PopPrinsessa gråter vintertårar.

Jag är så trött på att känna mig lurad och ovetskapen om känslan är sann eller inte får mig att krypa på golvet och slicka upp dammet med tungan. Jag hatar att komma hem och undra vad du har gjort under dagen. Går och letar efter något som kanske har flyttats på en millimeter för att kanske få en antydan till dina handlingar. Men jag vet ju aldrig. Och när jag väl ser något som får hjärtat att slå snabbare undrar jag; Varför? Varför gör du så här och hur vet jag att du inte har sårat mig idag? Jag vill göra slut på det här. Inte på oss men på mig själv. Det är så svårt att leva så här och jag hoppas att du förstår hur jävla svårt det är att leva med en känsla som får min värld att explodera. Varje dag. Jag försöker intala mig själv att det inte betydde något för dig men för mig är detta allt. Sanningen.

Jag vill skrika så jävla högt men alla skulle ju tro att jag var galen och jag vill gråta så att ögonen blir alldeles röda men jag kan inte. Allt bara läggs på inuti och jag vill att du ska förstå men det spelar ingen roll hur jag än uttrycker mig. Du kommer aldrig att förstå hur det känns. Hur fan kunde du göra så? Jag förstår dig inte. Du älskar mig. Det var sanningen. Hur kan du göra något som du vet skadar mig i slutändan? Jag förstår, det kan inte vara kärlek. Det måste vara hat.