PopPrinsessa tillverkar atombomber

Mina känslor refuseras. Göms bakom ridån. Väldigt effektivt faktiskt. Men ridån är sliten och det är lätt att se igenom revorna. Jag står bakom och ser ett annat jag. Talar tydligt till publiken. Jag vill riva sönder ridån helt och hållet. Men han håller fast mig. Jag antar att det är bra. Men en dag kommer jag att ge igen. Dom säger att pennan är mäktigare än svärdet. Men pennan i kombination med min hjärna är en atombomb. Jag lovar. En dag kommer ni att stå bredvid.

Jag ville visa mitt kollegieblock idag. Men jag ångrade mig. Jag ville visa mig själv som ingen annan sett mig förut. Nog finns det aningar under ytan. Jag kan se det på deras förundrande blickar. Men jag säger ingenting. Jag vet varför jag tvekar. Om jag visar mitt inre blir det en bortförklaring av mig själv. Det skulle göra mina dåliga sidor till svarta får och jag vill inte det. Även mina dåliga sidor är en del av mig. Dom skulle ändå aldrig förstå. Jag skulle ändå tänka på dom som ett hot. Det spelar ingen roll. Dom får fortsätta fundera. Fast fröken F skvallrar antagligen gärna. Jag märkte det i oktober. Vilken fråga att få. Vilken absurd situation. Det var där hatet började. Som jag sa. Det handlar inte om orden. Det går djupare än så. Såret är fortfarande infekterat fastän jag stått bakom den falska ridån.

Allting är tillåtet inget förbjudet, när hundarna lockas av as
På några minuter, så fort går budet, i olycka höjs deras glas
Lockad av blod-doft så kommer så drevet
Inget är heligt för dom
En lite sten satte igång hela skredet
Ett lite ord och dom kom
Där andra får gåshud så höjs deras lust
Ingen får blodkänn som dom
Svart på vitt så sprids deras röst

Jag har slutat att tro på ursäkter. En ursäkt innebär att man skäms över sitt agerande. Jag kan inte göra det eftersom mitt agerande inte beror på en mjuk madrass att sova på. Se där! Ännu en bortförklaring. Men jag vet. Och det gör inte dom.

Han kallar mig modig. Jag kan inte se något modigt i mig. Jag ser ett jag. Jag ser tjugosex ögon som sprutar saltsyra på jaget. Jaget dör inte. Hon tillverkar atombomber om nätterna.

Det hörs ljud från PopPrinsessas mun. ibland.

Hon skrattar. Hon skrattar färger ur munnen. Ack så härligt. Äntligen har jag råd att beställa biljetter till Winnerbäcks konsert i Hufvudstaden på min födelsedag. Underbart är det. Underbart. Och nu sitter jag och lyssnar på Snoddas och tänker på sommaren 2006. Vilken längtan. Vilken sommar fylld av Winnerbäck och olycklig avståndskärlek och raderna med alla vackra texter sitter fortfarande fastetsade i huvudet. Natten den fjortonde juli. Jag vill bara gå hem till dig och jag missade bussen ganska taffligt med flit. Sen satt vi i, den nu slängda, bäddsoffan och tittade på varandra till solen gick upp. Sen tog jag bussen mot Skövde och vidare till Göteborg. Veckorna därefter tänkte jag att du måste älska mig det bara måste vara så. Och så lyssnade jag på prinsessor nästan hela tiden. Det var dessa rader som betydde mest:

Säg får jag nånsin träffa dig eller
eller kanske har du gått mig förbi.
För jag vet att du älskar mig
annars stämmer du inte in på min filosofi
Du som skrattar lika mycket som jag
och du som är mild o god o generös
och du som tycker precis som jag
å som inte försöker vara så överseriös

Det var så vackert och jag föll för varenda möjliga andetag mellan oss. På ett ungefär. Och det var så olidligt med alla de där milen mellan oss. Och att inte veta. Det var inte förrän på vinden i Sundsvall som jag vågade fråga. Jag satt mellan förråden, på några slags ventilationsrör och jag visste att det fanns något. Så vågade jag fråga, hur känner du för mig? Det var ett långt svar som följde den frågan och nu kommer jag inte ihåg ett dugg. Bara att det var nåt slags positivt besked. Det kunde ha varit nån annan. Men det var jag. Kärlek kan vara så för jävligt härligt.

Nu känns det bra. Jag har planer på att studera på Sörängen ett tag och jag skriver på något bra. Det kommer kännas jobbigt att sluta på Västerberg. Vilken utvecklande resa. Och jag har lyckats att överleva med undantag från diverse skrubbsår orsakade av S-horan och hennes kompanjoner. Jag vet, ibland är jag svag. Men jag lever och är så satans mycket klokare än dom. Jag andas.

PopPrinsessa andas inte mer inte nu.

Varje dag är en kamp. Ett försök att överleva. Utan skrubbsår. Utan rispade kroppsdelar. Varför kan du inte bara låta mig andas fröken F? Varför måste jag söka syrgasmasker innaför ögonlocken? Det kunde lika gärna varit du.

PopPrinsessa finner styrka

Jag har just läst ut Sång från hjärtats bakgård av Anna Jörgensdotter och det är tillfredsställande att läsa en bok som påverkar ens eget tänkande så pass mycket som Anna alltid lyckats göra hos mig. Detta tar jag med mig:

Borde ge mig själv en eloge
Borde vara en given prisvinnare i alla situationer
Mina tankar borde inte behöva stål och flyktvägar
Mina känslor borde inte böna efter recept och recensioner
Jag borde ha något att säga till om
Gå och damma av mina pokaler

Det var inte fel av mig att trassla till det
Den där gryningen var inte mitt fel
Den där långa vägen hem
Det var inte fult av mig att gå sönder
och inte våga ringa
och berätta

Jag vill inte avkräva armhävningar
när jag behöver kramas
Vill inte bestämma mig för att aldrig trilla
och bli av med mitt ID-kort
Inte boka in mina bästa dagar
i en kö till ett hjärta
redan upptaget
eller skräckslaget
Inte kränga min längtan
som en dålig idé
om något bättre

Jag ville aldrig sakna mig så här mycket
Nu vet jag verkligen hur det känns
Nu har jag ingen lust längre att peka i fel riktning
förvirra
mena att det krävs tusen vackra teckningar
innan någon kan vända sig om
och ta emot

Jag tackar ja till mitt pris nu
Jag tackar ja till medaljen att hänga på bröstet
och motiveringen ska kopieras upp
spridas i mitt synfält:
För ett fantastiskt leverne
i en snårig tillvaro
För värme och mod
bland fegt och kallt
För ett ärligt uttalande
och en omisskännlig insikt
om ditt eget värde
För kampen mot sorgen
skulle inte vara skammen
över livet
och glädjen
över dig
skulle alltid vinna


(c) Anna Jörgensdotter ur Sång från hjärtats bakgård

PopPrinsessa UR KÄRLEKSFUNKTION!

Eller ska jag kalla det ur kärlekslogik? Jag kan inte lita på något. Jag kan inte lita på att du älskar mig längre på grund av mina utbrott. Tysta utbrott. Skakar inga väggar. Jag undrar när dagen kommer då du slår mig på riktigt. Den dagen du inte orkar med min tystnad. Men slår du mig kommer du aldrig mer att höra mig tala.

Jag söker skydd i tystnaden. Men det hjälper inte. Skapar bara storm.

Jag lägger allt på mina egna axlar. Det är mitt fel att du inte älskar mig. mIRC är mitt fel. Emelie är mitt fel. Det är mig det är fel på. PopPrinsessa ur funktion. Jag fungerar inte och du kommer aldrig stå ut. Du söker andra vägar. Du söker något helt. Jag hatar mig själv. Jag vill kräkas. Jag vill... Nej, jag fortsätter inte dessa meningar.

Detta: bara min synvinkel. Jag lägger inte orden i mun på dig. Jag lovar.

När allt tar slut har jag inget kvar. Naken står jag i smutsen. I skammen. Ser tillbaka på något som skulle kunna varit. En kanske framtid. Så fantastisk. Men tavlorna ska hänga på andra väggar nu. Någon annan ska fråga dig vem Eris är och vem som ritade tavlan till dig. I svartsjuka kommer hon be dig att ta ner den. Jag vet.

Fantasi. Jag hatar den. Döda mig. Snabbt.

PopPrinsessa UR FUNKTION!

Tårar föll idag. Skönt med blött på kinderna. Nej, inget blod. Det fanns det ingen tid för. Men det var nära igen. Så nära kanten hela tiden. Jag vill inte. Hur många gånger har jag inte bett om att få vara normal? Siffran spelar ingen roll men den finns där. Ser ut som en tidtabell över övergivna städer. Kanske. Vad vet jag om tidtabeller egentligen? Bara siffror.

Jag är ur funktion. Trasig människa. Du frågar varför jag inte svarar på tilltal. Jag kan inte svara. Min hjärna har kopplats ifrån. Startar om hårddisken. Du börjar skrika när jag inte svarar. Jag kryper ihop i en hög. Rädd igen såklart. Samma reaktion som för tio år sedan. Tio år? Längesen nu. Men slagen slår fortfarande lika hårt i magen. Jag är fortfarande lika rädd för höga oljud. Det krossar trumhinnan.

Jag önskar mig normal. Jag önskar mig frisk. Men jag vet att det aldrig kommer att ske. Jovisst kan jag medicinera mig lagom fri eller spendera timmar i små rum med små bord mellan oss och prata om saker jag inte kommer ihåg. Jag kan göra det. Men det kommer inte att hjälpa mig. Jag kommer alltid vara ur funktion. Än så länge är jag bara glad att det inte stör mitt skolarbete. Som förra året. Jävla Janne. Jävla Högskola. Hur ska jag överleva nästa gång?

Bilder. Dom vill ut ur huvudet. Men vem tittar?

PopPrinsessa skriver krönikor. Hon njuter.

Den här veckan har vi skrivit krönikor på skrivarlinjen. Nedan följer den krönika jag skrev som uppgift. Efter uppgiftskrönikan publiceras en krönika jag skrev nyss om dagens textsamtal. Jag tänker inte be om ursäkt. Jag tänker aldrig sluta stå för mina åsikter.

Jag har en hjärna och den sitter i huvudet
(c) Sofia Eliasson 2008

Igår fick jag reda på att jag var efterbliven bara för att jag inte vet vilket kön jag har. Det var en användare på qruiser som påstod att alla som hävdar att dom är av annat kön är efterblivna, det är ju bara att kolla mellan benen om man är osäker. Men trots att jag kikar mellan benen är jag fortfarande osäker. Så jag får väl lov att bli kallad efterbliven. Att valet av kön just på qruiser, till skillnad från andra communitys på internet, skulle handla om det mentala könet, eller genus, slog nog aldrig honom. Men det är ju inte så lätt för alla att förstå att allt inte handlar om könsorgan.
Egentligen finns det fyra sätt att dela in människans kön. Vi har vårt fysiska kön, ett könsorgan. Vi har ett mentalt kön, det kön jag anser mig tillhöra. Ett socialt kön, det andra anser mig tillhöra och ett juridiskt kön, det staten anser att jag är. Man kan alltså vara född som pojke känna sig som en kvinna men att andra ser en som en man. Det kan också vara mer komplicerat än så med tanke på hur oändligt många fler könsdefinitioner det finns, när vi pratar om mentala kön, än just man och kvinna. För många är dock könsekvationen enkel. Du föds och läkaren bestämmer vilket kön du har. Din familj tar till sig det könet för att bestämma vilken färg du ska ha på leksakerna och tapeterna i ditt barnrum. Du formas redan som nyfödd att tänka vad som är manligt och kvinnligt och identifierar dig tidigt i ditt liv med kön du tilldelats. Det är som ett färdigt paket. Är du pojke ska du också bli en pojke, med allt vad det innebär.
Det är inte längre någon idé att prata om feminism och att försöka uppnå ett jämställt samhälle. Det handlar inte om att mannen förtrycker kvinnan och att vi lever i ett patriarkalist samhälle. Det handlar om att vi uppfostrar våra barn enligt påhittade könsroller som inte har någon egentlig funktion. Snart är det internationella kvinnodagen. En dag att uppmärksamma kvinnan och olikheterna mellan könen. Varför måste vi alltid dela in allt i kön? Och varför finns ingen internationell mansdag? Folk verkar tro att den internationella kvinnodagen är ett stort steg mot kvinnans frigörelse men faktum är att det bara är ett större steg mot fortsatt särbehandling. Att fortsätta hävda att mannen förtrycker kvinnan är bara ett försök att försöka bota symptomen. Sjukdomen går mycket djupare än så.
Och sluta klaga! Vems är felet att kvinnors löner är lägre än mäns? Vems är felet att kvinnor inte vågar gå ensamma utomhus på kvällen? Vems är felet att vi har så få kvinnliga chefer? Är det verkligen männens förtryck allt grundar sig på? Eller är det alla föräldrar hemma i villorna som inte riktigt förstått vad deras uppfostran gör med deras barn? Tjejer får lära sig att rosa är tjejigt och dockor är bra, man ska vara hemma med barnen och laga mat, städa och diska. Det är också fint att vara känslig ibland och gråta en skvätt. Dessutom ska man vara sexig och snygg och alltid ha perfekt smink. Killar får lära sig att blått är killigt och stora bilar ska man ha. Det är mesigt att gråta och det gör inte ont att ramla på gymnastikgolv. Dessutom ska man ha stora muskler och ett bra jobb som ger mycket lön. Detta, föräldrar, är vad ni lär era barn när ni inreder barnkammaren, köper leksaker och tröstar dottern lite längre än sonen.
Det finns bara en enda skillnad mellan könen och det är just könet. Ett kroppsligt organ som är till för vår arts reproducering och överlevnad. Ett könsorgan har ingenting med tänkande att göra och våra könsorgan styr inte våra hjärnor. Bara för att någon annan har berättat för dig att du har en fitta eller kuk betyder inte det att du måste vara en. Jag blir lika irriterad varje gång det är dags att fylla i en enkät. Jag måste välja kön. Vänligen kryssa i: Är du man eller kvinna? Jag är ju ingetdera svarar jag, men då blir enkäten oläsbar. Ja, för min fitta har så mycket med mitt tänkande att göra, eller hur?
Jag kommer att fortsätta definieras som efterbliven. Jag har inget kön, eller jo, jag har ju en fitta mellan benen. Men hjärnan sitter fortfarande i huvudet.

Idag skulle jag förändra världen

(c) Sofia Eliasson 2008

Vi hade textsamtal idag. Och jag kom till skolan med ett självförtroende över det vanliga. Jag tänkte att nu skulle det bli debatt och att min text skulle skapa vilda reaktioner. Men jag blev så förbannad. Först trodde jag att ilskan låg i att dom hade kritiserat min text relativt hårt. Men det är inte likt mig att vara känslig för kritik. Efter en stund kom jag på vad det var.
Jag har alltid haft en vilja att förändra världen. När jag var liten jobbade min mamma som SFI-lärare i Kvänum. Under den tiden träffade jag väldigt många bosniska flyktingar. Jag såg kriget utspela sig på TV:n men såg ingen logik bakom människans beteende. Skjuta ihjäl varandra? Nej. Jag ville åka ner till Bosnien och säga åt ledarna på skarpen att sluta kriga. Men jag kom aldrig iväg. Idag har jag ett annat mål. Jag vill degradera betydelsen av kön. Könet förföljer individen och begränsar den.
Jag vill inte vara något som någon annan har sagt åt mig att vara. Och jag vill inte behöva argumentera för mitt könslösa jag. Min dröm är att alla ska få in i sina huvuden vad jag har förstått. Visst, det kan låta utopiskt men jag är säker på att det är positivt för vår samhällsutveckling. Utan kön blir individen friare att tänka själv.
Textsamtalet kändes som tanken på att komma ut som homosexuell för min homofoba moder. Hon skulle förmodligen slänga ut mig och aldrig mer prata med mig igen. Skillnaden vara bara att jag kom ut som könslös. Och inte för min moder, utan för en intolerant och okunnig skrivarklass. Jag har alltid trott att jag inte skulle kunna känna mig diskriminerad just eftersom min övertygelse är så stark. Men idag var första gången och förmodligen inte den sista. Idag förstod jag att samhället inte är så förstående som jag skulle vilja att det vore. Så naivt av mig att tro det.
Häromdagen såg jag debattprogrammet Beckman, Ohlson & Can, på SVT, om moderskap. Med i panelen satt Elise Claeson, debattör och författare som hyllar hemmafrun. Hon hävdade att Simone de Beauvoir hade fel, idag vet vi ju att man föds till kvinna och inte att man blir en kvinna så småningom. Jag höll för öronen och låtsades som om jag inte hörde. Jag är van att upptäcka den här okunnigheten hos trångsynta personer på internet, men jag trodde inte att jag skulle behöva höra det i ett intellektuellt debattprogram. Inte heller trodde jag att jag skulle behöva uppleva samma sak i ett klassrum med intellektuella klasskamrater. Visst, det är klart att man får motsätta sig mina teorier men jag förväntade mig att det i alla fall skulle finnas någon som skulle förstå.
Min vision om en förändring skulle börja i klassrummet. Det var en spännande känsla. Klassrummet var dock tyst sånär på de få som vågade opponera sig mot texten. Jag misstänker att resten av klassen kräktes i smyg istället för att kräkas på mig.