Betong under mina fötter. Jag sitter i trappan igen. Andas våldsamt. Håller pennan hårt i handen. Ritar streck. Ögon. Munnen. Gapet med tänderna. Rakt ner i hålet. Hör hur alla pratar högt med varandra därinne. Jag vände om. Klarade inte av tystnaden som klöste deras block. Pennor som skrapar och jag sitter två stolar bort.
Hon stirrar på mig. Jag ser bara mörka ögon längre bort. Jag vände om. Det första jag såg var trappan. Jag vet inte varför jag aldrig växer ur mina trappor. Det är alltid samma trappa. Bara på olika platser.
Jag andas våldsamt. Lungorna hinner inte med. Hjärtklappning. Ögonen rinner. Näsan snorar. Jag tänker att jag vill vara nära. Se mig då. Rör mig. Men det är tyst. Dom skriver igen. Jag vill ställa mig upp och skrika. Se mig. Rör mig. Men pennan sitter hårt i handen. Jag skriver slumpmässigt valda ord. Ritar mönster runt. Sen ser jag inget mer.
Hon stirrar på mig. Jag ser bara mörka ögon längre bort. Jag vände om. Det första jag såg var trappan. Jag vet inte varför jag aldrig växer ur mina trappor. Det är alltid samma trappa. Bara på olika platser.
Jag andas våldsamt. Lungorna hinner inte med. Hjärtklappning. Ögonen rinner. Näsan snorar. Jag tänker att jag vill vara nära. Se mig då. Rör mig. Men det är tyst. Dom skriver igen. Jag vill ställa mig upp och skrika. Se mig. Rör mig. Men pennan sitter hårt i handen. Jag skriver slumpmässigt valda ord. Ritar mönster runt. Sen ser jag inget mer.
1 kommentar:
så djup..
Skicka en kommentar