00039 - Lady with the braid

Jag har vattnet i ryggen. Det är kallt och vinden ilar i nacken. Solen har just gått ner. Din port är bara några meter från mig men jag vågar inte gå fram. Är det låst? Jag höjer blicken. Vilket fönster är ditt? Jag vet inte om det bara är något jag har fått för mig eller om du faktiskt har sagt att du bor högst upp. Allra högst upp är det mörkt. Jag antar att du inte är hemma.

Det skulle vara lätt för mig att skicka ett meddelande och fråga, får jag komma in och du skulle öppna dörren och din lägenhet skulle ha en alldeles särskild doft som lägenheter har och jag skulle tycka att den doften var angenäm. Men jag står kvar, tänder en cigarett och spanar på människor som går förbi.

Jag undrar hur dom ser mig och vad dom tänker.

Den kalla luften gör det svårt för mig att stå still men jag behåller min statiska position. Fingertopparna är kyliga. Om du kom hem precis just nu skulle du se en mörk siluett och glöden från min cigarett. Skulle du se vem jag är? Skulle du gå fram och kyssa min panna?

Jag väntar på dig.
Tar du med mig upp?
Vill du höja mig skyarna?

00038 - The point of it all

Nätstrukna ben och kort kjol. Kängorna snöras åt hårt och jag fyller på min svarta kajal. Vem bryr sig egentligen? Varför ödslar jag tid framför spegeln när jag ändå inte ska träffa någon? Jag klär mig i min svarta kostym bara för att vandra planlöst på gatorna runt torget. Mitt ego blir upplyft för en sekund. Så kort tid och jag faller alltid lika hårt mot asfalten. Mitt namn är Concrete Vixen.

Hur många dagar har passerat sedan jag talade med någon? Det finns stunder jag tvivlar på att jag överhuvudtaget existerar, som att jag tagit ett kliv över gränsen mellan världarna. Deras blickar bekräftar dock min existens och jag kommer ner på jorden igen. Kassörskan tittar på mig med frågetecken i blicken, inte ens hon får ta del av mitt tal. Jag betalar, tar mina Lucky Strikes och går.

Dialoger förs i mitt huvud mellan evigt statiska karaktärer. Dom fängslas av min fantasi. Stundtals försöker dom bryta sig loss och börjar skrika mellan raderna men jag fortsätter hålla dom fångna.

Det kallas sällskap.

En konversation kan vara skadlig. Den kan sluta för abrupt utan att alla ord fått uttalas eller pågå allt för länge så att orden blir till leda utan mening. Konversationen är bara en allmän meningslös förströelse.

Du fantiserar fram mina rörelser framför spegeln och min meningslösa charad får plötsligt liv. Det är en ond cirkel. Jag dricker kaffe och läser böcker under min svarta lugg för att jag vet att det är det du tänker att jag gör. Du ger mig mening. Mina tillsynes irrationella handlingar tillskrivs en funktion. Jag blir en del av din värld.

Jag blir din digitala fantasi i ett rum kantat av döda pixlar.

Jag vet det här, ändå väljer jag mina kläder med omsorg innan jag möter asfalten. Varje gatuhörn är ett fritt fall. Jag känner inte dina impulsers närvaro, ändå rundar jag hörnet och förväntar mig att se dig där. Du fäster min lugg bakom mitt öra, lutar dig fram och viskar.

Du är min funktion.

Samtidigt i Stockholm rör dina fingrar vid tangenterna då du formulerar digitala smekningar som får min värld att rämna. Du säger.

Kom hit.

Och jag kommer.

00037 - Får jag

Borde inte förvänta mig din närvaro. Borde tänka att du inte vill, att det finns andra människor som drar i dig. Vem är jag? Bara en digital röst i bruset, någon som älskar dig högt, som du vänder ryggen till utan att tänka. Men jag klandrar dig inte.

I mina drömmar är vi nära. Där får vi röra vid varandra. Inga rädslor, ingen skuld, bara hud. Dina ögon som brinner. Min halspulsåder som söker sig utåt inom den spända kroppen.

Om du känner som jag kan jag förstå din frånvaro. Hur du hellre söker dig bort än att ligga bredvid mig i gräset. Andas kärlek, men svälja skuld. Jag vet det är egoism att vilja ha dig för mig själv, men jag behöver dig. Kan inte sluta behöva. Kan inte sluta kräva dina celler max en meter från mitt synfält.

Borde inte förvänta mig din närvaro. Borde vända blicken bort.

Borde.

00036 - Alpha male

Det finns mycket hon vill säga. I munnen ryms bara tystnaden. Inte ens det här kommer att nå fram. Ändå talar hon till skärmen, som om du lyssnade på andra sidan.

Som att du förstår smärtan när dina läppar möter [...] tyst nu. jag ska bara vara tyst nu.