00011 - My bitterness V2.0

Bilderna igen. Korridoren hösten. Bilderna jag visste var påhitt. Jag visste att det bara var jag och sen? Sen minns jag inte mer. Bara fragment av orden och rubrikerna över mig. Jag föll så jävla hårt. Jag kommer aldrig att resa mig helt och hållet.

Bilderna igen. Jag vet inte längre om det bara är ett påhitt. Jag vet inte längre om mitt liv är verklighet.

Did you think it wouldn't hurt
Did you think I wouldn't feel
When the world came falling down
Or maybe you didn't think at all
and that's why i feel what i feel now

00010 - My bitterness

Dom hemsöker mig varje natt. Alla namn ord lösen och allt det där som var. Jag undrar om hon läser. Hon som räddade mig då. Om hon följer mig fortfarande kanske fortfarande bryr sig men jag tror inte det. Jag tror inte längre på något. Jag blir rädd varje gång jag tror jag ser henne på stan. Men det är aldrig hon. Förr eller senare är det nog det.

Jag har börjat ta tag i mitt liv. Men förmodligen börjar jag i fel ände. Jag föll förra veckan. Fick skrubbsår på knäna och ena armen. Det gjorde ont men jag blev bra igen efter några dagar. Jag fick en uppenbarelse. Kärlek är ett substitut. Jag använder kärlek som rakbladen repen cigaretterna förr. Kärlek är bara ett annat ord för självdestruktivitet. Men varför skulle människan vara självdestruktiv? Det är ologiskt. Egentligen är det bara konstruktivt. Men det är inget som ni kan förstå. Säg till om ni gör det.

Jo. Jag har ju börjat ta tag i mitt liv. Vi får se hur det går.

00009 - Agony without

Det luktar. Jag sitter på golvet utanför toaletten. Vrider in mig i en artificiell rosa filt. Kollar på klockan. Bara en timme kvar. Byter låt på mp3-spelaren. Sätter på repeat. Tänker att allt folk borde sluta springa mellan vagnarna. Det låter så högt när dom automatiska dörrarna är öppna. Det tar lång tid för dom att stängas. Höjer volymen. Rättar till sladden. Det sprakar till. Ljudet försvinner. Jag skruvar lite på sladden. Ljudet kommer tillbaka. Det står en kille bredvid mig. Han står i kö. Jag tar fram min sudokubok. Börjar rita ett hjärta. Det är klyschigt. Suddar ut. Ritar ett Ankh istället. Det blir ganska fult. Killen går. Jag har inte sett någon gå in på toaletten. Personalen har säkert låst dörren. Förmodligen någon som spolat ner papper.

Jag lutar huvudet mot väggen. Blundar. Fosca färgar nervtrådarna lyckligt rosa. Får en idé. Skriver ner den på insidan av bokens pärm. Hörlurarna sprakar när jag ändrar ställning. Jag skruvar lite på sladden. Ljudet försvinner delvis. Kollar på klockan. Det är en halvtimme kvar. Försöker fixa glappet. Drar i sladden. Ljudet försvinner helt. Skruvar desperat på fästet och drar i sladden. Det händer ingenting. Det kommer en äldre dam från andra vagnen. Hon frågar mig något. Jag låtsas att jag inte hör henne. Hör inte vad hon säger. Hon går vidare när jag inte svarar.

Jag drar ur sladden ur mp3-spelaren. Blåser i hålet. Tänker att det kanske fastnat damm där. Blåser på kontakten till hörlurarna också. Sätter tillbaka sladden. Det kommer inget ljud. Fan. Jag tar av mig hörlurarna och viker ihop dom. Lägger dom i plastkassen från Coop.

Nästa vecka kommer mina nya Sonylurar (MDR-D333). Hur ska jag klara mig tills dess?

00008 - Lovers dream

KÖTT

00007 - Cotton crown

Fyrahundranittio kilometer hemifrån komma tre till och med. Låtar på repeat i huvudet. Jag förstår inte orden men det spelar ingen roll. Måste bara lyssna. Lyssnar inte på orden. Försöker att höra. Jävla skit. Vi börjar om.

Fyrahundranittio kilometer hemifrån komma tre. Jag har Kitty bredvid mig. Kitty som egentligen heter Sindri. Men det var bara i smyg. Jag har virat om täcket runt mig och stolen. Slår hela tiden i knäna i skrivbordet. Det här är inte mitt skrivbord. Inte min stol. Jag kan inte sitta ordentligt.

Jag skakar. Försöker att inte men jag fryser trots täcke. Skit.

Imorgon ska jag åka tåg igen. Jag sitter vid fönstret. Vinkar du?

00006 - Kaosklockan

Jag tänker tillbaka. Vet nu precis vad jag gjorde fel. Vet att jag gör samma fel igen. Jag måste stoppa det nu. Jag vet ju, varför fortsätter jag då?

Den där dagen. Kaosklockan ringde. Marcus bredvid i trappan. Jag vet det låter klyschigt men hela världen rasade samman. Men jag är van. Ser signalerna tydligt. Lät det hända fastän jag vet precis vad jag ska göra för att förhindra det. Kaosklockan hade ringt men jag valde att inte lyssna. Det händer igen. Ser signalrött i ögonvrån. Klöser på ryggen. Men jag har lärt mig att acceptera det. Inte alltid respektera. Dock.

Jag hatar er. Ni vet vilka ni är. Jag kan inte förneka mina känslor.
Får inte.

När köttet är slut ger sig hundarna av

00005 - Sommaren rasar

Jovisst. Det är sommar nu. Sedan nittonhundranittiofem har jag känt ungefär samma känsla. Ungefärligt samma sommar. Samma känslor. Samma moln. Samma vemodiga förakt till lyckan som aldrig infann sig. Inte heller infinner sig. Molnen luktar vanilj. Samma moln. Porslinet i köket skramlar precis som då. Bara nu i högre högar.

Imorgon är det Artfestival. Känner mig inte nervös. Känner att jag borde vara nervös. Tråkigt att Hans inte kan vara där. Han betyder mycket för mig. Hoppas att Anna kommer dit. Hoppas att Helene kommer dit och Helena. Betyder också mycket för mig. Men varför söka bekräftelse av andra? Det kommer överhuvudtaget vara en kick att stå på scenen igen. Varför inte nöja mig med det? Jag förväntar mig inte att min ex-klass kommer dit. Varför skulle dom?

Jag är så ofantligt duktig på att bara släppa allt. Skyller väldigt gärna på olika krafter inom mig. Inte personlighetsklyvning. Snarare två olika versioner av samma sak. Det var just det dom aldrig såg. Men varför visa? Jag är ofantligt duktig på att släppa relationer. Jag har inte kraft för alla inom mig. Är van att bli besviken. Så ofantligt van att bli besviken.

Besviken innebär till slut att det är lönlöst att lita på någon. Jag litar inte ens på mig själv.