00031 - A short story of nearly something

Hon vill säga något. Viljorna stretar emot.
Snart.

Du påminner henne om livet på andra sidan.

and I am still not getting what I want
I want to touch the back of your right arm
I wish you could remind me who I was
because every day I'm a little further off

00030 - This river is wild

Sometimes I'm nervous when I talk
I shake a little
Sometimes i hate the line I walk
I just want to show you what I know
And catch you when the current lets you go

Verkligheten. Jag finner mig ständigt på en plats där jag ifrågasätter den. Kärleken, den svarta. Återigen alla frågor som aldrig får några svar. Jag blottar min strupe. Det är du, min kära, som håller kniven.

Det finns inga ord. Men du vet redan vad hon vill säga. Hon längtar dig.

00029 - Crestfallen

Who am I to need you now
To ask you why to tell you no
To deserve your love and sympathy
You were never meant to belong to me

Smärtan. Den outhärdliga. Du visar henne bilderna hon inte vill se. Svetten rinner under lager av tyg. Ögonen svider. Hon håller inne sina vätskor, stänger sina öppningar. Du bläddrar bland skavande filer. Visar upp. Hon håller kvar.

Såg du hennes ögon när hon gick. Den gröna färgen smetade av sig i luften. Vinterkylan letar sig inåt. Du viskar till henne att snart är det vår. Tiden står inte still. Men kylan säger hon. Kylan stannar kvar. Det ekade i trapphuset.

Den hudlösa fyrkanten mellan hakan och naveln. Bränner. Du.

Hon gick och du såg aldrig hur smärtan förlamade hennes ben. Hur hon föll. Precis runt husknuten. Där du aldrig ser henne.

00028 - Fribiljett mot himlen

Jag vill slänga breven jag skriver i mitt huvud, men i mitt huvud finns ingen papperskorg. Det finns ingen enkel utväg. Delete. Jag måste uppdatera mitt tangentbord.

Du läser aldrig orden jag så varsamt formulerar i mina tankar. Punkt, aldrig kommatecken. Vi är ovänner jag och kommatecknet. Jag drar tunna streck mellan raderna. Din hud berör mig inte. Du är omöjlig. Onåbar.

Och hon älskar det.

Hennes ögon famlar i mörkret. Händerna är kalla. Tunna blå ådror.
Hon vet precis vad hon vill. Fönsterrutorna skrapas av andetagen. Längtan.

Hon minns dom gula trähusen. Samma innehåll i olika städer. Dom öppna spisarna som brann. Skorstenarna som fortfarande ryker. Det pyr. Hon vill säga så mycket. Orden som placeras på långa rader bakom pannbenet. Hon vill att du läser henne.

Hon säger aldrig nej.

berätta hur du gör
det är en känsla som du lämnar
när du vänder bort din blick