00030 - This river is wild

Sometimes I'm nervous when I talk
I shake a little
Sometimes i hate the line I walk
I just want to show you what I know
And catch you when the current lets you go

Verkligheten. Jag finner mig ständigt på en plats där jag ifrågasätter den. Kärleken, den svarta. Återigen alla frågor som aldrig får några svar. Jag blottar min strupe. Det är du, min kära, som håller kniven.

Det finns inga ord. Men du vet redan vad hon vill säga. Hon längtar dig.

00029 - Crestfallen

Who am I to need you now
To ask you why to tell you no
To deserve your love and sympathy
You were never meant to belong to me

Smärtan. Den outhärdliga. Du visar henne bilderna hon inte vill se. Svetten rinner under lager av tyg. Ögonen svider. Hon håller inne sina vätskor, stänger sina öppningar. Du bläddrar bland skavande filer. Visar upp. Hon håller kvar.

Såg du hennes ögon när hon gick. Den gröna färgen smetade av sig i luften. Vinterkylan letar sig inåt. Du viskar till henne att snart är det vår. Tiden står inte still. Men kylan säger hon. Kylan stannar kvar. Det ekade i trapphuset.

Den hudlösa fyrkanten mellan hakan och naveln. Bränner. Du.

Hon gick och du såg aldrig hur smärtan förlamade hennes ben. Hur hon föll. Precis runt husknuten. Där du aldrig ser henne.

00028 - Fribiljett mot himlen

Jag vill slänga breven jag skriver i mitt huvud, men i mitt huvud finns ingen papperskorg. Det finns ingen enkel utväg. Delete. Jag måste uppdatera mitt tangentbord.

Du läser aldrig orden jag så varsamt formulerar i mina tankar. Punkt, aldrig kommatecken. Vi är ovänner jag och kommatecknet. Jag drar tunna streck mellan raderna. Din hud berör mig inte. Du är omöjlig. Onåbar.

Och hon älskar det.

Hennes ögon famlar i mörkret. Händerna är kalla. Tunna blå ådror.
Hon vet precis vad hon vill. Fönsterrutorna skrapas av andetagen. Längtan.

Hon minns dom gula trähusen. Samma innehåll i olika städer. Dom öppna spisarna som brann. Skorstenarna som fortfarande ryker. Det pyr. Hon vill säga så mycket. Orden som placeras på långa rader bakom pannbenet. Hon vill att du läser henne.

Hon säger aldrig nej.

berätta hur du gör
det är en känsla som du lämnar
när du vänder bort din blick

00027 - Världens bästa dåliga låt

Jag ramlar utan att falla. Det måste jag ha lärt mig. På stolen lägger jag självmordstankarna. I lysrörsskenet blir allt mycket skarpt. Skapelsen är oändlig. Stolen har bara tre ben. Detta är vad jag ser.

Bortom gränserna växer viljorna allt högre. Smärtan sträcker sig runt huset. Det mullrar.

00026 - At my most beautiful

Jag tappar bort mig själv framför den vitt skimrande skärmen. Varje morgon stänger du dörren, som om det vore en självklarhet. Vi måste alla gå.

Nerverna sitter fast i halsen. Natten famlar efter mörkret. Det är bara ett mer komplicerat sätt att berätta om gryningen. Fredag. Den gröna inredningen på högskolecafeét. Jag är inte skapt att vara social. Mitt vapen sitter i fingertopparna. Tangentbordet.

Och jag tänker att han skrattar åt mina grönflimrande ögon.

Jag tänker att jag skulle vilja förklara mig. Be om ursäkt, igen. En förklaring är att nedvärdera sig själv, har jag lärt. Nej, tankarna får bara finnas härinne. Verkligheten stänger jag ute. Snön faller ännu inte över staden. Mörkret.

00025 - Dom kommer att sakna oss

Och du bara gick. Hon stod kvar och du märkte inte hur hennes hjärta brast. Hon undrar om det var något hon sa eller skrev. I hennes drömmar viskar du så vackra ord och hon lyssnar och hon längtar.

Ögonen. Dina snälla ögon som låtsas ha kärlek som räcker åt hela världen. Du är en hund. Hon räcker hela tiden fram sina händer och ger dig allt du vill ha men du biter tillbaks. Hon fortsätter mata dig med ömma ord.

Hon tror att hon betyder något. Skriver älskling. Älskarinna. Men hon får ingenting tillbaka. Hon andas för mycket i nacken. Flåsar. Alltid för stora rörelser. Stora tunga ljud bakom ridån. Stön. Fåglarna utanför fönstret svartnar, askan landar på marken. Röken ringlar uppför balkongerna. Blandas med våra andetag.

00024 - Hysteria

Kroppen väger tungt. Fönstret står öppet mot gården.
Hon undrar hur hon ska gå vidare med brutna ben.