00035 - Influensa

Hon tänkte bara gå förbi
säga jag älskar dig, tyst, i förbifarten
och du skulle titta på henne
undra
sa hon verkligen? samtidigt som varje steg hon tar mot facksalen känns som eoner. Du skulle se hennes rygg och hinna föreställa dig hur det känns att röra vid hennes hud innan hon svänger åt höger mot psykologin.

Skulle du springa ikapp? Gripa tag om hennes arm, viska, jag älskar dig också. Skulle du ta den chansen? Skulle du kyssa henne för första gången mellan Foucault och Freud?

Snälla! Stå inte kvar sådär. Ni kan gömma er i hörnet vid poesin. Skrika och slå eller älska men snälla! Låt inte tystnaden ta er.

Det är bara en fantasi. Hon håller hårt kring den hala tanken. Den kan så lätt fly och vilja bli verklighet. Hon håller sig lugn, samtidigt som en por svettas strax ovan hennes knäveck. Det var där du råkade röra vid henne första gången. Det var bara en olyckshändelse. Ett mjukt fall mot marken.

00034 - Maskineri

Saknaden är som störst mellan nyckelbenet och höften. Ensam på rummet lugnar luften ner sig. Tröttheten lägger sig ner på golvet och kroppen stillar sina vilsna ådror. Hon går nervöst fram och tillbaka mellan våningssängen och fönstret. Ögonlocken fladdrar till varje gång hon tänker på ditt namn. Hon vill känna dina naglar dra sådär hårt så att ränderna vitnar innan dom blir till röda upphöjda spår längsmed kroppen. Hon vill ligga med ryggen mot dig och känna dina blickar inspektera kurvan hennes midja och höft skapar.

Tiden går baklänges. Varje andetag är tungt. Luftrören blockeras av en obeskrivlig längtan. Samma längtan som sticker i hennes fingrar. Det är som att lederna inte längre klarar av att fortsätta vara led och tungan fuktar inte längre hennes mun. Hennes kropp är en maskin där funktion för funktion stängs av och slutar att fungera. Hon försöker laga, försöker gå vidare men musklerna har redan förtvinat. Det enda som kan rädda henne är du.

00033 - Det värsta av allt

Du är som nikotin. Hon tar en cigarett för att uppnå ett normalt känsloläge. Effekten avtar dock. Inte genast men efter ett par dagar. Det sticker i kroppen. Musklerna rycker, speciellt i nacken. Du finns där och viskar eller bits. Hon måste se dig igen. Kanske tänker hon att det inte är någon fara, att känslorna avtagit, att hon inte längre suktar ditt nikotin. Men så fort hon får syn på dig startar ruset. Det går inte att hejda.

Hon vet att konversera numera. Hon vet var att sätta punkt och kommatecken, kanske andas, men ibland brister fasaden. Hon tar ett bloss på cigaretten för att slippa svara. Hon stänger hjärtat för alla flickor du andas på. Låtsas som att hon inte hör och säger att den där, hon får skylla sig själv. Det är inte så svårt att bli kär. Men utelämnar orden i dig. Tystnad.

Duggdropparna fortsätter falla mot gatan. Cigaretten dör sin sedvanliga död under skon och ni går vidare. Vid porten får hon en kort kram, precis som vanligt och hon tror sig kunna känna din skäggstubb. Egentligen vill hon skrika. MEN FATTA ATT DET GÖR ONT! SER DU INTE? VARFÖR LYSSNAR DU INTE? FATTA ATT DET GÖR SÅ JÄVLA ONT! Men något håller henne tillbaka. Det är en känsla i magen hon aldrig vågat identifiera.

Efter några dagar dansar du på hennes receptorer. Du skriker och slår. Väldigt mycket väsen tänker hon. Väldigt mycket väsen i hennes huvud. Hon måste se dig igen. Hon måste höra dig igen. Hon vet. Det är en mardröm som aldrig tar slut.

00032 - Guldfisk & Bonzai

När du står framför henne. Din skinnbeklädda rygg. Hennes ögon i din nacke. Hon ser inte din mun men hon hör att du talar. Finns hon i ditt synfält eller är hon bara din gömda fantasi?

Hon kommer aldrig kunna förklara hur det känns när du inte vänder dig om.

Varje gång du går.

Hon är mest bekant med din nacke. Ryggen som en mur framför. Hon känner vartenda blodkärl. Varenda hårsäck. Hon vet varje millimeter av varje nackhår. Hon formar läpparna och blåser. I sucken som låtsas vara utandning känner hon sig tryggast.

Det är dina ögon som får världen att rämna.

Förvirra dig inte. Det här är inte på riktigt. Hennes känslor är av syntetisk art. Det är en upplevd kärlek sprungen ur förtryckt självdestruktivitet. Det är därför, varje gång du går, hon inte gråter utan endast känner tung tomhet.

00031 - A short story of nearly something

Hon vill säga något. Viljorna stretar emot.
Snart.

Du påminner henne om livet på andra sidan.

and I am still not getting what I want
I want to touch the back of your right arm
I wish you could remind me who I was
because every day I'm a little further off

00030 - This river is wild

Sometimes I'm nervous when I talk
I shake a little
Sometimes i hate the line I walk
I just want to show you what I know
And catch you when the current lets you go

Verkligheten. Jag finner mig ständigt på en plats där jag ifrågasätter den. Kärleken, den svarta. Återigen alla frågor som aldrig får några svar. Jag blottar min strupe. Det är du, min kära, som håller kniven.

Det finns inga ord. Men du vet redan vad hon vill säga. Hon längtar dig.

00029 - Crestfallen

Who am I to need you now
To ask you why to tell you no
To deserve your love and sympathy
You were never meant to belong to me

Smärtan. Den outhärdliga. Du visar henne bilderna hon inte vill se. Svetten rinner under lager av tyg. Ögonen svider. Hon håller inne sina vätskor, stänger sina öppningar. Du bläddrar bland skavande filer. Visar upp. Hon håller kvar.

Såg du hennes ögon när hon gick. Den gröna färgen smetade av sig i luften. Vinterkylan letar sig inåt. Du viskar till henne att snart är det vår. Tiden står inte still. Men kylan säger hon. Kylan stannar kvar. Det ekade i trapphuset.

Den hudlösa fyrkanten mellan hakan och naveln. Bränner. Du.

Hon gick och du såg aldrig hur smärtan förlamade hennes ben. Hur hon föll. Precis runt husknuten. Där du aldrig ser henne.

00028 - Fribiljett mot himlen

Jag vill slänga breven jag skriver i mitt huvud, men i mitt huvud finns ingen papperskorg. Det finns ingen enkel utväg. Delete. Jag måste uppdatera mitt tangentbord.

Du läser aldrig orden jag så varsamt formulerar i mina tankar. Punkt, aldrig kommatecken. Vi är ovänner jag och kommatecknet. Jag drar tunna streck mellan raderna. Din hud berör mig inte. Du är omöjlig. Onåbar.

Och hon älskar det.

Hennes ögon famlar i mörkret. Händerna är kalla. Tunna blå ådror.
Hon vet precis vad hon vill. Fönsterrutorna skrapas av andetagen. Längtan.

Hon minns dom gula trähusen. Samma innehåll i olika städer. Dom öppna spisarna som brann. Skorstenarna som fortfarande ryker. Det pyr. Hon vill säga så mycket. Orden som placeras på långa rader bakom pannbenet. Hon vill att du läser henne.

Hon säger aldrig nej.

berätta hur du gör
det är en känsla som du lämnar
när du vänder bort din blick