00015 - I have to drive

Gaspedalen.

Magen kurrar. Buktar inåt. Jag kör förbi långtradare och nerlagda statoilmackar. Vägen är isig. På radion pratar dom om varsel i Sandviken. Sandvik. Jag kör för fort. Det snöar tjocka flingor.

Mamma står i köket och bakar lussekatter. Glittret ringlar längsmed fönsterkarmen. Pepparkakorna svalnar på plåten. Mamma har sitt randiga förkläde på sig. Jag står utanför fönstret. På kökssoffan sitter en flicka med en lång fläta på ryggen. Mjölk i glaset.

Är detta jag?

Gaspedalen.

Vi lär oss att fly. Jag kör för fort. Tjocka snöflingor.

Mamma ligger på golvet. Glitterflisor. Diskbänkens fläckar rinner utmed luckorna. En trasig vhs-film under kylskåpet. I sängen sitter flickan med den långa flätan. Hon ställer klockan på sju. Prov i svenska imorgon.

Gaspedalen.

00014 - Astronaut

Jag står framför den vita dörren. Den är kall. Jag vet vad som finns på andra sidan. Jag stängde den för över ett år sedan. Ibland öppnar jag.

Nyckeln går inte längre in i nyckelhålet. Det har krympt. Det kan vara så att nyckeln har fastnat på golvet. Jag har inte provat att lyfta upp den på ett tag. Ibland låter det som att någon talar på andra sidan.

Jag googlar efter sprängmedel.

Om ett par dagar får jag ett paket på posten. Jag hoppas att det ska räcka.

00013 - Where is my mind?

Det var längesen nu. Jag ritar streck på pannan. Försöker inte darra.

Den sträva gitarrslingan slickar öronen framåt. Jag gungar i takt med musiken. Där kan ingen störa. Pixlar framför ögonen visar skarpa bilder från. Vadå? Jag kan inte se när rutorna blir för stora. En suddig bild med vassa kanter skär sönder näthinnan. Jag försöker vrida ansiktet. Blodet när ögonen sprängs fastnar på skärmen. På andra sidan sitter han och runkar.

00012 - Touch me

Betong under mina fötter. Jag sitter i trappan igen. Andas våldsamt. Håller pennan hårt i handen. Ritar streck. Ögon. Munnen. Gapet med tänderna. Rakt ner i hålet. Hör hur alla pratar högt med varandra därinne. Jag vände om. Klarade inte av tystnaden som klöste deras block. Pennor som skrapar och jag sitter två stolar bort.

Hon stirrar på mig. Jag ser bara mörka ögon längre bort. Jag vände om. Det första jag såg var trappan. Jag vet inte varför jag aldrig växer ur mina trappor. Det är alltid samma trappa. Bara på olika platser.

Jag andas våldsamt. Lungorna hinner inte med. Hjärtklappning. Ögonen rinner. Näsan snorar. Jag tänker att jag vill vara nära. Se mig då. Rör mig. Men det är tyst. Dom skriver igen. Jag vill ställa mig upp och skrika. Se mig. Rör mig. Men pennan sitter hårt i handen. Jag skriver slumpmässigt valda ord. Ritar mönster runt. Sen ser jag inget mer.

00011 - My bitterness V2.0

Bilderna igen. Korridoren hösten. Bilderna jag visste var påhitt. Jag visste att det bara var jag och sen? Sen minns jag inte mer. Bara fragment av orden och rubrikerna över mig. Jag föll så jävla hårt. Jag kommer aldrig att resa mig helt och hållet.

Bilderna igen. Jag vet inte längre om det bara är ett påhitt. Jag vet inte längre om mitt liv är verklighet.

Did you think it wouldn't hurt
Did you think I wouldn't feel
When the world came falling down
Or maybe you didn't think at all
and that's why i feel what i feel now

00010 - My bitterness

Dom hemsöker mig varje natt. Alla namn ord lösen och allt det där som var. Jag undrar om hon läser. Hon som räddade mig då. Om hon följer mig fortfarande kanske fortfarande bryr sig men jag tror inte det. Jag tror inte längre på något. Jag blir rädd varje gång jag tror jag ser henne på stan. Men det är aldrig hon. Förr eller senare är det nog det.

Jag har börjat ta tag i mitt liv. Men förmodligen börjar jag i fel ände. Jag föll förra veckan. Fick skrubbsår på knäna och ena armen. Det gjorde ont men jag blev bra igen efter några dagar. Jag fick en uppenbarelse. Kärlek är ett substitut. Jag använder kärlek som rakbladen repen cigaretterna förr. Kärlek är bara ett annat ord för självdestruktivitet. Men varför skulle människan vara självdestruktiv? Det är ologiskt. Egentligen är det bara konstruktivt. Men det är inget som ni kan förstå. Säg till om ni gör det.

Jo. Jag har ju börjat ta tag i mitt liv. Vi får se hur det går.

00009 - Agony without

Det luktar. Jag sitter på golvet utanför toaletten. Vrider in mig i en artificiell rosa filt. Kollar på klockan. Bara en timme kvar. Byter låt på mp3-spelaren. Sätter på repeat. Tänker att allt folk borde sluta springa mellan vagnarna. Det låter så högt när dom automatiska dörrarna är öppna. Det tar lång tid för dom att stängas. Höjer volymen. Rättar till sladden. Det sprakar till. Ljudet försvinner. Jag skruvar lite på sladden. Ljudet kommer tillbaka. Det står en kille bredvid mig. Han står i kö. Jag tar fram min sudokubok. Börjar rita ett hjärta. Det är klyschigt. Suddar ut. Ritar ett Ankh istället. Det blir ganska fult. Killen går. Jag har inte sett någon gå in på toaletten. Personalen har säkert låst dörren. Förmodligen någon som spolat ner papper.

Jag lutar huvudet mot väggen. Blundar. Fosca färgar nervtrådarna lyckligt rosa. Får en idé. Skriver ner den på insidan av bokens pärm. Hörlurarna sprakar när jag ändrar ställning. Jag skruvar lite på sladden. Ljudet försvinner delvis. Kollar på klockan. Det är en halvtimme kvar. Försöker fixa glappet. Drar i sladden. Ljudet försvinner helt. Skruvar desperat på fästet och drar i sladden. Det händer ingenting. Det kommer en äldre dam från andra vagnen. Hon frågar mig något. Jag låtsas att jag inte hör henne. Hör inte vad hon säger. Hon går vidare när jag inte svarar.

Jag drar ur sladden ur mp3-spelaren. Blåser i hålet. Tänker att det kanske fastnat damm där. Blåser på kontakten till hörlurarna också. Sätter tillbaka sladden. Det kommer inget ljud. Fan. Jag tar av mig hörlurarna och viker ihop dom. Lägger dom i plastkassen från Coop.

Nästa vecka kommer mina nya Sonylurar (MDR-D333). Hur ska jag klara mig tills dess?