00007 - Cotton crown

Fyrahundranittio kilometer hemifrån komma tre till och med. Låtar på repeat i huvudet. Jag förstår inte orden men det spelar ingen roll. Måste bara lyssna. Lyssnar inte på orden. Försöker att höra. Jävla skit. Vi börjar om.

Fyrahundranittio kilometer hemifrån komma tre. Jag har Kitty bredvid mig. Kitty som egentligen heter Sindri. Men det var bara i smyg. Jag har virat om täcket runt mig och stolen. Slår hela tiden i knäna i skrivbordet. Det här är inte mitt skrivbord. Inte min stol. Jag kan inte sitta ordentligt.

Jag skakar. Försöker att inte men jag fryser trots täcke. Skit.

Imorgon ska jag åka tåg igen. Jag sitter vid fönstret. Vinkar du?

00006 - Kaosklockan

Jag tänker tillbaka. Vet nu precis vad jag gjorde fel. Vet att jag gör samma fel igen. Jag måste stoppa det nu. Jag vet ju, varför fortsätter jag då?

Den där dagen. Kaosklockan ringde. Marcus bredvid i trappan. Jag vet det låter klyschigt men hela världen rasade samman. Men jag är van. Ser signalerna tydligt. Lät det hända fastän jag vet precis vad jag ska göra för att förhindra det. Kaosklockan hade ringt men jag valde att inte lyssna. Det händer igen. Ser signalrött i ögonvrån. Klöser på ryggen. Men jag har lärt mig att acceptera det. Inte alltid respektera. Dock.

Jag hatar er. Ni vet vilka ni är. Jag kan inte förneka mina känslor.
Får inte.

När köttet är slut ger sig hundarna av

00005 - Sommaren rasar

Jovisst. Det är sommar nu. Sedan nittonhundranittiofem har jag känt ungefär samma känsla. Ungefärligt samma sommar. Samma känslor. Samma moln. Samma vemodiga förakt till lyckan som aldrig infann sig. Inte heller infinner sig. Molnen luktar vanilj. Samma moln. Porslinet i köket skramlar precis som då. Bara nu i högre högar.

Imorgon är det Artfestival. Känner mig inte nervös. Känner att jag borde vara nervös. Tråkigt att Hans inte kan vara där. Han betyder mycket för mig. Hoppas att Anna kommer dit. Hoppas att Helene kommer dit och Helena. Betyder också mycket för mig. Men varför söka bekräftelse av andra? Det kommer överhuvudtaget vara en kick att stå på scenen igen. Varför inte nöja mig med det? Jag förväntar mig inte att min ex-klass kommer dit. Varför skulle dom?

Jag är så ofantligt duktig på att bara släppa allt. Skyller väldigt gärna på olika krafter inom mig. Inte personlighetsklyvning. Snarare två olika versioner av samma sak. Det var just det dom aldrig såg. Men varför visa? Jag är ofantligt duktig på att släppa relationer. Jag har inte kraft för alla inom mig. Är van att bli besviken. Så ofantligt van att bli besviken.

Besviken innebär till slut att det är lönlöst att lita på någon. Jag litar inte ens på mig själv.

00004 - Våffelhjärnet

Handen sitter fast alltför länge nu. Försöker att springa ifrån kanske lyssna ifall det piper när det är färdigt. Men vi står där i köket med handen i våffelhjärnet. Väntar på färdig lampa. Grön. Nu betjänas nummer 23. Vi har 1023. Mycket lång väntetid på färdiga våfflor med grädde på och sylt. Hallonsylt. Det är bara frågan om när det ska ske?

för somliga är deras tidsfördriv
bara ett våffelhjärn med sladden i

Andas Viola. Glöm inte andas. När det sker.

för somliga är deras sinnesfrid
bara ett våffelhjärn med handen i

00003 - Düsseldorf

Trött. Försöker orka skriva något. Rinner ut från munnen ner på tangenterna. Vill bara strunta i allt. Låta dammet damma färdigt. Pollenkornen får lägga sig över laptopen. Berget i köket kommer inte att bestigas idag. Jag vill bara spela civ, lyssna på Bob Hund och dansa runt. Växer vi ihop till slut?

La La La:

Jag hittar på sånt jag vill höra
jag vrider upp tills det stör i mitt öra
De molekyler som ryms i min hjärna
bromsar aldrig, jag kan inte spjärna

Nosferatu min ende kamrat
jag fyller bredden, du är aldrig lat
Det regnar texter, jag gör dom med munnen
jag bränner glädjen min död är försvunnen

Allting vridet känns så familjärt
DNA virvlar mitt liv är mig kärt
Jag går på mattan den känner jag bra
när ni planerar tar jag min lediga dag


Hejdå! Nu ska jag gå till apoteket.

00002 - Länge Länge

La La La!

Bob Hund är bäst när man som mest behöver dom. Min största inspiration är oseriositet. För visst kan man sjunga om potatismos-städer och spela evinnerliga gitarrsolon som höjer adrenalinet i kroppen så att jag bara måste hoppa runt i lägenheten och sjunga på nån slags hes fejkskånska. Jag älskar det.

La La La!

Bob Hund är celler i mitt blodomlopp.

La La La!

Betyder det här att jag är lycklig? Nej, du ska nog se att det går över...

00001 - A new beginning/Väntar

Det här är början på något nytt. Jag väntar fortfarande. Kanske på svaret. Kanske en tydlig fråga istället. Jag vet inte. Jag kanske kan hitta på något. Inte något att göra utan hitta på en fråga. Jag kan fråga mig; när är det tillräckligt varmt i vattnet? Då kan jag också hitta på ett svar. På just den frågan finns det många svar. Variabler måste räknas in. Men det är tråkigt att hitta svar på enkla frågor eller hitta frågor till enkla svar.

Just nu väntar jag istället. Väntar på att svaret ska komma till mig. Väntar på något bättre än det här. En bättre lägenhet. Väntar på pengar så att jag kan få en bättre lägenhet. Väntar på att det ska bli tillräckligt varmt för att jag ska kunna bada åtta timmar i streck tio dagar i rad. Jag trivs i vatten. Väntar på posten så att jag kan få refiller till min favorit-kulspetspenna. Jag skulle aldrig klara mig utan den. Nu är den slut. Det irriterar mig. Jag väntar på att bläckpatronerna ska komma så att jag kan skriva ut ett 75-sidigt dokument att sätta upp på väggarna runt om i lägenheten. Jag väntar på lite bättre koll på mig själv. Allting känns just nu väldigt stort.

Jag ska försöka hitta ett väntrum till allt.