få som vågade opponera sig mot texten. Jag misstänker att resten av klassen kräktes i smyg istället för att kräkas på mig.

PopPrinsessa slickar saltsyra på såren.

Nej. Jag vill inte att ni ska förstå det här. Jag finns bara inte riktigt kvar längre. Längtar för en gångs skull tillbaka i tiden mer än framåt. Annars brukar det alltid vara något jag längtar till men nu, nu vill jag tillbaka till juli. För jag var vacker då. Och september, för jag kunde inte äta något då. Jag vet att det kan ses som enbart fåfänga men förmodligen går det djupare än så. Kallas det självhat måntro? Vi har textsamtal imorgon. Jag vill bara åka buss och lyssna på marble house. Bara då är jag lugn. Jag slickar saltsyra på sår och hatar, för tillfället, det mesta. Det finns människor jag gärna skulle spränga i bitar och människor jag gärna skulle sluka hela, av kärlek. Ibland är världen inget mer än ord. Svärta. Jag tatuerar dom in på kroppen. Hoppsan? Vad hände nu? Jag bytte visst ämne. Orden. Dom där orden. Och horan från Östersund. Jag vill inte längre vara kvinna. Jag hatar kvinnoskapet. Kvinnan har bedragit mig och jag vägrar göra henne sällskap. Jag vill inte befatta mig med vulgära hängbröst i för små tröjor. Bruna. Och jag vill inte se småflickor förnedra sig själva på internet. Jag kräks på dom, igen. Jag hatar er. Ni är offer. Jag är fri.

Jag ska sova. Andas. Aldrig glömma att andas.

PopPrinsessa andas födelse.

andas

långsamt

och tyst

beslöjade andetag skälver kroppen under dig

andas

andas

andas