00039 - Lady with the braid

Jag har vattnet i ryggen. Det är kallt och vinden ilar i nacken. Solen har just gått ner. Din port är bara några meter från mig men jag vågar inte gå fram. Är det låst? Jag höjer blicken. Vilket fönster är ditt? Jag vet inte om det bara är något jag har fått för mig eller om du faktiskt har sagt att du bor högst upp. Allra högst upp är det mörkt. Jag antar att du inte är hemma.

Det skulle vara lätt för mig att skicka ett meddelande och fråga, får jag komma in och du skulle öppna dörren och din lägenhet skulle ha en alldeles särskild doft som lägenheter har och jag skulle tycka att den doften var angenäm. Men jag står kvar, tänder en cigarett och spanar på människor som går förbi.

Jag undrar hur dom ser mig och vad dom tänker.

Den kalla luften gör det svårt för mig att stå still men jag behåller min statiska position. Fingertopparna är kyliga. Om du kom hem precis just nu skulle du se en mörk siluett och glöden från min cigarett. Skulle du se vem jag är? Skulle du gå fram och kyssa min panna?

Jag väntar på dig.
Tar du med mig upp?
Vill du höja mig skyarna?

00038 - The point of it all

Nätstrukna ben och kort kjol. Kängorna snöras åt hårt och jag fyller på min svarta kajal. Vem bryr sig egentligen? Varför ödslar jag tid framför spegeln när jag ändå inte ska träffa någon? Jag klär mig i min svarta kostym bara för att vandra planlöst på gatorna runt torget. Mitt ego blir upplyft för en sekund. Så kort tid och jag faller alltid lika hårt mot asfalten. Mitt namn är Concrete Vixen.

Hur många dagar har passerat sedan jag talade med någon? Det finns stunder jag tvivlar på att jag överhuvudtaget existerar, som att jag tagit ett kliv över gränsen mellan världarna. Deras blickar bekräftar dock min existens och jag kommer ner på jorden igen. Kassörskan tittar på mig med frågetecken i blicken, inte ens hon får ta del av mitt tal. Jag betalar, tar mina Lucky Strikes och går.

Dialoger förs i mitt huvud mellan evigt statiska karaktärer. Dom fängslas av min fantasi. Stundtals försöker dom bryta sig loss och börjar skrika mellan raderna men jag fortsätter hålla dom fångna.

Det kallas sällskap.

En konversation kan vara skadlig. Den kan sluta för abrupt utan att alla ord fått uttalas eller pågå allt för länge så att orden blir till leda utan mening. Konversationen är bara en allmän meningslös förströelse.

Du fantiserar fram mina rörelser framför spegeln och min meningslösa charad får plötsligt liv. Det är en ond cirkel. Jag dricker kaffe och läser böcker under min svarta lugg för att jag vet att det är det du tänker att jag gör. Du ger mig mening. Mina tillsynes irrationella handlingar tillskrivs en funktion. Jag blir en del av din värld.

Jag blir din digitala fantasi i ett rum kantat av döda pixlar.

Jag vet det här, ändå väljer jag mina kläder med omsorg innan jag möter asfalten. Varje gatuhörn är ett fritt fall. Jag känner inte dina impulsers närvaro, ändå rundar jag hörnet och förväntar mig att se dig där. Du fäster min lugg bakom mitt öra, lutar dig fram och viskar.

Du är min funktion.

Samtidigt i Stockholm rör dina fingrar vid tangenterna då du formulerar digitala smekningar som får min värld att rämna. Du säger.

Kom hit.

Och jag kommer.

00037 - Får jag

Borde inte förvänta mig din närvaro. Borde tänka att du inte vill, att det finns andra människor som drar i dig. Vem är jag? Bara en digital röst i bruset, någon som älskar dig högt, som du vänder ryggen till utan att tänka. Men jag klandrar dig inte.

I mina drömmar är vi nära. Där får vi röra vid varandra. Inga rädslor, ingen skuld, bara hud. Dina ögon som brinner. Min halspulsåder som söker sig utåt inom den spända kroppen.

Om du känner som jag kan jag förstå din frånvaro. Hur du hellre söker dig bort än att ligga bredvid mig i gräset. Andas kärlek, men svälja skuld. Jag vet det är egoism att vilja ha dig för mig själv, men jag behöver dig. Kan inte sluta behöva. Kan inte sluta kräva dina celler max en meter från mitt synfält.

Borde inte förvänta mig din närvaro. Borde vända blicken bort.

Borde.

00036 - Alpha male

Det finns mycket hon vill säga. I munnen ryms bara tystnaden. Inte ens det här kommer att nå fram. Ändå talar hon till skärmen, som om du lyssnade på andra sidan.

Som att du förstår smärtan när dina läppar möter [...] tyst nu. jag ska bara vara tyst nu.

00035 - Influensa

Hon tänkte bara gå förbi
säga jag älskar dig, tyst, i förbifarten
och du skulle titta på henne
undra
sa hon verkligen? samtidigt som varje steg hon tar mot facksalen känns som eoner. Du skulle se hennes rygg och hinna föreställa dig hur det känns att röra vid hennes hud innan hon svänger åt höger mot psykologin.

Skulle du springa ikapp? Gripa tag om hennes arm, viska, jag älskar dig också. Skulle du ta den chansen? Skulle du kyssa henne för första gången mellan Foucault och Freud?

Snälla! Stå inte kvar sådär. Ni kan gömma er i hörnet vid poesin. Skrika och slå eller älska men snälla! Låt inte tystnaden ta er.

Det är bara en fantasi. Hon håller hårt kring den hala tanken. Den kan så lätt fly och vilja bli verklighet. Hon håller sig lugn, samtidigt som en por svettas strax ovan hennes knäveck. Det var där du råkade röra vid henne första gången. Det var bara en olyckshändelse. Ett mjukt fall mot marken.

00034 - Maskineri

Saknaden är som störst mellan nyckelbenet och höften. Ensam på rummet lugnar luften ner sig. Tröttheten lägger sig ner på golvet och kroppen stillar sina vilsna ådror. Hon går nervöst fram och tillbaka mellan våningssängen och fönstret. Ögonlocken fladdrar till varje gång hon tänker på ditt namn. Hon vill känna dina naglar dra sådär hårt så att ränderna vitnar innan dom blir till röda upphöjda spår längsmed kroppen. Hon vill ligga med ryggen mot dig och känna dina blickar inspektera kurvan hennes midja och höft skapar.

Tiden går baklänges. Varje andetag är tungt. Luftrören blockeras av en obeskrivlig längtan. Samma längtan som sticker i hennes fingrar. Det är som att lederna inte längre klarar av att fortsätta vara led och tungan fuktar inte längre hennes mun. Hennes kropp är en maskin där funktion för funktion stängs av och slutar att fungera. Hon försöker laga, försöker gå vidare men musklerna har redan förtvinat. Det enda som kan rädda henne är du.

00033 - Det värsta av allt

Du är som nikotin. Hon tar en cigarett för att uppnå ett normalt känsloläge. Effekten avtar dock. Inte genast men efter ett par dagar. Det sticker i kroppen. Musklerna rycker, speciellt i nacken. Du finns där och viskar eller bits. Hon måste se dig igen. Kanske tänker hon att det inte är någon fara, att känslorna avtagit, att hon inte längre suktar ditt nikotin. Men så fort hon får syn på dig startar ruset. Det går inte att hejda.

Hon vet att konversera numera. Hon vet var att sätta punkt och kommatecken, kanske andas, men ibland brister fasaden. Hon tar ett bloss på cigaretten för att slippa svara. Hon stänger hjärtat för alla flickor du andas på. Låtsas som att hon inte hör och säger att den där, hon får skylla sig själv. Det är inte så svårt att bli kär. Men utelämnar orden i dig. Tystnad.

Duggdropparna fortsätter falla mot gatan. Cigaretten dör sin sedvanliga död under skon och ni går vidare. Vid porten får hon en kort kram, precis som vanligt och hon tror sig kunna känna din skäggstubb. Egentligen vill hon skrika. MEN FATTA ATT DET GÖR ONT! SER DU INTE? VARFÖR LYSSNAR DU INTE? FATTA ATT DET GÖR SÅ JÄVLA ONT! Men något håller henne tillbaka. Det är en känsla i magen hon aldrig vågat identifiera.

Efter några dagar dansar du på hennes receptorer. Du skriker och slår. Väldigt mycket väsen tänker hon. Väldigt mycket väsen i hennes huvud. Hon måste se dig igen. Hon måste höra dig igen. Hon vet. Det är en mardröm som aldrig tar slut.