måndag 1 oktober 2007

PopPrinsessa drabbas av känslostormar medan solen lyser in och värmer det trasiga trägolvet.

Åh hur en bok kan skapa så starka känslor. Just nu läses Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter. En bok som får mig att både skratta och gråta men att sträckläsa cirka hundra sidor under några sammanhängande timmar är lite farligt. Så mycket känslor och jag förstår vad Helena menade. Att hon kunde se mig som huvudpersonen Andrea, var det så Du sa? Jag tror det. Fast jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller inte. Jag vill vara hon. Lyckligt ansvarlös utan att behöva bry sig om vad andra tycker. Eller gör hon det? Andrea. Jag älskar henne. Tänk om jag också hade fått bli inlagd när jag var som sjukast, undra hur mitt liv hade sett ut då? Men jag var aldrig tillräckligt sjuk. Bara sjuktaxi till KSS för att räkna ut hur stor suicidrisken var. I mina ögon ganska stor, men det var tydligen några procentenheter som fattades. Jag var ju tvungen att förstå att dom inte hade hur många platser som helst, och så klarade jag ju skolan så bra. Men skolan var ju min ventil. Ett sätt att visa att jag var bra. Men det är längesedan nu. Men ännu ej begravet.

Känslostormar blåser tillsammans med solvarma strålar utanför fönstret. Löven faller. Nu är det sannerligen höst. Winnerbäcks nya album värmer mig. Jag fick den signerad tack vare Carin. Tack Carin. Det var omtänksamt av dig. Fortsätt så (Vad har du emot Johan?).

När jag satt och läste Pappa Pralin idag kom jag ju såklart att tänka på Helena. Jag tycker om Helena och så kommer jag att tänka på Lisa-Marie och hur mycket jag tyckte om henne. Vänner de två sista veckorna på kursen och sen flyttade hon till Uppsala. Så typiskt mig. Jag tänker inte låta det hända igen. Jag har så lätt att förälska mig i människor. Och ja, jag som är så öppen med allt måste säga att jag är smått förälskad i Helena. Tolka det som ni vill, det blir roligast så. Vilken människa. Jag undrar om hon ser mig. Varför måste jag känna så mycket? Jag känner mig löjlig.

Soundtrack:
Om du lämnade mig nu - Lars Winnerbäck feat. Miss Li

Jag blir så ledsen av den låten. Kanske inte så konstigt med tanke på allt som hänt de senaste veckorna. Jag kan inte förstå mig på kärleken. "Lätt att tro att en känsla är en stor chokladkaka med nötter och en annan känsla ett fryst bröd med fryst ost till" (Pappa Pralin s. 75). Varför är allt så svårt? Hur kan jag acceptera att den jag älskar bryter ett förtroende jag trodde var starkt? Ett förtroende jag trodde var ett fötroende. Så vackra ord min sköna...

Jag antar att det är såhär livet är. Att acceptera. Acceptera mitt liv som det jag har. Aldrig det jag vill att det ska vara. Godnatt min sköna, dröm om mig inatt.

Inga kommentarer: