00004 - Våffelhjärnet

Handen sitter fast alltför länge nu. Försöker att springa ifrån kanske lyssna ifall det piper när det är färdigt. Men vi står där i köket med handen i våffelhjärnet. Väntar på färdig lampa. Grön. Nu betjänas nummer 23. Vi har 1023. Mycket lång väntetid på färdiga våfflor med grädde på och sylt. Hallonsylt. Det är bara frågan om när det ska ske?

för somliga är deras tidsfördriv
bara ett våffelhjärn med sladden i

Andas Viola. Glöm inte andas. När det sker.

för somliga är deras sinnesfrid
bara ett våffelhjärn med handen i

00003 - Düsseldorf

Trött. Försöker orka skriva något. Rinner ut från munnen ner på tangenterna. Vill bara strunta i allt. Låta dammet damma färdigt. Pollenkornen får lägga sig över laptopen. Berget i köket kommer inte att bestigas idag. Jag vill bara spela civ, lyssna på Bob Hund och dansa runt. Växer vi ihop till slut?

La La La:

Jag hittar på sånt jag vill höra
jag vrider upp tills det stör i mitt öra
De molekyler som ryms i min hjärna
bromsar aldrig, jag kan inte spjärna

Nosferatu min ende kamrat
jag fyller bredden, du är aldrig lat
Det regnar texter, jag gör dom med munnen
jag bränner glädjen min död är försvunnen

Allting vridet känns så familjärt
DNA virvlar mitt liv är mig kärt
Jag går på mattan den känner jag bra
när ni planerar tar jag min lediga dag


Hejdå! Nu ska jag gå till apoteket.

00002 - Länge Länge

La La La!

Bob Hund är bäst när man som mest behöver dom. Min största inspiration är oseriositet. För visst kan man sjunga om potatismos-städer och spela evinnerliga gitarrsolon som höjer adrenalinet i kroppen så att jag bara måste hoppa runt i lägenheten och sjunga på nån slags hes fejkskånska. Jag älskar det.

La La La!

Bob Hund är celler i mitt blodomlopp.

La La La!

Betyder det här att jag är lycklig? Nej, du ska nog se att det går över...

00001 - A new beginning/Väntar

Det här är början på något nytt. Jag väntar fortfarande. Kanske på svaret. Kanske en tydlig fråga istället. Jag vet inte. Jag kanske kan hitta på något. Inte något att göra utan hitta på en fråga. Jag kan fråga mig; när är det tillräckligt varmt i vattnet? Då kan jag också hitta på ett svar. På just den frågan finns det många svar. Variabler måste räknas in. Men det är tråkigt att hitta svar på enkla frågor eller hitta frågor till enkla svar.

Just nu väntar jag istället. Väntar på att svaret ska komma till mig. Väntar på något bättre än det här. En bättre lägenhet. Väntar på pengar så att jag kan få en bättre lägenhet. Väntar på att det ska bli tillräckligt varmt för att jag ska kunna bada åtta timmar i streck tio dagar i rad. Jag trivs i vatten. Väntar på posten så att jag kan få refiller till min favorit-kulspetspenna. Jag skulle aldrig klara mig utan den. Nu är den slut. Det irriterar mig. Jag väntar på att bläckpatronerna ska komma så att jag kan skriva ut ett 75-sidigt dokument att sätta upp på väggarna runt om i lägenheten. Jag väntar på lite bättre koll på mig själv. Allting känns just nu väldigt stort.

Jag ska försöka hitta ett väntrum till allt.

PopPrinsessa är död.

Jodå. Jag har tagit död på henne relativt helt och hållet nu. Viola Blå tog visst över till slut. Fina vackra karaktärer inom mig. Hejdå!

PopPrinsessa levererar atombomben snart

Soundtrack: Dansa med jante - Charta 77

Hej, hej ursäkta mig! Det var inte meningen att öppna munnen sådär, usch så osvenskt av mig. VA?! Jag vill ju så gärna vara som ni sådär tysta och le med hela tänderna. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag trampade någon på tårna alla har inte extra plats i sina skor och tårna blir lätt klämda då. Men lyssna då! Hallå?! Jag ber ju om ursäkt, ser ni inte det? Nej, Nej, Nej. Ironin slog till igen eller är jag kanske cynisk? Jag vill inte vara sådär svensk och med tänderna ler jag inte, jag bits istället. Men varför ska jag stå ut med tysta munnar runt fikabordet inte ens god morgon kan ni säga?

Varför är det alltid sanningssägarna som blir jagade med avsågade hagelgevär? Det är bara vi som vågar öppna munnarna, kanske är vi för få för att höras. Mänskligheten är korkad, jag förstår det nu, och försöker du utveckla någon form av intelligens, ställa dig utanför ramen blir du biten i baken av jantelagen.

För att förenkla: När Sändaren kommunicerar med Mottagaren förväntas Mottagaren kommunicera tillbaka. Detta har inte hänt. Yay! Jag är utsatt för utfrysning vid tjugoett års ålder. Fan vad vuxet, verkligen!

PopPrinsessa tillverkar atombomber

Mina känslor refuseras. Göms bakom ridån. Väldigt effektivt faktiskt. Men ridån är sliten och det är lätt att se igenom revorna. Jag står bakom och ser ett annat jag. Talar tydligt till publiken. Jag vill riva sönder ridån helt och hållet. Men han håller fast mig. Jag antar att det är bra. Men en dag kommer jag att ge igen. Dom säger att pennan är mäktigare än svärdet. Men pennan i kombination med min hjärna är en atombomb. Jag lovar. En dag kommer ni att stå bredvid.

Jag ville visa mitt kollegieblock idag. Men jag ångrade mig. Jag ville visa mig själv som ingen annan sett mig förut. Nog finns det aningar under ytan. Jag kan se det på deras förundrande blickar. Men jag säger ingenting. Jag vet varför jag tvekar. Om jag visar mitt inre blir det en bortförklaring av mig själv. Det skulle göra mina dåliga sidor till svarta får och jag vill inte det. Även mina dåliga sidor är en del av mig. Dom skulle ändå aldrig förstå. Jag skulle ändå tänka på dom som ett hot. Det spelar ingen roll. Dom får fortsätta fundera. Fast fröken F skvallrar antagligen gärna. Jag märkte det i oktober. Vilken fråga att få. Vilken absurd situation. Det var där hatet började. Som jag sa. Det handlar inte om orden. Det går djupare än så. Såret är fortfarande infekterat fastän jag stått bakom den falska ridån.

Allting är tillåtet inget förbjudet, när hundarna lockas av as
På några minuter, så fort går budet, i olycka höjs deras glas
Lockad av blod-doft så kommer så drevet
Inget är heligt för dom
En lite sten satte igång hela skredet
Ett lite ord och dom kom
Där andra får gåshud så höjs deras lust
Ingen får blodkänn som dom
Svart på vitt så sprids deras röst

Jag har slutat att tro på ursäkter. En ursäkt innebär att man skäms över sitt agerande. Jag kan inte göra det eftersom mitt agerande inte beror på en mjuk madrass att sova på. Se där! Ännu en bortförklaring. Men jag vet. Och det gör inte dom.

Han kallar mig modig. Jag kan inte se något modigt i mig. Jag ser ett jag. Jag ser tjugosex ögon som sprutar saltsyra på jaget. Jaget dör inte. Hon tillverkar atombomber om nätterna.