PopPrinsessa slickar saltsyra på såren.

Nej. Jag vill inte att ni ska förstå det här. Jag finns bara inte riktigt kvar längre. Längtar för en gångs skull tillbaka i tiden mer än framåt. Annars brukar det alltid vara något jag längtar till men nu, nu vill jag tillbaka till juli. För jag var vacker då. Och september, för jag kunde inte äta något då. Jag vet att det kan ses som enbart fåfänga men förmodligen går det djupare än så. Kallas det självhat måntro? Vi har textsamtal imorgon. Jag vill bara åka buss och lyssna på marble house. Bara då är jag lugn. Jag slickar saltsyra på sår och hatar, för tillfället, det mesta. Det finns människor jag gärna skulle spränga i bitar och människor jag gärna skulle sluka hela, av kärlek. Ibland är världen inget mer än ord. Svärta. Jag tatuerar dom in på kroppen. Hoppsan? Vad hände nu? Jag bytte visst ämne. Orden. Dom där orden. Och horan från Östersund. Jag vill inte längre vara kvinna. Jag hatar kvinnoskapet. Kvinnan har bedragit mig och jag vägrar göra henne sällskap. Jag vill inte befatta mig med vulgära hängbröst i för små tröjor. Bruna. Och jag vill inte se småflickor förnedra sig själva på internet. Jag kräks på dom, igen. Jag hatar er. Ni är offer. Jag är fri.

Jag ska sova. Andas. Aldrig glömma att andas.

PopPrinsessa andas födelse.

andas

långsamt

och tyst

beslöjade andetag skälver kroppen under dig

andas

andas

andas

PopPrinsessa hackar hjärnan i bitar.

Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte. Hörlurarna sitter tätt åt och känslan kryper fram igen. Myrkryp. Hatkryp. Myrkryp. Hatkryp. Myrkryp. Hatkryp. Känslan av att vilja slita loss själen ur hjärtat. Känslan av att inte vilja alls mera. Känslan av att inget någonsin kommer att bli bra igen. Tårarna stockar sig innanför ögonlocken. Hjärnan hackar sönder sig själv. Blir bitar. Fågelmat på marken. Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte. Snälla sig stopp och snälla låt mina tårar flöda. Var det därför allt började? Det onda. Att tårarna inte ville rinna. Då fick min hjärnsubtsans rinna istället. Ensam. Kallt. Hat. Snälla rädda mig?

Smärtan i min underarm återkommer då och då. En påminnelse om det onda. Den Svarta Sjukan. Den råder fortfarande men får inte visas.

Jag behöver intellektuell ensamhet. Jag behöver tänka ibland. Och får jag inte mitt behov biter jag tillbaka. Människor betyder inget alls. Hjärnan måste limmas ihop igen men allt blir bara klibbigt och smutsigt. Limmet förstör. Snälla. Jag vill bara bli älskad. Men ingenting är viktigare än tystnaden.

Vrider mig i plågor om natten. Mina ögon visar bilder jag inte vill se. Hjärnan limmas ihop till frukost. Jag hatar er. Kvinnor. Det är därför jag inte är någon. Jag kommer aldrig mer vara Kvinna. Hon dog tillsammans med Den Svarta Sjukan. Jag hatar henne.

Jag gillar inte korta stycken. Den här texten är onöjd. Men det är bara sekunder av en händelse i mitt liv. Tolkningen är oändlig.

PopPrinsessa funderar på livet men inte döden.

Jovars. Jag borde nog tänka lite på mitt liv. Jag känner en massa saker som jag inte kan sätta ord på. Jag känner mig ganska omtumlad. Kärlek Sorg Hat Kyla Illvilja Lathet Trötthet Ångest Depression. Allt på en gång på ett ungefär. Jag borde göra en lista på hur jag mår och vad som påverkar mig mest just nu, men jag orkar inte. Jag vill bara lägga huvudet mot en mjuk kudde i form av nynnande musik. En kudde av musik helt enkelt. Vilken tur att jag måste åka buss imorgon. Då får jag i alla fall krypa in i hörlurarna minst två timmar alldeles för mig själv, fast tillsammans med en massa främlingar. Vill inte till skolan imorgon. Jag känner skolhat, sedär! En sak som påverkar mig just nu. Det finns personer som skadar mig där. River med naglarna längs med halsen. Det är inte skönt. Men jag saknar Helena. Jag är arg för att jag är sjuk. En till sak som påverkar mig. Två saker som påverkar mig negativt. Härligt. Jag blir dock glad av glögg och pepparkakor. Och Helena. Två saker som påverkar mig positivt. Jag lyssnar på Belle & Sebastian. Det gör mig också glad. Jag känner mig lite avig och jag tror att jag behöver en tvångströja. Just nu lyssnar jag på expectations med tidigare nämda artist. Den får mig att må bättre. Jag lånade en bra bok idag. Nej, jag lånade tre bra böcker. Dom ska jag läsa på jullovet. Det känns konstigt att åka hem och tvinga sig på träffar med alla bekanta man inte vill träffa. Det är skönt att bo här och slippa oroa sig för att stöta på folk på stan som man nästan känner. Nu ska jag kissa. Sen ska jag rita. Sen ska jag sova.

Tack. Godnatt.

Inatt ska jag sova med ett avigt andetag (bara så att du vet).

PopPrinsessa gråter vintertårar.

Jag är så trött på att känna mig lurad och ovetskapen om känslan är sann eller inte får mig att krypa på golvet och slicka upp dammet med tungan. Jag hatar att komma hem och undra vad du har gjort under dagen. Går och letar efter något som kanske har flyttats på en millimeter för att kanske få en antydan till dina handlingar. Men jag vet ju aldrig. Och när jag väl ser något som får hjärtat att slå snabbare undrar jag; Varför? Varför gör du så här och hur vet jag att du inte har sårat mig idag? Jag vill göra slut på det här. Inte på oss men på mig själv. Det är så svårt att leva så här och jag hoppas att du förstår hur jävla svårt det är att leva med en känsla som får min värld att explodera. Varje dag. Jag försöker intala mig själv att det inte betydde något för dig men för mig är detta allt. Sanningen.

Jag vill skrika så jävla högt men alla skulle ju tro att jag var galen och jag vill gråta så att ögonen blir alldeles röda men jag kan inte. Allt bara läggs på inuti och jag vill att du ska förstå men det spelar ingen roll hur jag än uttrycker mig. Du kommer aldrig att förstå hur det känns. Hur fan kunde du göra så? Jag förstår dig inte. Du älskar mig. Det var sanningen. Hur kan du göra något som du vet skadar mig i slutändan? Jag förstår, det kan inte vara kärlek. Det måste vara hat.

PopPrinsessa andas vintersyre/Om sanning och Fröken F.

Om sanning och Fröken F

Sanningen spelar ingen roll. Vi ser världen ur skilda perspektiv. Vår egen! Dagarna med dig är en ständig kamp. Vem vinner idag? Jag vann igår, men inte blir jag lyckligare. Snön är här nu, som jag längtade till i augusti. Hålla andan till januari. Det är inte januari ännu, bara november, men snön är här i alla fall och jag håller andan. Snön är mitt syre när ljuset tar slut. Kampen fortsätter imorgon. Vilken dag som helst kommer jag att kräkas på din röst. Jag hatar dig. Verkligen!

Håll din hand över min mun
sluta andas
mig

Gör mig verklig

Sätt mina andetag
i ditt hjärta

PopPrinsessa får oväntat besök; Lyckan!

Soundtrack: 14cc kemiskt - Cirkus Miramar

Det händer sig faktiskt att jag ibland känner mig smått lycklig. I alla fall mer glad än jag brukar känna mig och just idag bestod det av en vacker morgon, snö och soluppgång är vackert, och påbörjandet av ett kortfilmsmanus tillsammans med Helena. Det var också en mycket god äpplekaka med vaniljsås inblandad i denna lycka. Att jag igår fick tillfället att prata med Bob Hansson kan också ha spelat in, litegrann (det där var en så kallad litotes). Det känns som om jag har ganska mycket att vara lycklig över nu. Ändå ligger den där känslan där. Och jag vet inte vad den där känslan är för något. Det skrämmer mig.

Känslor är ganska skrämmande, speciellt dom man inte har förmågan att definiera men som ändå finns där konstant, hela tiden! Jag menar det verkligen. Känslan finns där ända ut i mina datorkalla fingertoppar. Något är på väg men det skrämmer mig att jag inte vet vad eller vart. Det är en känsla av förändring men jag vet inte åt vilket håll den bär. Men det kanske är aningen och tron om något som gör den skrämmande. En upprepning av förra hösten jag inte vill. Överdos. Svartsjuka. En överdos av svartsjuka. Rakbladsbett och gömmor i väskor för ingen annan att se. Högskoletoaletter med hemligheter och en längtan till lyckan. Den, som det visade sig senare, inte fanns.

Soundtrack: Guldfisk & Bonzai - Cirkus Miramar

hon vill inte mera för hon vet ju så väl
att hjärta rimmar bäst på smärta - hon vet
att det finns inget sådant som en verklighet

Cirkus Miramar, Bob Hund och Placebo läker mina läckande tankar för tillfället. Jag önskar att jag kunde dela mina musikaliska känslostormar med någon annan, att någon annan skulle förstå precis varför just DEN textraden är så viktig för mig eller DEN. Men det kommer det aldrig att finnas. Men du kan ju alltid försöka.

Jag vill ha lyckan kvar. Jag är fortfarande på jakt.