PopPrinsessa är död.

Jodå. Jag har tagit död på henne relativt helt och hållet nu. Viola Blå tog visst över till slut. Fina vackra karaktärer inom mig. Hejdå!

PopPrinsessa levererar atombomben snart

Soundtrack: Dansa med jante - Charta 77

Hej, hej ursäkta mig! Det var inte meningen att öppna munnen sådär, usch så osvenskt av mig. VA?! Jag vill ju så gärna vara som ni sådär tysta och le med hela tänderna. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag trampade någon på tårna alla har inte extra plats i sina skor och tårna blir lätt klämda då. Men lyssna då! Hallå?! Jag ber ju om ursäkt, ser ni inte det? Nej, Nej, Nej. Ironin slog till igen eller är jag kanske cynisk? Jag vill inte vara sådär svensk och med tänderna ler jag inte, jag bits istället. Men varför ska jag stå ut med tysta munnar runt fikabordet inte ens god morgon kan ni säga?

Varför är det alltid sanningssägarna som blir jagade med avsågade hagelgevär? Det är bara vi som vågar öppna munnarna, kanske är vi för få för att höras. Mänskligheten är korkad, jag förstår det nu, och försöker du utveckla någon form av intelligens, ställa dig utanför ramen blir du biten i baken av jantelagen.

För att förenkla: När Sändaren kommunicerar med Mottagaren förväntas Mottagaren kommunicera tillbaka. Detta har inte hänt. Yay! Jag är utsatt för utfrysning vid tjugoett års ålder. Fan vad vuxet, verkligen!

PopPrinsessa tillverkar atombomber

Mina känslor refuseras. Göms bakom ridån. Väldigt effektivt faktiskt. Men ridån är sliten och det är lätt att se igenom revorna. Jag står bakom och ser ett annat jag. Talar tydligt till publiken. Jag vill riva sönder ridån helt och hållet. Men han håller fast mig. Jag antar att det är bra. Men en dag kommer jag att ge igen. Dom säger att pennan är mäktigare än svärdet. Men pennan i kombination med min hjärna är en atombomb. Jag lovar. En dag kommer ni att stå bredvid.

Jag ville visa mitt kollegieblock idag. Men jag ångrade mig. Jag ville visa mig själv som ingen annan sett mig förut. Nog finns det aningar under ytan. Jag kan se det på deras förundrande blickar. Men jag säger ingenting. Jag vet varför jag tvekar. Om jag visar mitt inre blir det en bortförklaring av mig själv. Det skulle göra mina dåliga sidor till svarta får och jag vill inte det. Även mina dåliga sidor är en del av mig. Dom skulle ändå aldrig förstå. Jag skulle ändå tänka på dom som ett hot. Det spelar ingen roll. Dom får fortsätta fundera. Fast fröken F skvallrar antagligen gärna. Jag märkte det i oktober. Vilken fråga att få. Vilken absurd situation. Det var där hatet började. Som jag sa. Det handlar inte om orden. Det går djupare än så. Såret är fortfarande infekterat fastän jag stått bakom den falska ridån.

Allting är tillåtet inget förbjudet, när hundarna lockas av as
På några minuter, så fort går budet, i olycka höjs deras glas
Lockad av blod-doft så kommer så drevet
Inget är heligt för dom
En lite sten satte igång hela skredet
Ett lite ord och dom kom
Där andra får gåshud så höjs deras lust
Ingen får blodkänn som dom
Svart på vitt så sprids deras röst

Jag har slutat att tro på ursäkter. En ursäkt innebär att man skäms över sitt agerande. Jag kan inte göra det eftersom mitt agerande inte beror på en mjuk madrass att sova på. Se där! Ännu en bortförklaring. Men jag vet. Och det gör inte dom.

Han kallar mig modig. Jag kan inte se något modigt i mig. Jag ser ett jag. Jag ser tjugosex ögon som sprutar saltsyra på jaget. Jaget dör inte. Hon tillverkar atombomber om nätterna.