PopPrinsessa skriver krönikor. Hon njuter.

Den här veckan har vi skrivit krönikor på skrivarlinjen. Nedan följer den krönika jag skrev som uppgift. Efter uppgiftskrönikan publiceras en krönika jag skrev nyss om dagens textsamtal. Jag tänker inte be om ursäkt. Jag tänker aldrig sluta stå för mina åsikter.

Jag har en hjärna och den sitter i huvudet
(c) Sofia Eliasson 2008

Igår fick jag reda på att jag var efterbliven bara för att jag inte vet vilket kön jag har. Det var en användare på qruiser som påstod att alla som hävdar att dom är av annat kön är efterblivna, det är ju bara att kolla mellan benen om man är osäker. Men trots att jag kikar mellan benen är jag fortfarande osäker. Så jag får väl lov att bli kallad efterbliven. Att valet av kön just på qruiser, till skillnad från andra communitys på internet, skulle handla om det mentala könet, eller genus, slog nog aldrig honom. Men det är ju inte så lätt för alla att förstå att allt inte handlar om könsorgan.
Egentligen finns det fyra sätt att dela in människans kön. Vi har vårt fysiska kön, ett könsorgan. Vi har ett mentalt kön, det kön jag anser mig tillhöra. Ett socialt kön, det andra anser mig tillhöra och ett juridiskt kön, det staten anser att jag är. Man kan alltså vara född som pojke känna sig som en kvinna men att andra ser en som en man. Det kan också vara mer komplicerat än så med tanke på hur oändligt många fler könsdefinitioner det finns, när vi pratar om mentala kön, än just man och kvinna. För många är dock könsekvationen enkel. Du föds och läkaren bestämmer vilket kön du har. Din familj tar till sig det könet för att bestämma vilken färg du ska ha på leksakerna och tapeterna i ditt barnrum. Du formas redan som nyfödd att tänka vad som är manligt och kvinnligt och identifierar dig tidigt i ditt liv med kön du tilldelats. Det är som ett färdigt paket. Är du pojke ska du också bli en pojke, med allt vad det innebär.
Det är inte längre någon idé att prata om feminism och att försöka uppnå ett jämställt samhälle. Det handlar inte om att mannen förtrycker kvinnan och att vi lever i ett patriarkalist samhälle. Det handlar om att vi uppfostrar våra barn enligt påhittade könsroller som inte har någon egentlig funktion. Snart är det internationella kvinnodagen. En dag att uppmärksamma kvinnan och olikheterna mellan könen. Varför måste vi alltid dela in allt i kön? Och varför finns ingen internationell mansdag? Folk verkar tro att den internationella kvinnodagen är ett stort steg mot kvinnans frigörelse men faktum är att det bara är ett större steg mot fortsatt särbehandling. Att fortsätta hävda att mannen förtrycker kvinnan är bara ett försök att försöka bota symptomen. Sjukdomen går mycket djupare än så.
Och sluta klaga! Vems är felet att kvinnors löner är lägre än mäns? Vems är felet att kvinnor inte vågar gå ensamma utomhus på kvällen? Vems är felet att vi har så få kvinnliga chefer? Är det verkligen männens förtryck allt grundar sig på? Eller är det alla föräldrar hemma i villorna som inte riktigt förstått vad deras uppfostran gör med deras barn? Tjejer får lära sig att rosa är tjejigt och dockor är bra, man ska vara hemma med barnen och laga mat, städa och diska. Det är också fint att vara känslig ibland och gråta en skvätt. Dessutom ska man vara sexig och snygg och alltid ha perfekt smink. Killar får lära sig att blått är killigt och stora bilar ska man ha. Det är mesigt att gråta och det gör inte ont att ramla på gymnastikgolv. Dessutom ska man ha stora muskler och ett bra jobb som ger mycket lön. Detta, föräldrar, är vad ni lär era barn när ni inreder barnkammaren, köper leksaker och tröstar dottern lite längre än sonen.
Det finns bara en enda skillnad mellan könen och det är just könet. Ett kroppsligt organ som är till för vår arts reproducering och överlevnad. Ett könsorgan har ingenting med tänkande att göra och våra könsorgan styr inte våra hjärnor. Bara för att någon annan har berättat för dig att du har en fitta eller kuk betyder inte det att du måste vara en. Jag blir lika irriterad varje gång det är dags att fylla i en enkät. Jag måste välja kön. Vänligen kryssa i: Är du man eller kvinna? Jag är ju ingetdera svarar jag, men då blir enkäten oläsbar. Ja, för min fitta har så mycket med mitt tänkande att göra, eller hur?
Jag kommer att fortsätta definieras som efterbliven. Jag har inget kön, eller jo, jag har ju en fitta mellan benen. Men hjärnan sitter fortfarande i huvudet.

Idag skulle jag förändra världen

(c) Sofia Eliasson 2008

Vi hade textsamtal idag. Och jag kom till skolan med ett självförtroende över det vanliga. Jag tänkte att nu skulle det bli debatt och att min text skulle skapa vilda reaktioner. Men jag blev så förbannad. Först trodde jag att ilskan låg i att dom hade kritiserat min text relativt hårt. Men det är inte likt mig att vara känslig för kritik. Efter en stund kom jag på vad det var.
Jag har alltid haft en vilja att förändra världen. När jag var liten jobbade min mamma som SFI-lärare i Kvänum. Under den tiden träffade jag väldigt många bosniska flyktingar. Jag såg kriget utspela sig på TV:n men såg ingen logik bakom människans beteende. Skjuta ihjäl varandra? Nej. Jag ville åka ner till Bosnien och säga åt ledarna på skarpen att sluta kriga. Men jag kom aldrig iväg. Idag har jag ett annat mål. Jag vill degradera betydelsen av kön. Könet förföljer individen och begränsar den.
Jag vill inte vara något som någon annan har sagt åt mig att vara. Och jag vill inte behöva argumentera för mitt könslösa jag. Min dröm är att alla ska få in i sina huvuden vad jag har förstått. Visst, det kan låta utopiskt men jag är säker på att det är positivt för vår samhällsutveckling. Utan kön blir individen friare att tänka själv.
Textsamtalet kändes som tanken på att komma ut som homosexuell för min homofoba moder. Hon skulle förmodligen slänga ut mig och aldrig mer prata med mig igen. Skillnaden vara bara att jag kom ut som könslös. Och inte för min moder, utan för en intolerant och okunnig skrivarklass. Jag har alltid trott att jag inte skulle kunna känna mig diskriminerad just eftersom min övertygelse är så stark. Men idag var första gången och förmodligen inte den sista. Idag förstod jag att samhället inte är så förstående som jag skulle vilja att det vore. Så naivt av mig att tro det.
Häromdagen såg jag debattprogrammet Beckman, Ohlson & Can, på SVT, om moderskap. Med i panelen satt Elise Claeson, debattör och författare som hyllar hemmafrun. Hon hävdade att Simone de Beauvoir hade fel, idag vet vi ju att man föds till kvinna och inte att man blir en kvinna så småningom. Jag höll för öronen och låtsades som om jag inte hörde. Jag är van att upptäcka den här okunnigheten hos trångsynta personer på internet, men jag trodde inte att jag skulle behöva höra det i ett intellektuellt debattprogram. Inte heller trodde jag att jag skulle behöva uppleva samma sak i ett klassrum med intellektuella klasskamrater. Visst, det är klart att man får motsätta sig mina teorier men jag förväntade mig att det i alla fall skulle finnas någon som skulle förstå.
Min vision om en förändring skulle börja i klassrummet. Det var en spännande känsla. Klassrummet var dock tyst sånär på de få som vågade opponera sig mot texten. Jag misstänker att resten av klassen kräktes i smyg istället för att kräkas på mig.