PopPrinsessa hackar hjärnan i bitar.

Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte. Hörlurarna sitter tätt åt och känslan kryper fram igen. Myrkryp. Hatkryp. Myrkryp. Hatkryp. Myrkryp. Hatkryp. Känslan av att vilja slita loss själen ur hjärtat. Känslan av att inte vilja alls mera. Känslan av att inget någonsin kommer att bli bra igen. Tårarna stockar sig innanför ögonlocken. Hjärnan hackar sönder sig själv. Blir bitar. Fågelmat på marken. Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte. Snälla sig stopp och snälla låt mina tårar flöda. Var det därför allt började? Det onda. Att tårarna inte ville rinna. Då fick min hjärnsubtsans rinna istället. Ensam. Kallt. Hat. Snälla rädda mig?

Smärtan i min underarm återkommer då och då. En påminnelse om det onda. Den Svarta Sjukan. Den råder fortfarande men får inte visas.

Jag behöver intellektuell ensamhet. Jag behöver tänka ibland. Och får jag inte mitt behov biter jag tillbaka. Människor betyder inget alls. Hjärnan måste limmas ihop igen men allt blir bara klibbigt och smutsigt. Limmet förstör. Snälla. Jag vill bara bli älskad. Men ingenting är viktigare än tystnaden.

Vrider mig i plågor om natten. Mina ögon visar bilder jag inte vill se. Hjärnan limmas ihop till frukost. Jag hatar er. Kvinnor. Det är därför jag inte är någon. Jag kommer aldrig mer vara Kvinna. Hon dog tillsammans med Den Svarta Sjukan. Jag hatar henne.

Jag gillar inte korta stycken. Den här texten är onöjd. Men det är bara sekunder av en händelse i mitt liv. Tolkningen är oändlig.

PopPrinsessa funderar på livet men inte döden.

Jovars. Jag borde nog tänka lite på mitt liv. Jag känner en massa saker som jag inte kan sätta ord på. Jag känner mig ganska omtumlad. Kärlek Sorg Hat Kyla Illvilja Lathet Trötthet Ångest Depression. Allt på en gång på ett ungefär. Jag borde göra en lista på hur jag mår och vad som påverkar mig mest just nu, men jag orkar inte. Jag vill bara lägga huvudet mot en mjuk kudde i form av nynnande musik. En kudde av musik helt enkelt. Vilken tur att jag måste åka buss imorgon. Då får jag i alla fall krypa in i hörlurarna minst två timmar alldeles för mig själv, fast tillsammans med en massa främlingar. Vill inte till skolan imorgon. Jag känner skolhat, sedär! En sak som påverkar mig just nu. Det finns personer som skadar mig där. River med naglarna längs med halsen. Det är inte skönt. Men jag saknar Helena. Jag är arg för att jag är sjuk. En till sak som påverkar mig. Två saker som påverkar mig negativt. Härligt. Jag blir dock glad av glögg och pepparkakor. Och Helena. Två saker som påverkar mig positivt. Jag lyssnar på Belle & Sebastian. Det gör mig också glad. Jag känner mig lite avig och jag tror att jag behöver en tvångströja. Just nu lyssnar jag på expectations med tidigare nämda artist. Den får mig att må bättre. Jag lånade en bra bok idag. Nej, jag lånade tre bra böcker. Dom ska jag läsa på jullovet. Det känns konstigt att åka hem och tvinga sig på träffar med alla bekanta man inte vill träffa. Det är skönt att bo här och slippa oroa sig för att stöta på folk på stan som man nästan känner. Nu ska jag kissa. Sen ska jag rita. Sen ska jag sova.

Tack. Godnatt.

Inatt ska jag sova med ett avigt andetag (bara så att du vet).

PopPrinsessa gråter vintertårar.

Jag är så trött på att känna mig lurad och ovetskapen om känslan är sann eller inte får mig att krypa på golvet och slicka upp dammet med tungan. Jag hatar att komma hem och undra vad du har gjort under dagen. Går och letar efter något som kanske har flyttats på en millimeter för att kanske få en antydan till dina handlingar. Men jag vet ju aldrig. Och när jag väl ser något som får hjärtat att slå snabbare undrar jag; Varför? Varför gör du så här och hur vet jag att du inte har sårat mig idag? Jag vill göra slut på det här. Inte på oss men på mig själv. Det är så svårt att leva så här och jag hoppas att du förstår hur jävla svårt det är att leva med en känsla som får min värld att explodera. Varje dag. Jag försöker intala mig själv att det inte betydde något för dig men för mig är detta allt. Sanningen.

Jag vill skrika så jävla högt men alla skulle ju tro att jag var galen och jag vill gråta så att ögonen blir alldeles röda men jag kan inte. Allt bara läggs på inuti och jag vill att du ska förstå men det spelar ingen roll hur jag än uttrycker mig. Du kommer aldrig att förstå hur det känns. Hur fan kunde du göra så? Jag förstår dig inte. Du älskar mig. Det var sanningen. Hur kan du göra något som du vet skadar mig i slutändan? Jag förstår, det kan inte vara kärlek. Det måste vara hat.