Nej. Jag vill inte att ni ska förstå det här. Jag finns bara inte riktigt kvar längre. Längtar för en gångs skull tillbaka i tiden mer än framåt. Annars brukar det alltid vara något jag längtar till men nu, nu vill jag tillbaka till juli. För jag var vacker då. Och september, för jag kunde inte äta något då. Jag vet att det kan ses som enbart fåfänga men förmodligen går det djupare än så. Kallas det självhat måntro? Vi har textsamtal imorgon. Jag vill bara åka buss och lyssna på marble house. Bara då är jag lugn. Jag slickar saltsyra på sår och hatar, för tillfället, det mesta. Det finns människor jag gärna skulle spränga i bitar och människor jag gärna skulle sluka hela, av kärlek. Ibland är världen inget mer än ord. Svärta. Jag tatuerar dom in på kroppen. Hoppsan? Vad hände nu? Jag bytte visst ämne. Orden. Dom där orden. Och horan från Östersund. Jag vill inte längre vara kvinna. Jag hatar kvinnoskapet. Kvinnan har bedragit mig och jag vägrar göra henne sällskap. Jag vill inte befatta mig med vulgära hängbröst i för små tröjor. Bruna. Och jag vill inte se småflickor förnedra sig själva på internet. Jag kräks på dom, igen. Jag hatar er. Ni är offer. Jag är fri.
Jag ska sova. Andas. Aldrig glömma att andas.
Jag ska sova. Andas. Aldrig glömma att andas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar