00002 - Länge Länge

La La La!

Bob Hund är bäst när man som mest behöver dom. Min största inspiration är oseriositet. För visst kan man sjunga om potatismos-städer och spela evinnerliga gitarrsolon som höjer adrenalinet i kroppen så att jag bara måste hoppa runt i lägenheten och sjunga på nån slags hes fejkskånska. Jag älskar det.

La La La!

Bob Hund är celler i mitt blodomlopp.

La La La!

Betyder det här att jag är lycklig? Nej, du ska nog se att det går över...

00001 - A new beginning/Väntar

Det här är början på något nytt. Jag väntar fortfarande. Kanske på svaret. Kanske en tydlig fråga istället. Jag vet inte. Jag kanske kan hitta på något. Inte något att göra utan hitta på en fråga. Jag kan fråga mig; när är det tillräckligt varmt i vattnet? Då kan jag också hitta på ett svar. På just den frågan finns det många svar. Variabler måste räknas in. Men det är tråkigt att hitta svar på enkla frågor eller hitta frågor till enkla svar.

Just nu väntar jag istället. Väntar på att svaret ska komma till mig. Väntar på något bättre än det här. En bättre lägenhet. Väntar på pengar så att jag kan få en bättre lägenhet. Väntar på att det ska bli tillräckligt varmt för att jag ska kunna bada åtta timmar i streck tio dagar i rad. Jag trivs i vatten. Väntar på posten så att jag kan få refiller till min favorit-kulspetspenna. Jag skulle aldrig klara mig utan den. Nu är den slut. Det irriterar mig. Jag väntar på att bläckpatronerna ska komma så att jag kan skriva ut ett 75-sidigt dokument att sätta upp på väggarna runt om i lägenheten. Jag väntar på lite bättre koll på mig själv. Allting känns just nu väldigt stort.

Jag ska försöka hitta ett väntrum till allt.

PopPrinsessa är död.

Jodå. Jag har tagit död på henne relativt helt och hållet nu. Viola Blå tog visst över till slut. Fina vackra karaktärer inom mig. Hejdå!

PopPrinsessa levererar atombomben snart

Soundtrack: Dansa med jante - Charta 77

Hej, hej ursäkta mig! Det var inte meningen att öppna munnen sådär, usch så osvenskt av mig. VA?! Jag vill ju så gärna vara som ni sådär tysta och le med hela tänderna. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag trampade någon på tårna alla har inte extra plats i sina skor och tårna blir lätt klämda då. Men lyssna då! Hallå?! Jag ber ju om ursäkt, ser ni inte det? Nej, Nej, Nej. Ironin slog till igen eller är jag kanske cynisk? Jag vill inte vara sådär svensk och med tänderna ler jag inte, jag bits istället. Men varför ska jag stå ut med tysta munnar runt fikabordet inte ens god morgon kan ni säga?

Varför är det alltid sanningssägarna som blir jagade med avsågade hagelgevär? Det är bara vi som vågar öppna munnarna, kanske är vi för få för att höras. Mänskligheten är korkad, jag förstår det nu, och försöker du utveckla någon form av intelligens, ställa dig utanför ramen blir du biten i baken av jantelagen.

För att förenkla: När Sändaren kommunicerar med Mottagaren förväntas Mottagaren kommunicera tillbaka. Detta har inte hänt. Yay! Jag är utsatt för utfrysning vid tjugoett års ålder. Fan vad vuxet, verkligen!

PopPrinsessa tillverkar atombomber

Mina känslor refuseras. Göms bakom ridån. Väldigt effektivt faktiskt. Men ridån är sliten och det är lätt att se igenom revorna. Jag står bakom och ser ett annat jag. Talar tydligt till publiken. Jag vill riva sönder ridån helt och hållet. Men han håller fast mig. Jag antar att det är bra. Men en dag kommer jag att ge igen. Dom säger att pennan är mäktigare än svärdet. Men pennan i kombination med min hjärna är en atombomb. Jag lovar. En dag kommer ni att stå bredvid.

Jag ville visa mitt kollegieblock idag. Men jag ångrade mig. Jag ville visa mig själv som ingen annan sett mig förut. Nog finns det aningar under ytan. Jag kan se det på deras förundrande blickar. Men jag säger ingenting. Jag vet varför jag tvekar. Om jag visar mitt inre blir det en bortförklaring av mig själv. Det skulle göra mina dåliga sidor till svarta får och jag vill inte det. Även mina dåliga sidor är en del av mig. Dom skulle ändå aldrig förstå. Jag skulle ändå tänka på dom som ett hot. Det spelar ingen roll. Dom får fortsätta fundera. Fast fröken F skvallrar antagligen gärna. Jag märkte det i oktober. Vilken fråga att få. Vilken absurd situation. Det var där hatet började. Som jag sa. Det handlar inte om orden. Det går djupare än så. Såret är fortfarande infekterat fastän jag stått bakom den falska ridån.

Allting är tillåtet inget förbjudet, när hundarna lockas av as
På några minuter, så fort går budet, i olycka höjs deras glas
Lockad av blod-doft så kommer så drevet
Inget är heligt för dom
En lite sten satte igång hela skredet
Ett lite ord och dom kom
Där andra får gåshud så höjs deras lust
Ingen får blodkänn som dom
Svart på vitt så sprids deras röst

Jag har slutat att tro på ursäkter. En ursäkt innebär att man skäms över sitt agerande. Jag kan inte göra det eftersom mitt agerande inte beror på en mjuk madrass att sova på. Se där! Ännu en bortförklaring. Men jag vet. Och det gör inte dom.

Han kallar mig modig. Jag kan inte se något modigt i mig. Jag ser ett jag. Jag ser tjugosex ögon som sprutar saltsyra på jaget. Jaget dör inte. Hon tillverkar atombomber om nätterna.

Det hörs ljud från PopPrinsessas mun. ibland.

Hon skrattar. Hon skrattar färger ur munnen. Ack så härligt. Äntligen har jag råd att beställa biljetter till Winnerbäcks konsert i Hufvudstaden på min födelsedag. Underbart är det. Underbart. Och nu sitter jag och lyssnar på Snoddas och tänker på sommaren 2006. Vilken längtan. Vilken sommar fylld av Winnerbäck och olycklig avståndskärlek och raderna med alla vackra texter sitter fortfarande fastetsade i huvudet. Natten den fjortonde juli. Jag vill bara gå hem till dig och jag missade bussen ganska taffligt med flit. Sen satt vi i, den nu slängda, bäddsoffan och tittade på varandra till solen gick upp. Sen tog jag bussen mot Skövde och vidare till Göteborg. Veckorna därefter tänkte jag att du måste älska mig det bara måste vara så. Och så lyssnade jag på prinsessor nästan hela tiden. Det var dessa rader som betydde mest:

Säg får jag nånsin träffa dig eller
eller kanske har du gått mig förbi.
För jag vet att du älskar mig
annars stämmer du inte in på min filosofi
Du som skrattar lika mycket som jag
och du som är mild o god o generös
och du som tycker precis som jag
å som inte försöker vara så överseriös

Det var så vackert och jag föll för varenda möjliga andetag mellan oss. På ett ungefär. Och det var så olidligt med alla de där milen mellan oss. Och att inte veta. Det var inte förrän på vinden i Sundsvall som jag vågade fråga. Jag satt mellan förråden, på några slags ventilationsrör och jag visste att det fanns något. Så vågade jag fråga, hur känner du för mig? Det var ett långt svar som följde den frågan och nu kommer jag inte ihåg ett dugg. Bara att det var nåt slags positivt besked. Det kunde ha varit nån annan. Men det var jag. Kärlek kan vara så för jävligt härligt.

Nu känns det bra. Jag har planer på att studera på Sörängen ett tag och jag skriver på något bra. Det kommer kännas jobbigt att sluta på Västerberg. Vilken utvecklande resa. Och jag har lyckats att överleva med undantag från diverse skrubbsår orsakade av S-horan och hennes kompanjoner. Jag vet, ibland är jag svag. Men jag lever och är så satans mycket klokare än dom. Jag andas.

PopPrinsessa andas inte mer inte nu.

Varje dag är en kamp. Ett försök att överleva. Utan skrubbsår. Utan rispade kroppsdelar. Varför kan du inte bara låta mig andas fröken F? Varför måste jag söka syrgasmasker innaför ögonlocken? Det kunde lika gärna varit du.