Headphones saves Princess of Pop/Army of me

Dagen börjar med en halvtimmes försovning. Vaknar tjugo över åtta och inser att jag måste rusa in i duschen. Kommer ut ur duschen och sätter på datorn. Blir sittandes där ett tag när jag inser att håret hunnit torka en aning. Försöker borsta till det men allt blir bara fel. Klockan slår nio och jag ska iväg om en halvtimme. Hitta kläder. Är det kallt idag? Mm, en T-shirt ifall det blåser och ett par byxor. Det ska ju vara kallt idag. Sedan faller allt samman.

Håret ser ut som ett granbarr och helgoncrew svarar aldrig. Då börjar paniken. Varför går allt så bra för henne? Hon skriver ett inlägg och sen blir allt fixat. ETT inlägg. Min världsbild rasar samman. Min tro. Tankarna flyger i lyften. Man kan plocka dom som körsbär men dom krossas i handen om man trycker för hårt och handen blir röd. Min tro om livskraften och karma krossas och de energier som ska slå tillbaka trefaldigt gör inte det. Varför undrar jag? Jag känner mig maktlös och jag tänker att ingen kan vinna. Frågar mig igen vad jag gör för fel. Samma fråga jag ställde mig själv för ett år sedan. Vad gör jag för fel? Jag är en godhjärtad människa. Vad vill mig livskraften? Paniken växer. Jag är fel. Jag är dålig. Jag är ful. Jag kan inte gå ut så här. Jag kan inte borsta mitt hår, armarna vägrar röra sig.

Sedan faller jag till marken och jag slår huvudet i golvet. Tio minuter kvar innan vi ska gå. Allt blir tyst. Tobias pratar med mig på andra sidan dörren men jag hör inte vad han säger. Jag tänker att jag måste sminka mig. Han kommer in och borstar sitt hår. Jag går ut och sminkar mig i hallen. Jag kommer inte bli färdig. Jag kommer inte att kunna gå ut idag. Jag kommer att kräkas hos soc. Jag har inte ätit frukost, eller gjorde jag det förut?

Samtidigt kommer tankarna upp igen och jag spelar upp allt som i en film. Vad har vi sagt? Jag ville ju bara att hon skulle ta bort citatet. Det var ju hon som började? Eller var det jag? Jag ville ju bara att hon skulle ta bort citatet. Vart gick allt fel? Hon skulle ju bara ta bort citatet. Det är ju mina ord. Jag vill inte att hon ska ha mina ord. Hon tolkade mig fel. Hon skrev att jag var lycklig. Det var inte det det handlade om. Jag ville ju bara att hon skulle ta bort citatet. Klockan är halv tio. Men citatet då? Jag måste gå. Tar på mig skorna och går tyst.

Tyst nästan hela vägen tills jag berätar att jag ska hålla på dom onda i fortsättningen. I alla filmer vill ju dom onda ta över världen och förstöra den. Det vore bra för då skulle hon dö. Det spelar ingen roll om jag dör. Vi skulle behöva en syndaflod idag.

När vi väl kommer fram till socialtjänsten får vi reda på att vår socialsekretare är sjuk och det knyter sig i magen på mig. Det kommer en vikarie. Jag misstänker att mötet kommer att gå åt helvete då hon inte vet något om vårt ärende och det bevisar sig så snart vi sätter hos på hennes kontor. Hon vet inget alls. Jag befarar att vi inte kommer att få några pengar på onsdag den tjugosjunde som vi borde få, om det inte vore för att vår socialsekreterare fick ett mycket brådskande ärende förra veckan och inte kunde ta emot oss. Jag måste kräkas.

Vi fick reda på att det fattades papper. Papper som det aldrig stått någonstans att vi behövde ha med oss. Jag blev arg. Vi gick hem i värmen. Det skulle ju vara kallt idag?! Jag tog alla papper som fattades och tog bussen in istället och det var då det hände. Jag fick en uppenbarelse tack vare den gudomligaste artisten i världen, ja hon slår till och med Amanda Palmer. En mening flöt förbi i mina hörlurar. Den modifierades på något lustigt sätt till en annan mening och jag blev lycklig. Jag kom på ett svar. Svaret på frågan vad jag gör för fel. Mina hörlurar räddade mitt liv igen. Hur många gånger har jag inte sökt skydd hos dom? Sökt efter svaren på alla ord som flyter i hjärnan.

Äntligen har jag funnit en mening.

Princess of Pop reaches a higher level of sanity.

Dagen innehåller redigering i photoshop. Detta är min värdefulla dag. Dagen gillar mig idag. Det är disigt och dimmigt. Snart juli. Imorgon ska jag till soc igen. Sirius sover under bäddmadrassen. Allt som hörs är lugn. I stekpannan flyter kycklingfileér runt i smör. I kastrullen kokas ris. Allt som hörs är lycka. Jag längtar till en resa med ett tåg.

PopPrinsessas oro var befogad.

Äntligen. Jag har bevisat en sak för mig själv. Vill du veta vad? Verkligen? Det får du inte. Det är bara lugnande att veta att jag fick rätt. Det är skönt. Jag har bevisat för mig själv att min oro var befogad. Nu kan jag sova lugnt om natten.

PopPrinsessa bara ljuger.

Jag bara ljuger. Inget är sant. Du är inte alls död för mig. Jag bara vill att du ska vara det men jag kan inte. Kan inte låta bli att gå in på din helgonsida och se om du har skrivit något fastän jag vet att jag inte borde. Och jag kan inte låta bli att kolla till din blogg ifall det står något där fastän jag egentligen inte vill veta. Jag vill bara stänga av. Varför är vi så jävla korkade? Varför är vi så jävla envisa? Men kan vi någonsin hitta tillbaka?

Sedan jag flyttade från Lidköping har vi liksom glidit undan varandra. Du slutade berätta hur det egentligen var och vad som egentligen hände. Vi blev ovänner, först i slutet på maj och sedan i slutet på juli, för småsaker som egentligen inte betydde någonting. Jag önskar att jag kunde fungera som en psykolog och lyssna på all skit du kan slänga ut dig, som jag vet inte betyder något men som ändå skär som en kniv i hjärtat, och bara strunta i det. Men jag kan inte det.

Jag skulle vilja träffa dig och jag har så mycket att säga men jag vet att du bara kommer att förneka det genom ditt eviga tjatande om att du inte känner samma sak och att du inte håller med. Du skulle avfärda mig genom att än en gång säga att du får saker slängda på dig som du inte håller med om. Men världen ser inte med samma ögon på dig som du gör på världen.

I juli förra året skrev jag ner mina tankar om sanningen/sanningar. Jag satt på bryggan vid pölen i Levene och ville att Tobias skulle ringa för jag var så ledsen över att du var arg på mig. Jag var så ledsen och undrade vad jag hade gjort fel, var det fel att skriva ett inlägg om det först? Skulle jag i framtiden vara tvungen att fatta alla beslut i samråd med dig? Nu i efterhand förstår jag att du förmodligen led av separationsångest, eller har jag helt fel? Att jag skulle försvinna bort tidigare än du väntat dig och din reaktion var ilska? Jag vet inte säkert men det känns så. Det jag kom fram till på bryggan var att alla människor har olika sanningar men att den absoluta sanningen finns någonstans där ofullkomliga människor inte kan nå den. Någonstans finns det ett rätt eller fel, men jag kände ju att det var jag som hade rätt, hur fungerar sanningarna då? Personernas olika sanningar krockar med varandra och det blir en konflikt. Men det var ju jag som hade rätt och igår hade jag rätt också.

Samtidigt som jag skulle vilja träffa dig och prata igenom allt, är jag rädd för att falla tillbaka. Precis som jag har gjort varje gång. Precis som du gjort med Christian. Är jag så dum att jag inte ens följer mina egna råd? Till både dig och Maja har jag sagt att ni ska bryta kontakten helt, han dödar er bit för bit båda två. Men nu förstår jag hur svårt det är. Skulle vi träffas vill jag att det ska vara sista gången samtidigt som jag inte vill. Vill tillbaka till förra sommaren. Vill tillbaka till studentkorridoren.

Och samtidigt som jag önskar att vi kunde bli sams igen och bästa vänner igen precis som det var förra sommaren så tvivlar jag på att det någonsin kommer att hända. Var det något som bara hände då och som vi aldrig kan få tillbaka? Ibland fungerar livet så. Men jag vet inte än.

Men om vinden vill, så låt den blåsa...

Glass are breaking. Cuts are making me, so nervous/And so Princess of Pop stands in the mud ashamed and unwanted.

Detta inlägg är ett avsked dedikerat Carin Jacobsson.

Carin, jag älskar dig. Men jag kan inte fortsätta såhär. Hur många gånger har vi blivit osams under det här året? Jag vet att vi varje gång har blivit sams igen och det är bra, men varje gång har du sårat mig så djupt. För bara ett par dagar sedan funderade jag på att faktiskt strypa kontakten med dig helt, fastän vi vid den tidpunkten hade en välfungerande relation.

Så idag händer det igen, vi blir osams och du sårar mig igen. Jag ville ju dig bara väl och i just denna diskussion hade du fel och jag står fast vid min åsikt. Det är hyckleri att kalla sig fattig när ens plånbok inte ens har varit till helvetet och tillbaka. Du borde ha förstått vad jag menade, du känner väl mig och vet vad jag har varit med om? Eller har du varit för självupptagen för att kunna lyssna på dina vänner? Jag har alltid lyssnat på dig men vad får jag tillbaka?

You're losing a friend
You got it all wrong
It's not about revenge
You're losing a friend

Anledningen till att jag känner mig så sårad är att jag har gett dig allt, jag har stått vid din sida, jag har lyssnat och jag har varit brutalt ärlig vissa stunder. Men vad får jag tillbaka varje gång något går emot dig? Jag har försökt och varje gång vi blir sams igen vill jag så gärna tro på att det kommer att bli bra igen. Jag sticker huvudet i sanden och låtsas som om jag inte känner hur ont du gör mig och andra personer.

I didn't see it coming
With my head stuck in the sand
But now I'm losing a friend

Jag vill inte att det ska bli såhär. Jag hoppas att du förstår det. Jag hoppas att du förstår att du är en person jag aldrig kommer att glömma hur gärna jag än vill det. Det finns stunder du är en underbar person med massor av positiv energi som bara sprudlar ur dig men när någon liten detalj går emot dig, förstör du allt det där positiva och du låter aldrig någon komma dig för nära inpå livet. Har du tänkt på hur lika vi egentligen är, fast hur olika vi är i våra personliga utvecklingar. Du har en lång väg att gå och jag skulle så gärna vilja vara din vän. Men jag orkar inte ta all skit längre. Det har varit underbart de gånger jag lyckats hjälpa dig men du har en lång väg kvar att gå och jag kommer inte att finnas där längre. Du kunde inte lita på mig fullt ut. Jag skulle hellre skjuta mig i pannan än att låta dig gå men jag orkar inte mer.

And it's keeping me up
It's the ribbons I tied
I would rather just die
Go to hell and crawl back
than let you go

Du har förlorat din chans att ha mig som vän. Jag vet inte, kanske är jag inte så betydelsefull, men om jag inte är det för dig, vad har då detta året varit? Har du bara utnyttjat den hjälp jag velat ge dig? Nu när jag väl tänker efter vet jag inte om jag fått ett enda tack för att du fick bo hos oss förra våren. Var inte vi dom enda som lyssnade på dig dagen efter din mamma hade slängt ut dig samtidigt som Christian gjorde slut med dig. Ha jag fått ett enda tack ifrån dig?

You're losing a friend
You jeophardise me
Bad bad blood on your hands
And see you're losing a friend

Du manipulerar. Du får mig att älska dig. Du får mig att hata dig. Du försöker att få allt och ändå ha kakan kvar. Jag kan inte leva så. Det måste få ett slut. Jag önskar att jag vore psykolog så att jag kunde hjälpa dig på riktigt, för det behöver du. Men jag kan inte. Det är skönt att det finns personer i din närhet som klarar av dig, att du har andra vänner än jag som bryr sig om dig. Men finns dom verkligen där? Jag kanske bara är en av dina vänner som vågat stå upp för dig och vara ärlig mot dig? Jag trodde att ärlighet varar längst men du har motbevisat det ordspråket. Du kan inte ta emot ärlighet, men om du inte kan ta emot ärlighet kanske du inte ska vara ärlig mot andra? Jag fick laga Johans hjärta ännu en gång efter ännu en omgång från dig. Du säger själv att du är en manipulativ bitch. Grattis, du har i alla fall självinsikt.

Im fickle and I'm vain
And you trick me over and over again
And now I'm losing you

Jag ville aldrig göra mig ovän med dig men du är ganska svår att resonera med. Du förlorar en vän, hur obetydlig hon än må vara och trots allt jag skrivit hittills ska du veta att jag älskar dig och som vän är jag ärlig. Trots dina negativa egenskaper älskar jag dig men jag kan inte fortsätta att stötta dig om jag aldrig kan få något positivt tillbaka. Jag vill inte ha några svar på det här. Det här är mitt sätt att ta farväl. Det blev bryskt på helgon men du bröt ner mig och jag ville inte få mer glassplitter i hjärtat. Jag vill aldrig mer se dig. Jag vill aldrig mer höra något från dig. Jag ska låtsas som om du inte finns till. Allt för att rädda mig själv.

Look what you're wasting
You're losing a friend

(Det här är ett avsked som i en film. Med ett soundtrack från The Cardigans är kameran inzoomad på en hand med ett brev med ord på som jag precis har skrivit. Kameran zoomar långsamt ut och ljuset i rummet är dovt. Det är levande ljus på nattduksbordet. Kameran som zoomar ut från hennes axel visar till slut ett rufsigt guldlockigt hår och brevet faller till marken och hennes händer täcker ansiktet och gråter. Hon sörjer en förlorad vänskap som kunde blivit så storslagen.)

PopPrinsessa chockeras av dagens besked.

Jaha. Och hur ska jag hantera det här? För att underlätta mina framtida kval hade jag ju bestämt mig för att gå mediekommunikationsprogrammet med inriktning reklam i Falun, för jag visste att jag inte var tillräckligt bra att få komma in på skrivarlinjen. Men så får dom för sig att jag är det?! Vad är det för fasoner? Vad ska jag göra nu? Hallå! Beslutsångest. Jag vill ju gå mediekommunikation också men vad vill jag göra just nu i höst? Skrivarlinjen är ju i och för sig bara på ett år och mediekommunikation är på tre år. Efter det vill jag ju läsa journalistik på ett år och filmvetenskap och genusvetenskap. Jag kommer ju aldrig bli färdig! Hm, få se... Om jag läser allt jag vill kommer jag att studera i sju år. Jaha. Och man får bara låna i sex år. Och så ska jag ju hinna skaffa barn och köpa villa och jobba. Suck. Varför måste jag vara kvinna för? Jag vill ju ha en lysande karriär och bli en moderiktig karriärskvinna med portfölj, nästan i alla fall. Jag vill starta en egen tidning och projekt och förändra världen och ge ut böcker. Men man kanske borde börja någonstans också, frågan är bara vart? I vilken ände ska jag börja dra i?

PopPrinsessa filosoferar med grus i ögonen.

Blesch. Wow, jag inleder ett inlägg med ordet blesch. Det vill jag ju inte. Nä, jag gillar nog blä mer, eller bajs. Vad är det då som får mig att inleda ett dagboksinlägg så? Förmodligen för att jag, som jag förfarade inte alls är litad på som jag trodde. Blev det krångligt nu? Jag trodde väl det. Men skulle jag förklara vad jag menade skulle det betyda ett långt och våldsamt gräl på msn med någon som förmodligen skulle ta illa upp, någonstans inom mig vet jag att det kommer att bli så. Jag tror att jag borde isolera mig från det förflutna. Men det löser väl inga problem. Varför ramlar jag alltid ner i fällor?

Jag hatar igen.

Repent, that’s what I’m talking about
I shed the skin to feed the fake
Repent, that’s what I’m talking about
Whose mistake am I anyway?

Sug på den SUCKER!

Jag är så förfärligt trött och det grusar i mina ögon men jag måste lyssna på oljuden i mitt huvud för att komma fram till någon form av klarhet. Jag tror att jag måste ignorera. Jag önskar att jag skulle kunna skylla på min psykiska instabilitet. Men just det, det kan jag ju? Eller? Åh jag önskar att jag fick vara narkoman eller alkoholist och fly världen men jag är inte så feg att jag faktiskt uppfyller den önskan. Jag har inga mediciner nu och det är bra, förutom när jag vill strunta i allt och slänga huvudet i väggen.

PopPrinsessa värjer sig i hörlurar mot omvärlden.

Det var ingen som följde min beordring i tidigare inlägg. Jo. En, men henne hade jag liksom räknat med. Det hon sa hade jag dock redan räknat ut själv. Jag brukar vara sån. Fast andra människor behöver sätta ord på det åt mig, annars fattar jag ingenting.

Ibland känner jag att jag borde ringa vårdcentralen och följa upp min psykiska häsla som jag egentligen skulle ha gjort i oktober förra året. Fast jag orkar inte. Men ibland känns det som att jag behöver både psykolog och mediciner. Men landstinget sucks. Jag vill inte leva på citalopram och oxascand för resten av livet. Jo, oxascand skulle jag inte säga nej till och jag funderar ut lite då och då hur jag ska kunna få det. Ibland behövs det verkligen. Men landstingets psykologer kan jag klara mig utan. Fast jag vet redan idag att hur lycklig jag än är för tillfället så kommer det att vända i höst. Och trots att jag mår bra nu får jag ändå farliga impulser. Det är inte ångestbaserat längre. Det är ett beroende och jag vet att jag aldrig kommer att bli fri från det. Det är så jävla skönt. Just nu har jag nog ersatt det beroendet med sex. Kan man det? Fast jag har väl inte för mycket sex. Men jag går omkring och är kåt hela tiden. Det är ingen skillnad att vara rakbladskåt och kukkåt. Eller jag vet inte. Måste fundera på det där.

Jag är så orolig att jag ska fucka up allt IGEN. Jag har inte klarat några poäng av de femton jag läst. Tänk om jag slinter igen. Jag är så nära branten hela tiden. Jag vinglar. Jag är avundsjuk på andra som kan tränga bort sina känslor och ändå klara 20 poäng på en jävla termin. Avundsjuk. Jag vill bara vara frisk. Vad ska jag göra? Jag tror inte på medicinerna längre, förutom oxascand. Ge mig någon? Maja, skicka lite till mig. Jag har läkarskräck. Dom vill bara proppa i mig mediciner jag inte vill ha. Går jag dit nu är jag rädd för att det blir litium som gäller och jag vill inte det. Vill bara ha härliga lugnande. Men jag vet att det är farligt. Som den gången min älskade var i Gävle och jag svalde 20 mg när jag brukar ta 5 mg. Det var skönt och jag bara försvann. Samtidigt vill jag inte uppleva ruset igen. Samtidigt vill jag det.

Det är skönt att släppa taget och skylla på att man är sjuk. Men det ligger alltid något i bakhuvudet som skaver. Egentligen vill jag bara släppa taget och falla handlöst. Och jag hatar mig själv för det. Jag hatar mig själv för sådana tankar. Men det är bekvämt. Jag vill bara slippa allt hårt grus man skrubbar knäna mot under livets gång.

När jag var liten. Sisådär tio till tolv år tänkte jag tanken "vad skönt att få dö så att man slipper oroa sig över sjukdomar man kan få eller att andra personer dör och försvinner ur ens liv." Det var inga självmordstankar men jag ville hellre dö än att slippa känna den smärta livet kan erbjuda. Hur kunde jag veta redan då vad som skulle hända?

Jag vill leva men jag tror inte att jag vågar.

Nu ska jag be min älskling att stänga av den vedervärdiga djurgårdsmusiken så att jag kan lägga mig i sängen och läsa. Lånade en bra bok idag på biblioteket av Paulo Cohelo. Minns inte titeln exakt men jag tror att den hette 11 minuter. Bye darlings!

Ge mig en vinterdrog, ge mig allt du har. Kom nu jag är kroniskt låg, bara mörkret hörs.
Ge mig oxascand. Jag behöver det.

Solen skiner på lycklig PopPrinsessa i vatten och sand.

Idag är det varma 25 grader i skuggan och vi ska ta en tur till engeltofta och kolla in den badplatsen och se om det är något att ha. Kanske att man badar lite också, beror på hur varmt/kallt det är i vattnet. Fast jag badar ju om det över femton grader i alla fall.

Vi fick våra biljetter från sj idag också. Nu är det officiellt att vi ska vara i Lidköping mellan den fjärde och tjugoförsta juli. Det ska bli så härligt att få komma hem och bada i vänern vid villabadet och fika på skogshyddan. Mm jag älskar sommaren. Idag har jag på mig badkläder, linne och kjol och har försökt att fixa håret så att jag inte ser allt för tokig ut. Har kommit på att jag ska spara ut luggen igen. Jag var så dum som klippte av den.

Nå well. Nu ska jag kolla om mina solbrillor passar till dagens outfit. Bye!

PopPrinsessa försöker välja sin framtid med vånda och ångestinslag.

Så. Nu har jag i alla fall bestämt mig för att jag ka läsa mediekommunikationsprogrammet i Falun. Frågan är bara vilken inriktning. Jag har sökt både till allmän inriktning och till reklam men jag står och trampar i ångestpölen och vet inte åt vilket håll jag ska vända mig. Jag är garanterad en plats på den allmänna inriktningen då det är platsgaranti för närvarande men till reklam vet jag inte förrän första antagningsbeskedet kommer. För att försöka göra det lite lättare för mig kommer jag att rada upp positiva och negativa egenskaper med respektive inriktning. Ni som har synpunkter eller tips får väldigt gärna kommentera detta inlägg och ge mig råd, snälla? Nej, jag tror att jag BEORDRAR alla som läser detta inlägg att säga vad ni tycker. Mina läsare är alldeles för dåliga på att kommentera, eller betyder det att jag inte har några läsare? Nå well... För att gå vidare i ångestpölen gör jag en lista. Listor är alltid bra.

Allmän inriktning:
Positiva egenskaper

• Man läser 90 hp MKV och 90 hp individuella val. Det är bra att ha så mycket att välja på eftersom det finns mycket jag skulle kunna tänka mig att slänga in i programmet, exempelvis: Filmvetenskapskurser (dom har massa bra i Gävle) Genusvetenskap (Finns inte någonstans; MORR) Foto (Vet inte om någon högskola har foto häromkring) Journalistik (Finns säkert i och för dig inte häromkring heller)
  
• Jag kan läsa alla individuella 90hp i Gävle om jag vill och då slipper jag att pendla under tre terminer. Förutsätter ju förstås att Gävle har bra kurser att erbjuda för min del.

Negativa egenskaper

• Jag kanske inte hittar de kurser jag skulle vilja läsa och kan på så vis inte utforma programmet som jag vill.
• Eleverna som går mediekommunikation får även möjligheten att medverka i olika projekt som kan göra att man får goda kontakter med uppdragsgivare och närngsliv, det kanske man inte hinner med så mycket om man läser 90hp i Gävle och inte har så mycket kontakt med skolan rent fysiskt.
• Jag kanske inte får en lika mycket yrkesinriktad utbildning som inriktningen reklam ger, beroende på vilka kurser jag väljer och jag har ju en förmåga att hitta väldigt akademiska och vetenskapliga humanistiska kurser hela tiden. Men skulle jag kunna slänga in foto, journalistik eller mer praktisk filmvetenskap kanske det kunde gå bättre?

Sammanfattning

• Allt beror på vilka individuella kurser jag väljer, men häromkring är utbudet ganska smalt, eller? Klart att man kan hitta kurser på distans men har jag sådan bra självdisciplin, erhm, nej... Sen kan det ju vara bekvämt att slippa pendla tre terminer men man kanske inte får lika bra vänskapskontakter då och möjlighet till att medverka i projekt. Dessutom håller man ju inte koll på vad som händer i skolan. Sen behöver jag ju inte välja kurser enbart i Gävle.
  

Reklaminriktning:
Positiva egenskaper

• Man läser också 90hp MKV (jag gillar medie och kommunikationsvetenskap, mycket)
  
• En tydlig yrkesutbildning som leder någonvart. Jag har hört många olika bra exempel och man kan hitta många olika slags yrken trots att inriktningen heter just reklam.
• Man får 15hp praktik på en kurs man läser den näst sista terminen. En kurs som man inte kan välja till på den allmänna inriktningen.
• Det är lätt att knyta kontakter med näringsliv och den verkliga yrkesvärlden.
• Man går tillsammans med ett antal personer i tre år och det kan vara bra om man letar vänskap.
• 30hp är valbara, då kan jag välja kurser i Gävle om jag vill

Negativa egenskaper

• Ordet reklam känns inte riktigt jag och inte de två kurser på vardera 30hp som ingår i inriktningen reklam heller. Dessa är: Reklamproduktion 30hp och Tillämpade mediestrategier 30 hp varav 15 hp är praktik. Känner mer för den sistnämda än reklamproduktion. Jag kan ju i och för sig läsa fler kurser efter programmet för att nischa mig mer, framförallt inom journalistik eller film men också genusvetenskap.
• Det känns stort och läskigt. Kan jag verkligen klara det här? Är jag så duktig? Kan jag prestera?

Sammafattning

• Den största anledning till att det känns så osäkert är att jag och ordet reklam inte riktigt passar ihop, men man kan ju välja många andra inriktningar efteråt och välja att medverka i projekt som stämmer överens med sig själv. När jag överlade med min älskade Tobias yttrades dessa ord från min mun: "Jag vill ju inte jobba med reklam, fast marknadsföring är ju kul." Är marknadsföring och reklam samma sak? Det känns inte så.

Nu när jag har listat upp det känns det lite lättare. Jag kanske kommer på fler saker, då lägger jag säkert till det i efterhand. Jag gillar verkligen inte kursen reklamproduktion, men man kanske kan genomlida en termin för att uttnyttja den där praktiken? Jag vill praktisera på LOCAL HERO! CAN är bäst! En dag ska jag jobba där som projektledare.

Men vad tycker Du min kära läsare? Några synpunkter? Kommentera då FFS!

För att göra det ännu enklar för er så länkar jag till beskrivningarna av programmen så kan ni se vad det handlar om i det stora hela:
Allmän: http://www.du.se/templates/Programme____5370.aspx
Reklam: http://www.du.se/templates/Programme____4051.aspx

Varför måste livet vara så svårt? Blev förresten reservplacerad på skrivarlinjen. Jag trodde verkligen att jag skulle komma in. Det kändes till och med på kuvertet jag fick i brevlådan att det var ett nej. Eftersom jag visste det innan jag öppnade brevet var jag beredd på det och sköt det sedan åt sidan så att jag inte skulle bli allt för ledsen. Jag trodde verkligen att jag skulle komma in. Som vanligt är det säkert med förklaringar som "det är för hemskt" och så vidare. Var med i en talangjakt i åttan eller något tror jag, där jag läste upp mina dikter. Jag fick ett poäng. Är jag verkligen så dålig? Jag är ju så nöjd efter varje gång jag har skrivit något. Jag tror att världen inte riktigt förstår sig på mina texter. Världen kan inte hantera underbar vacker galenskap.

Men skit sak samma. Orka bry sig om människor som inte förstår sig på mina ord. Får väldigt bra kritik på poeter.se. Där kan dom i alla fall förstå sig på mig. Eller var det mitt personliga brev som gjorde att jag inte kom in? Jag tror att livet har knullat mig i röven allt för många gånger. Det är nog därför.

Jag har hittat ett nytt härligt band att lyssna på. The long blondes heter dom och jag hittade dom tack vare musikbyrån, dyrka public service! Om alliansen tar bort tv-agiften kommer jag att bli mörkrädd för resten av mitt liv. Jag hatar dom, verkligen!

Och nu när Du orkat läsa igenom allt eller om Du inte orkat att göra det så kan Du väl ge mig lite råd. Snälla? Fast nu ska jag nog ta och gömma mig under täcket för resten av natten och borra in huvudet i min älskades nacke och somna lycklig.
Godnatt




(Det här inlägget klarade sig helt från låtcitat. Ha! Helt otroligt ju!)