PopPrinsessa hackar hjärnan i bitar.

Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte. Hörlurarna sitter tätt åt och känslan kryper fram igen. Myrkryp. Hatkryp. Myrkryp. Hatkryp. Myrkryp. Hatkryp. Känslan av att vilja slita loss själen ur hjärtat. Känslan av att inte vilja alls mera. Känslan av att inget någonsin kommer att bli bra igen. Tårarna stockar sig innanför ögonlocken. Hjärnan hackar sönder sig själv. Blir bitar. Fågelmat på marken. Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte. Snälla sig stopp och snälla låt mina tårar flöda. Var det därför allt började? Det onda. Att tårarna inte ville rinna. Då fick min hjärnsubtsans rinna istället. Ensam. Kallt. Hat. Snälla rädda mig?

Smärtan i min underarm återkommer då och då. En påminnelse om det onda. Den Svarta Sjukan. Den råder fortfarande men får inte visas.

Jag behöver intellektuell ensamhet. Jag behöver tänka ibland. Och får jag inte mitt behov biter jag tillbaka. Människor betyder inget alls. Hjärnan måste limmas ihop igen men allt blir bara klibbigt och smutsigt. Limmet förstör. Snälla. Jag vill bara bli älskad. Men ingenting är viktigare än tystnaden.

Vrider mig i plågor om natten. Mina ögon visar bilder jag inte vill se. Hjärnan limmas ihop till frukost. Jag hatar er. Kvinnor. Det är därför jag inte är någon. Jag kommer aldrig mer vara Kvinna. Hon dog tillsammans med Den Svarta Sjukan. Jag hatar henne.

Jag gillar inte korta stycken. Den här texten är onöjd. Men det är bara sekunder av en händelse i mitt liv. Tolkningen är oändlig.

PopPrinsessa funderar på livet men inte döden.

Jovars. Jag borde nog tänka lite på mitt liv. Jag känner en massa saker som jag inte kan sätta ord på. Jag känner mig ganska omtumlad. Kärlek Sorg Hat Kyla Illvilja Lathet Trötthet Ångest Depression. Allt på en gång på ett ungefär. Jag borde göra en lista på hur jag mår och vad som påverkar mig mest just nu, men jag orkar inte. Jag vill bara lägga huvudet mot en mjuk kudde i form av nynnande musik. En kudde av musik helt enkelt. Vilken tur att jag måste åka buss imorgon. Då får jag i alla fall krypa in i hörlurarna minst två timmar alldeles för mig själv, fast tillsammans med en massa främlingar. Vill inte till skolan imorgon. Jag känner skolhat, sedär! En sak som påverkar mig just nu. Det finns personer som skadar mig där. River med naglarna längs med halsen. Det är inte skönt. Men jag saknar Helena. Jag är arg för att jag är sjuk. En till sak som påverkar mig. Två saker som påverkar mig negativt. Härligt. Jag blir dock glad av glögg och pepparkakor. Och Helena. Två saker som påverkar mig positivt. Jag lyssnar på Belle & Sebastian. Det gör mig också glad. Jag känner mig lite avig och jag tror att jag behöver en tvångströja. Just nu lyssnar jag på expectations med tidigare nämda artist. Den får mig att må bättre. Jag lånade en bra bok idag. Nej, jag lånade tre bra böcker. Dom ska jag läsa på jullovet. Det känns konstigt att åka hem och tvinga sig på träffar med alla bekanta man inte vill träffa. Det är skönt att bo här och slippa oroa sig för att stöta på folk på stan som man nästan känner. Nu ska jag kissa. Sen ska jag rita. Sen ska jag sova.

Tack. Godnatt.

Inatt ska jag sova med ett avigt andetag (bara så att du vet).

PopPrinsessa gråter vintertårar.

Jag är så trött på att känna mig lurad och ovetskapen om känslan är sann eller inte får mig att krypa på golvet och slicka upp dammet med tungan. Jag hatar att komma hem och undra vad du har gjort under dagen. Går och letar efter något som kanske har flyttats på en millimeter för att kanske få en antydan till dina handlingar. Men jag vet ju aldrig. Och när jag väl ser något som får hjärtat att slå snabbare undrar jag; Varför? Varför gör du så här och hur vet jag att du inte har sårat mig idag? Jag vill göra slut på det här. Inte på oss men på mig själv. Det är så svårt att leva så här och jag hoppas att du förstår hur jävla svårt det är att leva med en känsla som får min värld att explodera. Varje dag. Jag försöker intala mig själv att det inte betydde något för dig men för mig är detta allt. Sanningen.

Jag vill skrika så jävla högt men alla skulle ju tro att jag var galen och jag vill gråta så att ögonen blir alldeles röda men jag kan inte. Allt bara läggs på inuti och jag vill att du ska förstå men det spelar ingen roll hur jag än uttrycker mig. Du kommer aldrig att förstå hur det känns. Hur fan kunde du göra så? Jag förstår dig inte. Du älskar mig. Det var sanningen. Hur kan du göra något som du vet skadar mig i slutändan? Jag förstår, det kan inte vara kärlek. Det måste vara hat.

PopPrinsessa andas vintersyre/Om sanning och Fröken F.

Om sanning och Fröken F

Sanningen spelar ingen roll. Vi ser världen ur skilda perspektiv. Vår egen! Dagarna med dig är en ständig kamp. Vem vinner idag? Jag vann igår, men inte blir jag lyckligare. Snön är här nu, som jag längtade till i augusti. Hålla andan till januari. Det är inte januari ännu, bara november, men snön är här i alla fall och jag håller andan. Snön är mitt syre när ljuset tar slut. Kampen fortsätter imorgon. Vilken dag som helst kommer jag att kräkas på din röst. Jag hatar dig. Verkligen!

Håll din hand över min mun
sluta andas
mig

Gör mig verklig

Sätt mina andetag
i ditt hjärta

PopPrinsessa får oväntat besök; Lyckan!

Soundtrack: 14cc kemiskt - Cirkus Miramar

Det händer sig faktiskt att jag ibland känner mig smått lycklig. I alla fall mer glad än jag brukar känna mig och just idag bestod det av en vacker morgon, snö och soluppgång är vackert, och påbörjandet av ett kortfilmsmanus tillsammans med Helena. Det var också en mycket god äpplekaka med vaniljsås inblandad i denna lycka. Att jag igår fick tillfället att prata med Bob Hansson kan också ha spelat in, litegrann (det där var en så kallad litotes). Det känns som om jag har ganska mycket att vara lycklig över nu. Ändå ligger den där känslan där. Och jag vet inte vad den där känslan är för något. Det skrämmer mig.

Känslor är ganska skrämmande, speciellt dom man inte har förmågan att definiera men som ändå finns där konstant, hela tiden! Jag menar det verkligen. Känslan finns där ända ut i mina datorkalla fingertoppar. Något är på väg men det skrämmer mig att jag inte vet vad eller vart. Det är en känsla av förändring men jag vet inte åt vilket håll den bär. Men det kanske är aningen och tron om något som gör den skrämmande. En upprepning av förra hösten jag inte vill. Överdos. Svartsjuka. En överdos av svartsjuka. Rakbladsbett och gömmor i väskor för ingen annan att se. Högskoletoaletter med hemligheter och en längtan till lyckan. Den, som det visade sig senare, inte fanns.

Soundtrack: Guldfisk & Bonzai - Cirkus Miramar

hon vill inte mera för hon vet ju så väl
att hjärta rimmar bäst på smärta - hon vet
att det finns inget sådant som en verklighet

Cirkus Miramar, Bob Hund och Placebo läker mina läckande tankar för tillfället. Jag önskar att jag kunde dela mina musikaliska känslostormar med någon annan, att någon annan skulle förstå precis varför just DEN textraden är så viktig för mig eller DEN. Men det kommer det aldrig att finnas. Men du kan ju alltid försöka.

Jag vill ha lyckan kvar. Jag är fortfarande på jakt.

PopPrinsessa bör inte skriva böcker om överlevnad.

Att överleva. En konstform alla föds att måla själv. Något att lära sig. Utan hjälp. Utan lexikon eller uppslagsverk. Att överleva. Funger inte med henne så nära. Så mycket ofrivilligt hat. Så ofrivillig dödslängtan. Jag hatar så ofrivilligt. Låt mig bara försvinna. Låt mig få döda dig. Låt dig dö utan att jag agerar. Låt dig försvinna. HISTORIEREVISIONISM! Låt dig aldrig ha existerat. Låt din röst aldrig mer höras. Låt din kropp aldrig mer väckas i extas. Låt ditt skratt aldrig få höras i hans öron. Du är så mycket mer än jag. Jag är ingen. Mord i mina tankar ännu en gång. Mord i mina tankar en morgon i oktober.

Ge mig Oxascand!
Ge mig Sobril!
Ge mig heroin!

Bara något annat än nu. Vill inget annat än någon annanstans. Vill inget annat än en annan känsla. Ett annat nu.
Var är min overkliga verklighet?
Vill inget annat än något annat. Vill inget annat än en annan känsla. Vill inget annat än ett annat nu. Var är min overkliga verklighet?

Ge mig!
Ge mig!
Ge mig!

Jag är allergisk och min allergimedicin är att bita mig i fingret.
Men stoppa mig om du en gång ser det.
Och fråga mig om mina märken på mina fingrar.
Då kanske jag överlever.

PopPrinsessas anteckningar i avreageringens klassrum.

Och såklart blir jag uthängd i klassen. Men att säga att jag frågade tre gånger spelar ingen roll för då blir jag ond som slänger ansvaret på någon annan. Jag hatar när inte sanningen kommer fram. Hatar! Men det är ingen idé att bry sig eftersom alla redan ogillar mig. Visst är jag för svart, för smal, för tjock, för ful, för sexig, för älskad och alldeles för hatad. Som vanligt idag. Som vanligt i nya grupper. Det finns ingen, ingen någonsin. Jag låter ingen komma för nära. Det blir så mycket lättare så. Ingen som frågar hur jag mår eller vad jag är. Slippa svara för jag är ju ingen! När man inte är någon har man inga svar.

Men jag vill ju! Jag vill ju bli frågad. Men inte är det väl någon som skulle fråga hur jag mår. Jag är bara alldeles för konstig. Konstig är bra. I alla fall när man hittar någon annan som är lika konstig för då förstår man alltihop så väldigt lätt. Varandra. Och jag tror att det finns någon som är lika konstig som jag men jag vågar inte tro det. Jag är ju ingen. Hur kan då någon vara som jag?

PopPrinsessa plågas av framtidens drömmar.

Så vackert att vakna upp 05:59 på morgonen och förnimma en känsla som för några få sekunder sedan var oerhört verklig. Så verklig att den håller sig fast utanför det overkliga och klöser sig kvar ända in i duschen. Minuter, minuter, minuter. Vad hände egentligen? Jag minns mig vid datorn och ditt lösenord och jag ser till slut dina mail. Som jag så länge jagat efter. Många, svart fetstilt slängs i ansiktet och jag läser avsändare jag inte vet något om. Men förstår att det omöjligt osannolika nu har skett. Du kan ej längre älska mig. Finns ingen närmre logik. Sen minns jag enbart två bananlådor som mina saker packas ner i. För att flytta någonstans långt borta och dina föräldrar hjälper till. Jag vet inte alls varför jag gör det men förstår att något är fel. Jag vet inte vad jag vill men jag vet egentligen att du inte vill men jag vägrar att tro det. Stryker porslinskatten mellan öronen och rullar den varsamt in i tidningspapprets trygghet.

Vattnet blir inte varmt den här morgonen heller. Aldrig tillräckligt varmt. Huden knottrar sig ful och huttrande står jag under duschmunstycket som renar efter nattens svettångest. Till och med duschdraperiet knottrar sig. Vattendropparna krampar fast sig på det plastiga tyget bredvid mig. Min hand river ner. Duschdraperiet knottrar inte längre. Nattens dröm frågar mig om framtiden men jag vet inte vad jag ska svara. Tankarna som alltid morgontomma, vad väntar dom sig? Och min bedragare andas tungt i min säng.

PopPrinsessa hittar gamla ord.

Gamla ord som fortfarande betyder.

23:35 2007-03-29
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet bara att jag inombords bara gråter. LeeLoo existerar i andra skepnader och jag vet inte om jag kan lita på dig. Ord flödar förbi min hjärna då och då och jag ser bilder framför ögonen som kroppar av glas. Du är det vackraste men jag kommer aldrig få ha kvar dig. Jag älskar dig men ibland känns du känslokall. Jag orkar inte höra dessa påhittade ord. Jag vågar inte låta dig åka iväg imorgon ifall du skriver något till någon. Hur ska jag någonsin kunna lita på dig igen? Musik flyter förbi mina ögon och jag vill lyssna mig hel men jag vågar inte i din närhet. Jag vill skära väldigt djupt men så rädd för din ilska. Rädd.

Och den där känslan sitter kvar på grund av ord som skrivs till andra personer fortfarande:
Drrrling - gillar du när man pratar snusk med dig också?
Hannahn - ja ;)
Drrrling - ska det bara vara snusk, eller gillar du när man kallar dig saker också?
Hannahn - tja... nja, inte hora och sånt om det var det du tänkte på :)
Drrrling - mer som "fan vad din trånga fitta är skön" och så alltså =)
Hannahn - haha... ja ;)
Drrrling - =)
Drrrling - du är lite porrig av dig, med andra ord? =)

Hur korkad är jag som fortfarande står vid din sida? När kommer du att lämna mig? Hur kunde du göra så mot mig? Vad har jag gjort för fel? Jag hatar mig själv. Kräk mig! Döda mig! Jag vill bara försvinna.

PopPrinsessa drabbas av känslostormar medan solen lyser in och värmer det trasiga trägolvet.

Åh hur en bok kan skapa så starka känslor. Just nu läses Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter. En bok som får mig att både skratta och gråta men att sträckläsa cirka hundra sidor under några sammanhängande timmar är lite farligt. Så mycket känslor och jag förstår vad Helena menade. Att hon kunde se mig som huvudpersonen Andrea, var det så Du sa? Jag tror det. Fast jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller inte. Jag vill vara hon. Lyckligt ansvarlös utan att behöva bry sig om vad andra tycker. Eller gör hon det? Andrea. Jag älskar henne. Tänk om jag också hade fått bli inlagd när jag var som sjukast, undra hur mitt liv hade sett ut då? Men jag var aldrig tillräckligt sjuk. Bara sjuktaxi till KSS för att räkna ut hur stor suicidrisken var. I mina ögon ganska stor, men det var tydligen några procentenheter som fattades. Jag var ju tvungen att förstå att dom inte hade hur många platser som helst, och så klarade jag ju skolan så bra. Men skolan var ju min ventil. Ett sätt att visa att jag var bra. Men det är längesedan nu. Men ännu ej begravet.

Känslostormar blåser tillsammans med solvarma strålar utanför fönstret. Löven faller. Nu är det sannerligen höst. Winnerbäcks nya album värmer mig. Jag fick den signerad tack vare Carin. Tack Carin. Det var omtänksamt av dig. Fortsätt så (Vad har du emot Johan?).

När jag satt och läste Pappa Pralin idag kom jag ju såklart att tänka på Helena. Jag tycker om Helena och så kommer jag att tänka på Lisa-Marie och hur mycket jag tyckte om henne. Vänner de två sista veckorna på kursen och sen flyttade hon till Uppsala. Så typiskt mig. Jag tänker inte låta det hända igen. Jag har så lätt att förälska mig i människor. Och ja, jag som är så öppen med allt måste säga att jag är smått förälskad i Helena. Tolka det som ni vill, det blir roligast så. Vilken människa. Jag undrar om hon ser mig. Varför måste jag känna så mycket? Jag känner mig löjlig.

Soundtrack:
Om du lämnade mig nu - Lars Winnerbäck feat. Miss Li

Jag blir så ledsen av den låten. Kanske inte så konstigt med tanke på allt som hänt de senaste veckorna. Jag kan inte förstå mig på kärleken. "Lätt att tro att en känsla är en stor chokladkaka med nötter och en annan känsla ett fryst bröd med fryst ost till" (Pappa Pralin s. 75). Varför är allt så svårt? Hur kan jag acceptera att den jag älskar bryter ett förtroende jag trodde var starkt? Ett förtroende jag trodde var ett fötroende. Så vackra ord min sköna...

Jag antar att det är såhär livet är. Att acceptera. Acceptera mitt liv som det jag har. Aldrig det jag vill att det ska vara. Godnatt min sköna, dröm om mig inatt.

PopPrinsessa sitter bredvid den raserade kärleken och undrar hur hon ska ta sig vidare.

Nej. Anledningen till att detta inlägg skrivs är att jag lyssnar på deprimerande brittpop, men det gör inget för det behövs skriva ett inlägg. Det var ju så längesen nu. Mycket har hänt samtidigt som inget alls vill hända egentligen. Kryptiskt? Nej, bara väldigt komplicerat. Jag är lurad och bedragen men istället för att säga stopp fortsätter jag raserandet genom att bedra mig själv. Så mycket lögner att jag inte orkar se dom längre. Jag vet inte vad som är sant, men jag orkar inte bry mig så länge jag får fortsätta leva i min illusion. För det är väl det allt har varit för dig hittills? Ett enda spel av lögner, en enda stor teater, min älskade illusion.

Är jag dum som inte orkar bry mig om något annat? Too fucked up to care anymore? Jo, jag bytte från deprimerande brittpop till det något mer aggressiva hållet. Det kändes bättre så. Hur kan du sitta två meter ifrån mig och vara så avslappnad? Just det, din trygghet ligger ju i allt du får säga till alla andra, så vackra ord...

-RiotDrrrling- skulle du vilja bli knullad hårt?
-MysLinda- tror det
-RiotDrrrling- mmm
-RiotDrrrling- jag skulle vilja smyga mig fram bakifrån där du står vid det där trädet... tag tag i dina små armar och hålla dem runt trädet så du sitter fast...
-RiotDrrrling- min ena starka hand håller ensam kvar dina armar runt trädet och sen för jag den andra runt trädet och smeker dn mage
-RiotDrrrling- hade du gillat det, kåta lilla linda?
-RiotDrrrling- är du där, Linda?
-MysLinda- mmmm
-MysLinda- ja det hade jag gillat
-RiotDrrrling- blir du våt av det?
-RiotDrrrling jag hade hållt armarna hårt, så det gjorde lite ont... och viskat "skriker du hjälp ligger du risigt till"
-MysLinda- hehe
-RiotDrrrling- handen i fram hade jag fört in under linnet och klämt hårt på dina unga små tuttar, vridit lite på bröstvårtorna
-RiotDrrrling- sen hade jag dragit ner handen mellan dina ben och tagit ett hårt tag om ditt skrev genom jeansen
-RiotDrrrling- viskat: du är en kåt liten tonåring du va?
-MysLinda- mmmm
-RiotDrrrling- klämmer hårdare om skrevet...
-RiotDrrrling- jag hörde inte, vad sa du?
-RiotDrrrling- daskar till din fitta genom jeanstyget... jag sa, jag hörde inte!

SÅ VACKRA ORD! (Men det finns värre saker du skrivit till de andra 36 stycken personerna)

Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Mitt problem är att jag älskar dig för mycket. Oj? Blottade jag oss för mycket nu igen? Det spelar ingen roll med tanke på vad du har gjort mot mig. Skulle vi gifta oss, var det inte du som ville att jag skulle vara dina barns moder? Så mycket skitsnack. Men jag tänker inte hata dig, den energin är inte värld att slösa bort på en så underbar människa som du. Men när du säger att du älskar mig hör jag bara tomt prat som inte betyder något alls. Kanske inte är så konstigt med tanke på hur du förstör mig. Jag skulle ha en vacker höst. Vi skulle fira ett år, vi skulle gå på Jonas Gardell, och så kommer det här. Hur vill du att jag ska lyckas överleva varje höst, älskling?

Du har hört mina ord så många gånger förr. Du har hört alla mina frågor. Du vet om alla mina problem. Du äger hela min själ. Och när du väl fått mig att lita på dig. Och när du väl fått mig att tro på att du är världens mest perfekta man krossar du mig på en sekund med din kuk i brevform. Dina ord betyder inte längre något, eller? Jag vet inte längre. Det enda jag vet är att alla mina farhågor besannades. Hur kunde jag ha så rätt redan ett år i förväg? Jag hatar mig själv! Jag hatar mig själv, verkligen! JAG HATAR MIG SJÄLV. Låt mig bara få dö.

I'd listen to the words he'd say
But in his voice i heard decay
The plastic face forced to portray
All the insides left cold and gray
There is a place that still remains
It eats the fear it eats the pain
The sweetest price he'll have to pay

The day the whole world went away

13/9 2007 - En evigt hatad dag

PopPrinsessa ropar i tystnad.

Jag behöver hjälp men törs inte ringa vårdcentralen. Jag vill inte se deras fördomsfulla blickar och höra deras välinlärda meningar. Landstinget delar ut ord till läkarna så att läkarna vet vad dom ska säga till en sån som jag. Jag kan inte bestämma mig. Medicin - Inte medicin. Är jag på väg in i en depression igen eller tänker jag mig till den, bara för att det är bekvämt?

Jag måste lära mig att tänka positivt. Jag har ingenting att vara rädd för. Jo, rädd för att bli sjuk igen. Men om jag tänker på det så kommer jag att bli sjuk igen. Det är roligt att gå i skolan, roligare än att vara arbetslös och inte göra någonting i alla fall. Jag ska försöka att fokusera på en dag i taget. Imorgon har vi textsamtal, det tycker jag i alla fall är roligt. Så länge jag inte inbillar mig att jag mår illa eller är sjuk. Fast i helgen blev jag sjuk på riktigt, det var inte roligt.

Mitt mål imorgon är att ta mig till skolan. Inget mer, inget mindre. Sen får vi se vad som händer.

Don't get angry with yourself
I'll heal you

With a razorblade
I'll cut a slit open
And the luminous beam
Feeds you honey, heals you

PopPrinsessa kapitulerar/Bara för mycket

Och så kom dagen. Kapitulering. Det blev för mycket och magen exploderade atombomber gång på gång igen. Jag vill inte ha det så här. Jag vill vara frisk. Jag vill klara av vardagen. Vafan! Jag vill inte ha mediciner. Jag vill inte ha en jobbig höst. Jag vill bara vara frisk. Jag hatar att missa skolan och jag hatar att vara ensam när jag mår dåligt.

Magen exploderar fortfarande atombomber och jag väntar på att klockan ska bli tolv. Så att jag ska slippa att vara ensam. Och jag kollar min mail om och om igen för att se ifall någon svarar. Ifall någon ser mig.

Jag hatar att det är så. Allt är bara mörker.

PopPrinsessa söker svar i ord.

Skola. Svårt just idag men han lyssnade. Någon lyssnade för en gångs skull. Och jag skrev om saken. Ord som ingen ändå kommer att läsa. Så obetydlig. Så betydligt omedvetande. Nä, jag vet inte. Paper Cuts hördes i salen idag. Ingen vet, ingen kommer att veta.

Jag hatar henne fortfarande. Jag hatar henne - verkligen! Men jag vet inte hur. Vet bara att jag vill tillbaka till de röda floderna. Tårar står jag inte bara ut med. Varför kan hon inte bara försvinna ur mitt liv? Mitt jävla liv. Vilket liv?

Men om vinden vill, låt den blåsa, låt den ge mig vad jag tål.
Vad tål jag?

- Utan Titel -

ögonlocken avslöjar intorkade tårar
fläckvis ligger sorgen
tungt
och hårt över ansiktet

Hon visar rösten helt öppet

en klarhet
så svårhanterlig

Princess of Pop with a thousand words/Starting over.

Äntligen har jag gått över vägen. Jag stod ganska länge i ett vägskäl men nu har jag vikit av, gått över vägen och jag lyckades att inte bli påkörd av en stor lastbil på vägen dit. Bra. För att skriva i klartext har jag alltså börjat skolan. Det har gått så fantastiskt bra för en gångs skull att jag bara väntar på att den där lastbilen ska komma och köra ihjäl mig. Någon gång måste det väl gå neråt igen, som det alltid gör.

Jag har fyllt år också. Ha! Jag är snart vuxen, hela tjugoett år gammal, inget vidare faktiskt. Väntar otåligt på det året jag kommer att vara tjugotre. Mm tjugotre. Smaka på det!

Hur ska det gå? Hur ska det gå? Jag väntar på den dagen jag låser in mig på toaletten och återfaller. Det är så skönt. Skönt. Avslappnande. Varför måste det stå utanför normen? Jag hatar normer. Jag måste följa normen oavsett om jag vill eller inte. Det är en ofrivillig romans. Om jag inte skulle följa normen är jag onormal och hamnar utanför all social kontakt, och samhället. Det finns ingen som skulle acceptera att det inte beror på psykoser, då blir jag bara förlöjligad. En förvirrad tonåring använder det som ett medel, ett rop på hjälp sägs det. Men jag är varken förvirrad eller tonåring. Jag är bara beroende.

Bara beroende.

Varför vill ingen acceptera det? Varför kan jag inte acceptera att de andra inte vill acceptera det?

Jag hoppas på en lugn höst samtidigt som jag egentligen bara vill gömma mig under täcket eller ligga timmar i ett varmt bad eller sitta i nattmörkret för mig själv och bara gräva ner mig. Varför? Skolan har ingen kurator verkar det som - BESVIKEN. Det var nästan det jag hade sett fram emot mest. Jag undrar hur det ska gå med oss. Hon verkar nedstämd. Jag känner skuld.

PopPrinsessa förnimmer känslan av hat och en passiv ilska blandad med maktlös frustration sprider sig genom kroppen.

Soundtrack: Emily - Alice In Videoland

Det går rysningar genom kroppen varje gång jag hör vad jag inte vill höra. Varje gång jag känner svartsjukan sprida sig genom kroppen, intravenöst sprider det sig i blodet. Det är då jag börjar att frysa och skaka. Det känns som om hela världen rasar samman. Lustigt, det har jag ju känt så många gånger förr. Hur kan världen rasa samman så ofta. Borde den inte bara kunna göra det en gång?

Jag känner så mycket ofrivillig hat. Jag önskar att jag vore en häftig rockstjärna som kunde skriva en hatisk sång och framföra den för alla mina fans och sen skulle dom förstå vilken ond människa hon är. Jag hatar henne. Jag vill få henne undanröjd. Hon förstör allt gott som finns att glädja sig åt. Och jag är maktlös. Jag vill skrika men jag kan inte och jag vill gråta men jag vågar inte höra mina löjliga snyftningar längre. Det börjar om igen. Jag orkar inte längre.

Jag var hos läkaren nu i veckan. Minns inte vilken dag, det är nog oviktigt ändå. Jag kände mig så dum när jag satt där. Hon skrev ut citalopram när jag sa att jag behövde lugnande mot paniken. Hon sa att citalopram inte är lika beroendeframkallande som Oxascand. Det visst jag redan. Men citalopram är mot depressioner och jag är inte deprimerad. Jag lider av stark ångest och oro över det som komma skall och jag är rädd för allt dumt jag kan komma att göra utan medicinen. Och jag hatar mina attacker. Stunder jag inte existerar och gör vad som helst för att slippa världen. Jag slutar att höra och jag slutar att prata, det finns ingen som kan förstå vad det är jag upplever då. Första skoldagen vill jag vara påverkad. I förebyggande syfte. Jag vet att det låter hemskt men fem milligram hjälper i förebyggande syfte. Det är svårt när jag inte vet hur jag kommer att reagera. Jag tänker aldrig mer söka läkarhjälp. Dom lyssnar ändå inte.

Hon vill träffa honom imorgon. Han har ännu inte svarat på det senaste meddelandet, inte vad jag vet i alla fall. Jag står i mitten och kan inget göra. Hur jag än gör påverkar jag båda parter. Genom att bli svartsjuk gör jag att han undviker henne för min skull, och spela roll, han behöver ju inte henne längre. Hoppas jag. Men genom att han undviker henne så tror säkert hon att det är jag som ligger bakom och dt är det ju, nästan i alla fall, vilket gör att hon hatar mig ännu mer. Jag är maktlös. Om hon får igenom sin vilja innebär det att jag kommer att sitta hemma och hata mig själv för att jag är en komplett idiot som låter det ske och jag kommer spela upp hemska filmer i min hjärna jag absolut inte vill se men som jag spelar upp om och om igen ändå. Jag hatar henne. Kan hon inte bara försvinna?

Det enda jag kan göra är att lyssna på hatisk musik och spela upp min mördarfilm om och om igen i min fantasi. Mina tankar är en svartsjuk kvinnas fantasiflykt. Den fångar vardagens variabla verklighet i jakten på lyckan som aldrig kan vara. En flyktig flirt med fantasin och en längtan efter historierevisionism för att skapa en verkligare värld än den som är.

I just can't look, its killing me
And taking control

Jealousy, turning saints into the sea
Swimming through sick lullabies
Choking on your alibis
But it's just the price I pay
Destiny is calling me
Open up my eager eyes
I'm Mr Brightside

PopPrinsessa attackerar/Happily ever after

Det är så svårt att leva för mig. Det finns hinder bakom varje hörn som alltid är svåra att ta sig över. T12-2 nästan liksom. Och sen är nästan alla liv borta. Imorgon ska jag ta mig i kragen och ringa vårdcentralen. Jag hatar att ringa vårdcentralen men jag måste verkligen nu. Fick ännu en panikattack idag. Det värsta med allt är att det är så svårt för andra människor att förstå. Jag hatar den delen av mig. Jag önskar att det gick att operera bort. Jag hoppas att medicinerna hjälper igen.

Trött. Så trött. Allt är så svårt.

Hotad

Hotad till livet
och hatad

Förglömd
borttappad och förträngd

aldrig mer
aldrig mer

Explosiva handlingar kräver dödsdom.

PopPrinsessa längtar för mycket igen.

Jag längtar och längtar. Alldeles för mycket och hela tiden. Just nu längtar jag till cityfesten. Jag längtar tills skolan börjar, trots all skit och trots allt hat. Jag längtar till hösten trots att jag längtat hela våren efter sommaren. Jag kan inte bara vara nu. Jag vill gräva in mig i mina hörlurar och i vinterjackan och vara kreativ hela hösten och strunta i den där jäveln som förstör min framtid och hoppas på att allt löser sig till slut. Allt blir så konstigt för mig hela tiden. Jag har börjat vänja mig. Men innerst inne hoppas jag att hon tar sitt förnuft till fånga och hoppar av. Vafan ska hon där att göra egentligen? Jag hatar henne, verkligen! Men jag längtar tills den dagen jag inte gör det.

Soundtrack: Lars Winnerbäck - Aldrig riktigt slut

"Varje stund, var minut, var sekund
Samma konstiga beslut
Det blir fel, slår bakut och allt går snett
men det tar aldrig riktigt slut"

Och jag försöker intala mig själv att allt blir bra till slut. Jag vill kunna se en ljus framtid men hon befläckar mina lyckliga tankar. Tack Winnerbäck för de kloka orden nedan. Just nu fungerar dessa ord som ett slags mantra. Det fungerar en aning.

"Du har din egen väg att gå, skit samma vilket håll

Det kanske blir en liten omväg men vad spelar det för roll

Alltid lär man sig väl nåt, det var väl så det skulle va

Det blir en massa spe och spott, men det är skit man måste ta"

Just nu vill jag bara leva.

PopPrinsessa leker nervkollaps ofrivilligt med random winamp-playlist spelandes i bakgrunden.

"Hon hade tappat allt igen, varenda mening, varje hopp.

Hennes utsikt var en botten, hennes drömmar var en flopp."

Jag känner mig så konstigt lugn fastän det pågår ett krig inom mig. Tankarna far vilt omkring i luften och jag vet inte vad som försigår. Så när som ett beslut fattats går jag igenom tankegången igen och hittar alltid ett skäl att ändra mig. Tre steg framåt och alltid två tillbaka. Men jag vet vad det är för läkemedel som gör mig lugn. Winnerbäcks ord öppnar upp glimten av sanning och perfektion. Jag vet bara inte hur.

"Nu har jag rensat ur, nu spelar ingenting nån roll, nu kan det blåsa vart det vill, för nu är allt tillbaks på noll. Och här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngt. Nu ska jag passa mig för dom, som aldrig gjort vad dom har tänkt. För jag vill inte bli en sån, så har jag lärt mig det igen, det kanske passar nån, men inte mig och inte än."

Samtidigt som jag känner mig tillfreds är det något inom mig som tvivlar. Trots dessa kloka ord som stärker mig en smula är det ändå något som gnager inom mig. De gör ont, inte fysiskt. Men blotta tanken att jag ska behöva se henne varje dag gör mig illamående. Hon är perfekt. Jag är rädd för att få det bekräftat. Jag läste en text hon skrivit en gång, upphittad i flyttpackningen i Hofors. Den var bra. Jag hatar att erkänna för mig att jag är rädd för henne. Kan inte jag någon gång få vara bra och få erkännande? Det är aldrig någon som har förstått sig på mina texter. Jag kan i alla fall inte komma på någon som sagt något positivt. Allt är för svårt.

"I rispan från min vrede,

ska jag sätta jord och så,

I skuggan av din stolthet,

ska jag resa mig och gå."

Jag vet att jag vill gå skrivarlinjen. Det finns inga alternativ för mig just nu. Jag kan se två olika vägar. Den ena vägen är ljus och vänskaplig. En sida som syns hos mig ibland och den kommer ja ganska bra överens med men det är inte den som dominerar. Den andra vägen är mörk och hatisk. Mycket bekvämt för mig men trots bekvämligheten dödlig och opålitlig. Jag funderar fortfarande på om jag ska prata med henne. Ibland känns det som ett bra alternativ men ibland känner jag mig bara dum. Vad ska jag säga? Vill jag verkligen att det ska lösa sig?

"Det är varning för ras,

gå så försiktigt du kan.

Dina ögon kan krossa min värld,

som stenar mot glas.

Varning för ras."

Är jag på samma hållplats igen? Samtidigt som jag vill att det ska lösa sig söker jag konflikter, samtidigt som jag vill bli frisk gräver jag djupare i tankarna för att hitta osäkerhet och mörker. Varför ser jag trygghet i det otrygga? Jag känner en rädsla jag inte vet vart den kommer ifrån.

PopPrinsessa väntar i korsningen. Vilket håll ska hon gå?

Jag undrar fortfarande åt vilket håll jag ska. Sommaren befläckas en aning av mina dystra tankar. Vissa sekunder av dagen blir svarta när tankarna om framtiden drar förbi. Jag vill tro på ödet och jag vill tro på att livskraften tar mig dit jag måste vara, men just nu känner jag mig bara borttappad. Jag vet inte hur jag ska lösa det här. Jag vill inte att hon ska finnas till. Jag vill bara börja om på noll. Det kommer inte att gå.

Ibland funderar jag på om jag ska säga något till henne. Att försöka säga att det inte kommer att gå, att be henne att hoppa av. Men det kan jag inte. Jag kan inte och villinte styra över någon annans handlingar. Nervöst går jag och väntar på den elfte juli. Då kan min antagningsbesked från högskolan komma och då kan jag börja fundera på riktigt. MEN JAG VILL INTE! Jag vill gå skrivarlinjen. Djupt inuti mig önskar jag att hon vore död. Jag vill tillintetgöra henne. Jag vill döda henne. Tänk, då kanske mitt blodbegär stillas.

Dagens låt: Bachelorette - Björk

Varför ska hon förpesta min framtid? Vad har hon för ambitioner, varför vill hon gå skrivarlinjen? Hon går ju bara där för att slippa vara arbetslös. Jag blir så arg. Jag vill ju komma någon vart och hon förstör. Allt jag ser är blod. Allt jag ser är mord. Jag hatar mig själv för att jag skriver detta men jag skulle göra allt för att slippa se henne varje dag i höst.

Jag känner mig sårbar. Vilsen. Trasig. Hur kan jag vara så skuren, skalad, och ändå vara vid liv? Jag ber till livskraften om liv. Jag ber moder jord att föda mig på nytt.

Jag tror att jag behöver mitt altare. Fast just nu avskyr jag treregeln. All energi som jag sänder ut kommer tillbaka till mig trefaldigt, vilket innebär att det är inte positivt för mig att sända negativa energier. Ganska självklart i vardagenom man tänker efter. Men just nu behöver jag mitt altare.

Jag behöver sova...

PopPrinsessa önskar att allt bara var en dröm

När jag vaknade i morse var min första tanke: Var allt bara en dröm? Vaknade jag upp till en bättre värld eller var världen utanför fönstret precis som den var igår när jag somnade? Min tro håller på att rasa samman. Min livsfilosofi sviker mig och marken under mina fötter rämnar. Jag undrar igen vad jag gör för fel. Jag undrar varför livskraften sviker mig. Var är moder jord som alltid förr har fött mig med nya krafter varje morgon när jag vaknat? Jag söker efter svar på mina frågor i mantran som jag hoppas ska rädda mig. Om och om igen mumlar jag mina ord i hopp om att livskraften hör dem. Och räddar mig.

Hon ska gå i samma klass som mig. Jag vet inte hur jag ska överleva. Det är sant. Jag vet inte hur jag ska lyckas att överleva. När paniken växer kan jag bita mig i handen så hårt att jag inte ens känner smärtan och jag kan klösa mina ben tills dom blöder utan att komma ihåg hur jag åsamkat mig mina nya sår. Hur ska jag överleva? Jag vet att det kommer att påverka mig. Jag vet att det kommer att påverka mina ord. Jag vet att det kommer att påverka mitt sociala beteende.

Ett scenario: Jag ska skriva något som kommer att läsas upp i klassen. Detta kommer att göra att vetskapen att hon kommer att höra mina ord resulterar i noggrant utvalda och censurerade ord så att hon inte tror att jag är psykotiskt. Även om jag vid vissa tillfällen är det behöver hon ju inte tro att jag är sådan jämt. Det kan också resultera i att jag skriver extra psykotiska texter för att skapa ett välbehövligt avstånd.

Som ni förstår är jag förvirrad. Jag väntar på intagningsbeskedet från högskolan för att sortera ut mitt liv. Ska jag behöva säga nej till skrivarlinjen enbart av rädsla för min psykiska hälsa? Jag ville ju gå där för att klara av hösten och slippa alla tentor och poäng som flåsar i nacken. Och kravet att klara 25 poäng. Hur jag än gör sätter jag mitt liv på spel.

Jag är rädd just nu. Jag är väldigt rädd. Rädd för att dö. Rädd för sorg. Rädd för panik. Jag har en oroande klump i magen hela tiden och jag önskar att jag kunde få någon slags hjälp. Jag vill inte längre. Min barndomstanke har kommit tillbaka. Tanken om döden. Dör jag slipper jag att uppleva allt hemskt. Jag vill prata med någon. Jag vågar inte. Varför måste jag vara den jag är? Jag vill vara precis som alla andra. Jag vill ha en opsykotisk hjärna. En orädd hjärna. Jag vill leva. Men just nu vill jag bara dö för att slippa oroa mig för sorg och rädsla. Rädda mig?

Headphones saves Princess of Pop/Army of me

Dagen börjar med en halvtimmes försovning. Vaknar tjugo över åtta och inser att jag måste rusa in i duschen. Kommer ut ur duschen och sätter på datorn. Blir sittandes där ett tag när jag inser att håret hunnit torka en aning. Försöker borsta till det men allt blir bara fel. Klockan slår nio och jag ska iväg om en halvtimme. Hitta kläder. Är det kallt idag? Mm, en T-shirt ifall det blåser och ett par byxor. Det ska ju vara kallt idag. Sedan faller allt samman.

Håret ser ut som ett granbarr och helgoncrew svarar aldrig. Då börjar paniken. Varför går allt så bra för henne? Hon skriver ett inlägg och sen blir allt fixat. ETT inlägg. Min världsbild rasar samman. Min tro. Tankarna flyger i lyften. Man kan plocka dom som körsbär men dom krossas i handen om man trycker för hårt och handen blir röd. Min tro om livskraften och karma krossas och de energier som ska slå tillbaka trefaldigt gör inte det. Varför undrar jag? Jag känner mig maktlös och jag tänker att ingen kan vinna. Frågar mig igen vad jag gör för fel. Samma fråga jag ställde mig själv för ett år sedan. Vad gör jag för fel? Jag är en godhjärtad människa. Vad vill mig livskraften? Paniken växer. Jag är fel. Jag är dålig. Jag är ful. Jag kan inte gå ut så här. Jag kan inte borsta mitt hår, armarna vägrar röra sig.

Sedan faller jag till marken och jag slår huvudet i golvet. Tio minuter kvar innan vi ska gå. Allt blir tyst. Tobias pratar med mig på andra sidan dörren men jag hör inte vad han säger. Jag tänker att jag måste sminka mig. Han kommer in och borstar sitt hår. Jag går ut och sminkar mig i hallen. Jag kommer inte bli färdig. Jag kommer inte att kunna gå ut idag. Jag kommer att kräkas hos soc. Jag har inte ätit frukost, eller gjorde jag det förut?

Samtidigt kommer tankarna upp igen och jag spelar upp allt som i en film. Vad har vi sagt? Jag ville ju bara att hon skulle ta bort citatet. Det var ju hon som började? Eller var det jag? Jag ville ju bara att hon skulle ta bort citatet. Vart gick allt fel? Hon skulle ju bara ta bort citatet. Det är ju mina ord. Jag vill inte att hon ska ha mina ord. Hon tolkade mig fel. Hon skrev att jag var lycklig. Det var inte det det handlade om. Jag ville ju bara att hon skulle ta bort citatet. Klockan är halv tio. Men citatet då? Jag måste gå. Tar på mig skorna och går tyst.

Tyst nästan hela vägen tills jag berätar att jag ska hålla på dom onda i fortsättningen. I alla filmer vill ju dom onda ta över världen och förstöra den. Det vore bra för då skulle hon dö. Det spelar ingen roll om jag dör. Vi skulle behöva en syndaflod idag.

När vi väl kommer fram till socialtjänsten får vi reda på att vår socialsekretare är sjuk och det knyter sig i magen på mig. Det kommer en vikarie. Jag misstänker att mötet kommer att gå åt helvete då hon inte vet något om vårt ärende och det bevisar sig så snart vi sätter hos på hennes kontor. Hon vet inget alls. Jag befarar att vi inte kommer att få några pengar på onsdag den tjugosjunde som vi borde få, om det inte vore för att vår socialsekreterare fick ett mycket brådskande ärende förra veckan och inte kunde ta emot oss. Jag måste kräkas.

Vi fick reda på att det fattades papper. Papper som det aldrig stått någonstans att vi behövde ha med oss. Jag blev arg. Vi gick hem i värmen. Det skulle ju vara kallt idag?! Jag tog alla papper som fattades och tog bussen in istället och det var då det hände. Jag fick en uppenbarelse tack vare den gudomligaste artisten i världen, ja hon slår till och med Amanda Palmer. En mening flöt förbi i mina hörlurar. Den modifierades på något lustigt sätt till en annan mening och jag blev lycklig. Jag kom på ett svar. Svaret på frågan vad jag gör för fel. Mina hörlurar räddade mitt liv igen. Hur många gånger har jag inte sökt skydd hos dom? Sökt efter svaren på alla ord som flyter i hjärnan.

Äntligen har jag funnit en mening.

Princess of Pop reaches a higher level of sanity.

Dagen innehåller redigering i photoshop. Detta är min värdefulla dag. Dagen gillar mig idag. Det är disigt och dimmigt. Snart juli. Imorgon ska jag till soc igen. Sirius sover under bäddmadrassen. Allt som hörs är lugn. I stekpannan flyter kycklingfileér runt i smör. I kastrullen kokas ris. Allt som hörs är lycka. Jag längtar till en resa med ett tåg.

PopPrinsessas oro var befogad.

Äntligen. Jag har bevisat en sak för mig själv. Vill du veta vad? Verkligen? Det får du inte. Det är bara lugnande att veta att jag fick rätt. Det är skönt. Jag har bevisat för mig själv att min oro var befogad. Nu kan jag sova lugnt om natten.

PopPrinsessa bara ljuger.

Jag bara ljuger. Inget är sant. Du är inte alls död för mig. Jag bara vill att du ska vara det men jag kan inte. Kan inte låta bli att gå in på din helgonsida och se om du har skrivit något fastän jag vet att jag inte borde. Och jag kan inte låta bli att kolla till din blogg ifall det står något där fastän jag egentligen inte vill veta. Jag vill bara stänga av. Varför är vi så jävla korkade? Varför är vi så jävla envisa? Men kan vi någonsin hitta tillbaka?

Sedan jag flyttade från Lidköping har vi liksom glidit undan varandra. Du slutade berätta hur det egentligen var och vad som egentligen hände. Vi blev ovänner, först i slutet på maj och sedan i slutet på juli, för småsaker som egentligen inte betydde någonting. Jag önskar att jag kunde fungera som en psykolog och lyssna på all skit du kan slänga ut dig, som jag vet inte betyder något men som ändå skär som en kniv i hjärtat, och bara strunta i det. Men jag kan inte det.

Jag skulle vilja träffa dig och jag har så mycket att säga men jag vet att du bara kommer att förneka det genom ditt eviga tjatande om att du inte känner samma sak och att du inte håller med. Du skulle avfärda mig genom att än en gång säga att du får saker slängda på dig som du inte håller med om. Men världen ser inte med samma ögon på dig som du gör på världen.

I juli förra året skrev jag ner mina tankar om sanningen/sanningar. Jag satt på bryggan vid pölen i Levene och ville att Tobias skulle ringa för jag var så ledsen över att du var arg på mig. Jag var så ledsen och undrade vad jag hade gjort fel, var det fel att skriva ett inlägg om det först? Skulle jag i framtiden vara tvungen att fatta alla beslut i samråd med dig? Nu i efterhand förstår jag att du förmodligen led av separationsångest, eller har jag helt fel? Att jag skulle försvinna bort tidigare än du väntat dig och din reaktion var ilska? Jag vet inte säkert men det känns så. Det jag kom fram till på bryggan var att alla människor har olika sanningar men att den absoluta sanningen finns någonstans där ofullkomliga människor inte kan nå den. Någonstans finns det ett rätt eller fel, men jag kände ju att det var jag som hade rätt, hur fungerar sanningarna då? Personernas olika sanningar krockar med varandra och det blir en konflikt. Men det var ju jag som hade rätt och igår hade jag rätt också.

Samtidigt som jag skulle vilja träffa dig och prata igenom allt, är jag rädd för att falla tillbaka. Precis som jag har gjort varje gång. Precis som du gjort med Christian. Är jag så dum att jag inte ens följer mina egna råd? Till både dig och Maja har jag sagt att ni ska bryta kontakten helt, han dödar er bit för bit båda två. Men nu förstår jag hur svårt det är. Skulle vi träffas vill jag att det ska vara sista gången samtidigt som jag inte vill. Vill tillbaka till förra sommaren. Vill tillbaka till studentkorridoren.

Och samtidigt som jag önskar att vi kunde bli sams igen och bästa vänner igen precis som det var förra sommaren så tvivlar jag på att det någonsin kommer att hända. Var det något som bara hände då och som vi aldrig kan få tillbaka? Ibland fungerar livet så. Men jag vet inte än.

Men om vinden vill, så låt den blåsa...

Glass are breaking. Cuts are making me, so nervous/And so Princess of Pop stands in the mud ashamed and unwanted.

Detta inlägg är ett avsked dedikerat Carin Jacobsson.

Carin, jag älskar dig. Men jag kan inte fortsätta såhär. Hur många gånger har vi blivit osams under det här året? Jag vet att vi varje gång har blivit sams igen och det är bra, men varje gång har du sårat mig så djupt. För bara ett par dagar sedan funderade jag på att faktiskt strypa kontakten med dig helt, fastän vi vid den tidpunkten hade en välfungerande relation.

Så idag händer det igen, vi blir osams och du sårar mig igen. Jag ville ju dig bara väl och i just denna diskussion hade du fel och jag står fast vid min åsikt. Det är hyckleri att kalla sig fattig när ens plånbok inte ens har varit till helvetet och tillbaka. Du borde ha förstått vad jag menade, du känner väl mig och vet vad jag har varit med om? Eller har du varit för självupptagen för att kunna lyssna på dina vänner? Jag har alltid lyssnat på dig men vad får jag tillbaka?

You're losing a friend
You got it all wrong
It's not about revenge
You're losing a friend

Anledningen till att jag känner mig så sårad är att jag har gett dig allt, jag har stått vid din sida, jag har lyssnat och jag har varit brutalt ärlig vissa stunder. Men vad får jag tillbaka varje gång något går emot dig? Jag har försökt och varje gång vi blir sams igen vill jag så gärna tro på att det kommer att bli bra igen. Jag sticker huvudet i sanden och låtsas som om jag inte känner hur ont du gör mig och andra personer.

I didn't see it coming
With my head stuck in the sand
But now I'm losing a friend

Jag vill inte att det ska bli såhär. Jag hoppas att du förstår det. Jag hoppas att du förstår att du är en person jag aldrig kommer att glömma hur gärna jag än vill det. Det finns stunder du är en underbar person med massor av positiv energi som bara sprudlar ur dig men när någon liten detalj går emot dig, förstör du allt det där positiva och du låter aldrig någon komma dig för nära inpå livet. Har du tänkt på hur lika vi egentligen är, fast hur olika vi är i våra personliga utvecklingar. Du har en lång väg att gå och jag skulle så gärna vilja vara din vän. Men jag orkar inte ta all skit längre. Det har varit underbart de gånger jag lyckats hjälpa dig men du har en lång väg kvar att gå och jag kommer inte att finnas där längre. Du kunde inte lita på mig fullt ut. Jag skulle hellre skjuta mig i pannan än att låta dig gå men jag orkar inte mer.

And it's keeping me up
It's the ribbons I tied
I would rather just die
Go to hell and crawl back
than let you go

Du har förlorat din chans att ha mig som vän. Jag vet inte, kanske är jag inte så betydelsefull, men om jag inte är det för dig, vad har då detta året varit? Har du bara utnyttjat den hjälp jag velat ge dig? Nu när jag väl tänker efter vet jag inte om jag fått ett enda tack för att du fick bo hos oss förra våren. Var inte vi dom enda som lyssnade på dig dagen efter din mamma hade slängt ut dig samtidigt som Christian gjorde slut med dig. Ha jag fått ett enda tack ifrån dig?

You're losing a friend
You jeophardise me
Bad bad blood on your hands
And see you're losing a friend

Du manipulerar. Du får mig att älska dig. Du får mig att hata dig. Du försöker att få allt och ändå ha kakan kvar. Jag kan inte leva så. Det måste få ett slut. Jag önskar att jag vore psykolog så att jag kunde hjälpa dig på riktigt, för det behöver du. Men jag kan inte. Det är skönt att det finns personer i din närhet som klarar av dig, att du har andra vänner än jag som bryr sig om dig. Men finns dom verkligen där? Jag kanske bara är en av dina vänner som vågat stå upp för dig och vara ärlig mot dig? Jag trodde att ärlighet varar längst men du har motbevisat det ordspråket. Du kan inte ta emot ärlighet, men om du inte kan ta emot ärlighet kanske du inte ska vara ärlig mot andra? Jag fick laga Johans hjärta ännu en gång efter ännu en omgång från dig. Du säger själv att du är en manipulativ bitch. Grattis, du har i alla fall självinsikt.

Im fickle and I'm vain
And you trick me over and over again
And now I'm losing you

Jag ville aldrig göra mig ovän med dig men du är ganska svår att resonera med. Du förlorar en vän, hur obetydlig hon än må vara och trots allt jag skrivit hittills ska du veta att jag älskar dig och som vän är jag ärlig. Trots dina negativa egenskaper älskar jag dig men jag kan inte fortsätta att stötta dig om jag aldrig kan få något positivt tillbaka. Jag vill inte ha några svar på det här. Det här är mitt sätt att ta farväl. Det blev bryskt på helgon men du bröt ner mig och jag ville inte få mer glassplitter i hjärtat. Jag vill aldrig mer se dig. Jag vill aldrig mer höra något från dig. Jag ska låtsas som om du inte finns till. Allt för att rädda mig själv.

Look what you're wasting
You're losing a friend

(Det här är ett avsked som i en film. Med ett soundtrack från The Cardigans är kameran inzoomad på en hand med ett brev med ord på som jag precis har skrivit. Kameran zoomar långsamt ut och ljuset i rummet är dovt. Det är levande ljus på nattduksbordet. Kameran som zoomar ut från hennes axel visar till slut ett rufsigt guldlockigt hår och brevet faller till marken och hennes händer täcker ansiktet och gråter. Hon sörjer en förlorad vänskap som kunde blivit så storslagen.)

PopPrinsessa chockeras av dagens besked.

Jaha. Och hur ska jag hantera det här? För att underlätta mina framtida kval hade jag ju bestämt mig för att gå mediekommunikationsprogrammet med inriktning reklam i Falun, för jag visste att jag inte var tillräckligt bra att få komma in på skrivarlinjen. Men så får dom för sig att jag är det?! Vad är det för fasoner? Vad ska jag göra nu? Hallå! Beslutsångest. Jag vill ju gå mediekommunikation också men vad vill jag göra just nu i höst? Skrivarlinjen är ju i och för sig bara på ett år och mediekommunikation är på tre år. Efter det vill jag ju läsa journalistik på ett år och filmvetenskap och genusvetenskap. Jag kommer ju aldrig bli färdig! Hm, få se... Om jag läser allt jag vill kommer jag att studera i sju år. Jaha. Och man får bara låna i sex år. Och så ska jag ju hinna skaffa barn och köpa villa och jobba. Suck. Varför måste jag vara kvinna för? Jag vill ju ha en lysande karriär och bli en moderiktig karriärskvinna med portfölj, nästan i alla fall. Jag vill starta en egen tidning och projekt och förändra världen och ge ut böcker. Men man kanske borde börja någonstans också, frågan är bara vart? I vilken ände ska jag börja dra i?

PopPrinsessa filosoferar med grus i ögonen.

Blesch. Wow, jag inleder ett inlägg med ordet blesch. Det vill jag ju inte. Nä, jag gillar nog blä mer, eller bajs. Vad är det då som får mig att inleda ett dagboksinlägg så? Förmodligen för att jag, som jag förfarade inte alls är litad på som jag trodde. Blev det krångligt nu? Jag trodde väl det. Men skulle jag förklara vad jag menade skulle det betyda ett långt och våldsamt gräl på msn med någon som förmodligen skulle ta illa upp, någonstans inom mig vet jag att det kommer att bli så. Jag tror att jag borde isolera mig från det förflutna. Men det löser väl inga problem. Varför ramlar jag alltid ner i fällor?

Jag hatar igen.

Repent, that’s what I’m talking about
I shed the skin to feed the fake
Repent, that’s what I’m talking about
Whose mistake am I anyway?

Sug på den SUCKER!

Jag är så förfärligt trött och det grusar i mina ögon men jag måste lyssna på oljuden i mitt huvud för att komma fram till någon form av klarhet. Jag tror att jag måste ignorera. Jag önskar att jag skulle kunna skylla på min psykiska instabilitet. Men just det, det kan jag ju? Eller? Åh jag önskar att jag fick vara narkoman eller alkoholist och fly världen men jag är inte så feg att jag faktiskt uppfyller den önskan. Jag har inga mediciner nu och det är bra, förutom när jag vill strunta i allt och slänga huvudet i väggen.

PopPrinsessa värjer sig i hörlurar mot omvärlden.

Det var ingen som följde min beordring i tidigare inlägg. Jo. En, men henne hade jag liksom räknat med. Det hon sa hade jag dock redan räknat ut själv. Jag brukar vara sån. Fast andra människor behöver sätta ord på det åt mig, annars fattar jag ingenting.

Ibland känner jag att jag borde ringa vårdcentralen och följa upp min psykiska häsla som jag egentligen skulle ha gjort i oktober förra året. Fast jag orkar inte. Men ibland känns det som att jag behöver både psykolog och mediciner. Men landstinget sucks. Jag vill inte leva på citalopram och oxascand för resten av livet. Jo, oxascand skulle jag inte säga nej till och jag funderar ut lite då och då hur jag ska kunna få det. Ibland behövs det verkligen. Men landstingets psykologer kan jag klara mig utan. Fast jag vet redan idag att hur lycklig jag än är för tillfället så kommer det att vända i höst. Och trots att jag mår bra nu får jag ändå farliga impulser. Det är inte ångestbaserat längre. Det är ett beroende och jag vet att jag aldrig kommer att bli fri från det. Det är så jävla skönt. Just nu har jag nog ersatt det beroendet med sex. Kan man det? Fast jag har väl inte för mycket sex. Men jag går omkring och är kåt hela tiden. Det är ingen skillnad att vara rakbladskåt och kukkåt. Eller jag vet inte. Måste fundera på det där.

Jag är så orolig att jag ska fucka up allt IGEN. Jag har inte klarat några poäng av de femton jag läst. Tänk om jag slinter igen. Jag är så nära branten hela tiden. Jag vinglar. Jag är avundsjuk på andra som kan tränga bort sina känslor och ändå klara 20 poäng på en jävla termin. Avundsjuk. Jag vill bara vara frisk. Vad ska jag göra? Jag tror inte på medicinerna längre, förutom oxascand. Ge mig någon? Maja, skicka lite till mig. Jag har läkarskräck. Dom vill bara proppa i mig mediciner jag inte vill ha. Går jag dit nu är jag rädd för att det blir litium som gäller och jag vill inte det. Vill bara ha härliga lugnande. Men jag vet att det är farligt. Som den gången min älskade var i Gävle och jag svalde 20 mg när jag brukar ta 5 mg. Det var skönt och jag bara försvann. Samtidigt vill jag inte uppleva ruset igen. Samtidigt vill jag det.

Det är skönt att släppa taget och skylla på att man är sjuk. Men det ligger alltid något i bakhuvudet som skaver. Egentligen vill jag bara släppa taget och falla handlöst. Och jag hatar mig själv för det. Jag hatar mig själv för sådana tankar. Men det är bekvämt. Jag vill bara slippa allt hårt grus man skrubbar knäna mot under livets gång.

När jag var liten. Sisådär tio till tolv år tänkte jag tanken "vad skönt att få dö så att man slipper oroa sig över sjukdomar man kan få eller att andra personer dör och försvinner ur ens liv." Det var inga självmordstankar men jag ville hellre dö än att slippa känna den smärta livet kan erbjuda. Hur kunde jag veta redan då vad som skulle hända?

Jag vill leva men jag tror inte att jag vågar.

Nu ska jag be min älskling att stänga av den vedervärdiga djurgårdsmusiken så att jag kan lägga mig i sängen och läsa. Lånade en bra bok idag på biblioteket av Paulo Cohelo. Minns inte titeln exakt men jag tror att den hette 11 minuter. Bye darlings!

Ge mig en vinterdrog, ge mig allt du har. Kom nu jag är kroniskt låg, bara mörkret hörs.
Ge mig oxascand. Jag behöver det.

Solen skiner på lycklig PopPrinsessa i vatten och sand.

Idag är det varma 25 grader i skuggan och vi ska ta en tur till engeltofta och kolla in den badplatsen och se om det är något att ha. Kanske att man badar lite också, beror på hur varmt/kallt det är i vattnet. Fast jag badar ju om det över femton grader i alla fall.

Vi fick våra biljetter från sj idag också. Nu är det officiellt att vi ska vara i Lidköping mellan den fjärde och tjugoförsta juli. Det ska bli så härligt att få komma hem och bada i vänern vid villabadet och fika på skogshyddan. Mm jag älskar sommaren. Idag har jag på mig badkläder, linne och kjol och har försökt att fixa håret så att jag inte ser allt för tokig ut. Har kommit på att jag ska spara ut luggen igen. Jag var så dum som klippte av den.

Nå well. Nu ska jag kolla om mina solbrillor passar till dagens outfit. Bye!

PopPrinsessa försöker välja sin framtid med vånda och ångestinslag.

Så. Nu har jag i alla fall bestämt mig för att jag ka läsa mediekommunikationsprogrammet i Falun. Frågan är bara vilken inriktning. Jag har sökt både till allmän inriktning och till reklam men jag står och trampar i ångestpölen och vet inte åt vilket håll jag ska vända mig. Jag är garanterad en plats på den allmänna inriktningen då det är platsgaranti för närvarande men till reklam vet jag inte förrän första antagningsbeskedet kommer. För att försöka göra det lite lättare för mig kommer jag att rada upp positiva och negativa egenskaper med respektive inriktning. Ni som har synpunkter eller tips får väldigt gärna kommentera detta inlägg och ge mig råd, snälla? Nej, jag tror att jag BEORDRAR alla som läser detta inlägg att säga vad ni tycker. Mina läsare är alldeles för dåliga på att kommentera, eller betyder det att jag inte har några läsare? Nå well... För att gå vidare i ångestpölen gör jag en lista. Listor är alltid bra.

Allmän inriktning:
Positiva egenskaper

• Man läser 90 hp MKV och 90 hp individuella val. Det är bra att ha så mycket att välja på eftersom det finns mycket jag skulle kunna tänka mig att slänga in i programmet, exempelvis: Filmvetenskapskurser (dom har massa bra i Gävle) Genusvetenskap (Finns inte någonstans; MORR) Foto (Vet inte om någon högskola har foto häromkring) Journalistik (Finns säkert i och för dig inte häromkring heller)
  
• Jag kan läsa alla individuella 90hp i Gävle om jag vill och då slipper jag att pendla under tre terminer. Förutsätter ju förstås att Gävle har bra kurser att erbjuda för min del.

Negativa egenskaper

• Jag kanske inte hittar de kurser jag skulle vilja läsa och kan på så vis inte utforma programmet som jag vill.
• Eleverna som går mediekommunikation får även möjligheten att medverka i olika projekt som kan göra att man får goda kontakter med uppdragsgivare och närngsliv, det kanske man inte hinner med så mycket om man läser 90hp i Gävle och inte har så mycket kontakt med skolan rent fysiskt.
• Jag kanske inte får en lika mycket yrkesinriktad utbildning som inriktningen reklam ger, beroende på vilka kurser jag väljer och jag har ju en förmåga att hitta väldigt akademiska och vetenskapliga humanistiska kurser hela tiden. Men skulle jag kunna slänga in foto, journalistik eller mer praktisk filmvetenskap kanske det kunde gå bättre?

Sammanfattning

• Allt beror på vilka individuella kurser jag väljer, men häromkring är utbudet ganska smalt, eller? Klart att man kan hitta kurser på distans men har jag sådan bra självdisciplin, erhm, nej... Sen kan det ju vara bekvämt att slippa pendla tre terminer men man kanske inte får lika bra vänskapskontakter då och möjlighet till att medverka i projekt. Dessutom håller man ju inte koll på vad som händer i skolan. Sen behöver jag ju inte välja kurser enbart i Gävle.
  

Reklaminriktning:
Positiva egenskaper

• Man läser också 90hp MKV (jag gillar medie och kommunikationsvetenskap, mycket)
  
• En tydlig yrkesutbildning som leder någonvart. Jag har hört många olika bra exempel och man kan hitta många olika slags yrken trots att inriktningen heter just reklam.
• Man får 15hp praktik på en kurs man läser den näst sista terminen. En kurs som man inte kan välja till på den allmänna inriktningen.
• Det är lätt att knyta kontakter med näringsliv och den verkliga yrkesvärlden.
• Man går tillsammans med ett antal personer i tre år och det kan vara bra om man letar vänskap.
• 30hp är valbara, då kan jag välja kurser i Gävle om jag vill

Negativa egenskaper

• Ordet reklam känns inte riktigt jag och inte de två kurser på vardera 30hp som ingår i inriktningen reklam heller. Dessa är: Reklamproduktion 30hp och Tillämpade mediestrategier 30 hp varav 15 hp är praktik. Känner mer för den sistnämda än reklamproduktion. Jag kan ju i och för sig läsa fler kurser efter programmet för att nischa mig mer, framförallt inom journalistik eller film men också genusvetenskap.
• Det känns stort och läskigt. Kan jag verkligen klara det här? Är jag så duktig? Kan jag prestera?

Sammafattning

• Den största anledning till att det känns så osäkert är att jag och ordet reklam inte riktigt passar ihop, men man kan ju välja många andra inriktningar efteråt och välja att medverka i projekt som stämmer överens med sig själv. När jag överlade med min älskade Tobias yttrades dessa ord från min mun: "Jag vill ju inte jobba med reklam, fast marknadsföring är ju kul." Är marknadsföring och reklam samma sak? Det känns inte så.

Nu när jag har listat upp det känns det lite lättare. Jag kanske kommer på fler saker, då lägger jag säkert till det i efterhand. Jag gillar verkligen inte kursen reklamproduktion, men man kanske kan genomlida en termin för att uttnyttja den där praktiken? Jag vill praktisera på LOCAL HERO! CAN är bäst! En dag ska jag jobba där som projektledare.

Men vad tycker Du min kära läsare? Några synpunkter? Kommentera då FFS!

För att göra det ännu enklar för er så länkar jag till beskrivningarna av programmen så kan ni se vad det handlar om i det stora hela:
Allmän: http://www.du.se/templates/Programme____5370.aspx
Reklam: http://www.du.se/templates/Programme____4051.aspx

Varför måste livet vara så svårt? Blev förresten reservplacerad på skrivarlinjen. Jag trodde verkligen att jag skulle komma in. Det kändes till och med på kuvertet jag fick i brevlådan att det var ett nej. Eftersom jag visste det innan jag öppnade brevet var jag beredd på det och sköt det sedan åt sidan så att jag inte skulle bli allt för ledsen. Jag trodde verkligen att jag skulle komma in. Som vanligt är det säkert med förklaringar som "det är för hemskt" och så vidare. Var med i en talangjakt i åttan eller något tror jag, där jag läste upp mina dikter. Jag fick ett poäng. Är jag verkligen så dålig? Jag är ju så nöjd efter varje gång jag har skrivit något. Jag tror att världen inte riktigt förstår sig på mina texter. Världen kan inte hantera underbar vacker galenskap.

Men skit sak samma. Orka bry sig om människor som inte förstår sig på mina ord. Får väldigt bra kritik på poeter.se. Där kan dom i alla fall förstå sig på mig. Eller var det mitt personliga brev som gjorde att jag inte kom in? Jag tror att livet har knullat mig i röven allt för många gånger. Det är nog därför.

Jag har hittat ett nytt härligt band att lyssna på. The long blondes heter dom och jag hittade dom tack vare musikbyrån, dyrka public service! Om alliansen tar bort tv-agiften kommer jag att bli mörkrädd för resten av mitt liv. Jag hatar dom, verkligen!

Och nu när Du orkat läsa igenom allt eller om Du inte orkat att göra det så kan Du väl ge mig lite råd. Snälla? Fast nu ska jag nog ta och gömma mig under täcket för resten av natten och borra in huvudet i min älskades nacke och somna lycklig.
Godnatt




(Det här inlägget klarade sig helt från låtcitat. Ha! Helt otroligt ju!)

Gråstenar Grässtrån och en Popberoende Prinsessa.

För cirka tre månader sedan sa jag att den första juni kommer allt att kännas bra igen och jag sa att då kommer vi att vara på fötter igen. Snart är det den första juni men allt har inte riktigt ljusnat än. Visst är jag överlycklig över att våren har blommat ut och att det äntligen är grönt ute igen så att min hjärna kan få näring av solen och grönskan. Den kalla gråa vintern tär alldeles för mycket på mig varje gång. Men det ligger något i bakgrunden som gnager. Vi har inte kunnat flytta ännu och jag börjar bli smått trött på att använda bananlådor som bord och en tunn madrass på golvet att sova på. Kommer jag att bli lyckligare efter den första juni när vi äntligen kan släppa lägenheten i Hofors? Jag hoppas det.

Och jag hoppas att jag så småningom inser att det är mediekommunikation som är bäst för mig. Jag ska dit på studiebesök, jag längtar att få åka dit så jag får veta hur det kommer att kännas att studera där och få se hur det fungerar att ta sig dit med tåget varje gång jag måste dit. Just nu vet jag precis vad jag vill. Jag vill ha en plats på arbetarbladet som gästrikelärling så att jag har något att göra innan jag börjar plugga igen. Och vem vet, jag kanske till och med kan få någon form av anställning på någon tidning efteråt samtidigt som jag pluggar så att jag kan ha två års arbetslivserfarenhet sen så att jag kan läsa journalistik i Uppsala.

Det finns så mycket jag vill och jag önskar att något skulle kunna gå min väg någon gång.

Princess of Pop in search of meaning.

Suck. Jag blir så trött på detta jordeliv. Jag springer runt och försöker att blidka allas viljor och springer samtidigt runt för att försöka stilla min hunger efter mening. Jag måste fixa alla papper till soc och jag måste fixa uppsatser så att jag kan ta studielån när jag inte ens vet vad jag vill studera. Jag försöker få varenda öre att gå ihop men jag lyckas aldrig. Vad är det jag gör fel? Jag kan inte minska mina utgifter och jag kan inte höja mina inkomster. Det är ju bara att inse:

1. Jag är tjej.
2. Jag är tjugo år.
3. Jag har gått samhäll/samhäll.
4. Jag har noll arbetslivserfarenhet.
5. Jag är manodeppressiv med inslag av panikångest.

Det är nog verkligen VÄLDIGT många arbetsgivare som vill ha mig. Jag glömde att jag inte har något körkort heller. I'm screwed! Totally fucked up. Okej, jag ursäktar mig för mina fjortisordval. Okej, jag tar tillbaka det där om fjortisordval också. Dom skulle aldrig kunna uttrycka sig så uttrycksfullt med så många bokstäver.

Jag är bara så trött på att bli omkringhunsad av soc och skämmas för allt jag gör. Nej jag har inte sökt några jobb den här veckan heller för det finns INGET att söka. Se listan ovan så förstår ni. Jag har sökt många jobb sedan jag gick ut gymnasiet. Jag har över femtio sparade ansökningar på min inloggning på ams.se. Vad gör jag för fel? Varför får jag aldrig något jobb? Det finns ett svar på den frågan och det svaret vet jag så väl. Om jag söker jobb som städerska, ett jobb jag säkerligen skulle kunna klara av, så finns det alltid någon med erfarenhet som får jobbet. Inte så konstigt. Men jag är så trött på all skit!

Jag önskar bara att jag skulle kunna lyckas med det jag verkligen vill göra i livet. Jag vill bli journalist/författare. Men varför jagar jag då andra drömmar? Varför söker jag då till lärarprogrammet? Det finns säkert ett svar på den frågan också men jag har i nuläget inget exakt svar. Jag är bara så trött. Jag vill leva i min egna lilla värld inkurad i ett täcke och få betalt för att skriva. Vad som helst. Jag vill bara sitta framför datorn med fingertopparna på tangentbordet och vara kreativ.

Just nu ser allt så väldigt mörkt ut. Jag skiter nog i att komplettera retoriken. Som jag sa i tidigare inlägg så är min största önskan just nu att böra slita sönder böckerna och skrika, absolutely no decorum! Jag kommer nog att göra det imorgon. Anledningen till detta är svaret jag fick från csn att jag kan få studiemedel för tjugo poäng till, om jag klarar 25 poäng sammanlagt för den terminen jag får studiemedel för då. Och jag har hittat en kurs jag skulle kunna läsa samtidigt som MKV A i falun, nämligen Foto. Den är på fem poäng och på 25% så den är utdragen på hela terminen. Men skulle jag klara det? Att klara 25 poäng på en termin? Är jag kapabel till det?

Okej. Jag kör en kompromiss. Enbart för att slippa den jävla retoriken som sitter fast i pannan på mig. Jag chansar helt enkelt. Antingen klarar jag 25 poäng på en termin och fortsätter i lugn och ro på mediekommunikationsprogrammet i Falun tills jag tar examen och fortsätter någon annanstans. Eller också klarar jag inte att ta 25 poäng och bryter ihop helt (genom att skära sönder armarna slår mig med hammaren höjer volymen på dresden dolls och skriker mig till sömns varje natt) eftersom jag då inte har någon framtid alls framför mig, då jag aldrig mer kommer att få studiemedel. Därav kommer jag att lägga in mig på närmaste psykanstalt och stanna där tills jag är helt frisk, vilket i och för sig aldrig kommer att hända vilket betyder att jag kommer att få spendera resten av livet på psykanstalt. Så, antingen klara 25 poäng på en och samma termin eller psykanstalt. Sounds fair to me!

Och för att bespara er alla låtcitat beordrar jag er att genast ladda ner Mandy goes to med school med Dresden dolls för att få en glimt av hur min nuvarande extasiska vardag låter: (Godnatt)

I've been feeling dull as a coat hanger
pretty as a picture of a patient on a fresh iv
giddy as a gangbanger
with a set of sutures where his magic johnson ought to be