måndag 23 februari 2009

00018 - K

Hur du väntar på regnet igen. Fönstret immar. Du håller andan för att se mer. Lungorna läcker luft. Andetagen bildar en tunn hinna. Du ser på snön och önskar dig tö. Tygskorna står i hallen och trampar. Du tänker att världen ser större ut nu. Vidare.


Och lösenordet börjar på K.

onsdag 18 februari 2009

00017 - Snälla förklara

Snälla förklara, att solen trots moln, alltid går upp. Jag vill höra en saga. Jag vill tro på ditt ord.

Snön faller utanför fönstret. Jag faller likadant. Flinga för flinga på beige linoleum. Jag läser orden igen. Tangentbordssmattret som kulsprutor igen. Och jag kan se dig och dina bilder. Jag var inte hos dig då. Inte ens i tanken.

Tangentbordssmatter som kulsprutor mot tinningen. Mot hjärtat också. Blodet hamnar lite varstans. Mest på väggarna. Snälla förklara. Snälla? Är du snäll?

Om du visste hur många tårar som faller när du är borta. Hade du älskat mig mer då?

onsdag 17 december 2008

00016 - Losing my religion

Jag blev påmind idag om soffan. Den där soffan och teet. Hon ställde frågan. Hon den andra satt bara och lyssnade. Hade hon blont hår då? Hon som ställde frågan. Jag svarade snällt. Så som jag lärt mig att en fin flicka ska. Jag förstod inte då. Jag förstod på bussen hem. Jag var bedragen för andra gången den hösten.

Hon med många namn. Hon som jag litade på. Hon som stöttade mig i september. Jag lutade mig mot henne i min förtvivlan. Inte visste jag då vad hon var kababel till. Hur naiv kunde jag vara?

Jag har försökt att förlåta. Idag förstod jag hur alla har vetat saker om mig som jag själv valde att inte berätta. Jag kan inte förlåta henne.

Hur ont det gjorde när hon bedrog mig. Varje dag gick jag naken till skolan. Jag bar mina känslor utanpå. Det var ingen hemlighet. Jag ristade in dom precis som förr och lät allt rinna av mig. Det var ingen hemlighet. Jag hoppades att mitt hat var obefogat men nu vet jag att det inte är det.

Naivitet - Min styrka och min svaghet

fredag 28 november 2008

00015 - I have to drive

Gaspedalen.

Magen kurrar. Buktar inåt. Jag kör förbi långtradare och nerlagda statoilmackar. Vägen är isig. På radion pratar dom om varsel i Sandviken. Sandvik. Jag kör för fort. Det snöar tjocka flingor.

Mamma står i köket och bakar lussekatter. Glittret ringlar längsmed fönsterkarmen. Pepparkakorna svalnar på plåten. Mamma har sitt randiga förkläde på sig. Jag står utanför fönstret. På kökssoffan sitter en flicka med en lång fläta på ryggen. Mjölk i glaset.
Är detta jag?
Gaspedalen.

Vi lär oss att fly. Jag kör för fort. Tjocka snöflingor.

Mamma ligger på golvet. Glitterflisor. Diskbänkens fläckar rinner utmed luckorna. En trasig vhs-film under kylskåpet. I sängen sitter flickan med den långa flätan. Hon ställer klockan på sju. Prov i svenska imorgon.

Gaspedalen.

söndag 12 oktober 2008

00014 - Astronaut

Jag står framför den vita dörren. Den är kall. Jag vet vad som finns på andra sidan. Jag stängde den för över ett år sedan. Ibland öppnar jag.

Nyckeln går inte längre in i nyckelhålet. Det har krympt. Det kan vara så att nyckeln har fastnat på golvet. Jag har inte provat att lyfta upp den på ett tag. Ibland låter det som att någon talar på andra sidan.

Jag googlar efter sprängmedel.

Om ett par dagar får jag ett paket på posten. Jag hoppas att det ska räcka.

fredag 12 september 2008

00013 - Where is my mind?

Det var längesen nu. Jag ritar streck på pannan. Försöker inte darra.

Den sträva gitarrslingan slickar öronen framåt. Jag gungar i takt med musiken. Där kan ingen störa. Pixlar framför ögonen visar skarpa bilder från. Vadå? Jag kan inte se när rutorna blir för stora. En suddig bild med vassa kanter skär sönder näthinnan. Jag försöker vrida ansiktet. Blodet när ögonen sprängs fastnar på skärmen. På andra sidan sitter han och runkar.


fredag 15 augusti 2008

00012 - Touch me

Betong under mina fötter. Jag sitter i trappan igen. Andas våldsamt. Håller pennan hårt i handen. Ritar streck. Ögon. Munnen. Gapet med tänderna. Rakt ner i hålet. Hör hur alla pratar högt med varandra därinne. Jag vände om. Klarade inte av tystnaden som klöste deras block. Pennor som skrapar och jag sitter två stolar bort.

Hon stirrar på mig. Jag ser bara mörka ögon längre bort. Jag vände om. Det första jag såg var trappan. Jag vet inte varför jag aldrig växer ur mina trappor. Det är alltid samma trappa. Bara på olika platser.

Jag andas våldsamt. Lungorna hinner inte med. Hjärtklappning. Ögonen rinner. Näsan snorar. Jag tänker att jag vill vara nära. Se mig då. Rör mig. Men det är tyst. Dom skriver igen. Jag vill ställa mig upp och skrika. Se mig. Rör mig. Men pennan sitter hårt i handen. Jag skriver slumpmässigt valda ord. Ritar mönster runt. Sen ser jag inget mer.