torsdag 25 oktober 2007

PopPrinsessa bör inte skriva böcker om överlevnad.

Att överleva. En konstform alla föds att måla själv. Något att lära sig. Utan hjälp. Utan lexikon eller uppslagsverk. Att överleva. Funger inte med henne så nära. Så mycket ofrivilligt hat. Så ofrivillig dödslängtan. Jag hatar så ofrivilligt. Låt mig bara försvinna. Låt mig få döda dig. Låt dig dö utan att jag agerar. Låt dig försvinna. HISTORIEREVISIONISM! Låt dig aldrig ha existerat. Låt din röst aldrig mer höras. Låt din kropp aldrig mer väckas i extas. Låt ditt skratt aldrig få höras i hans öron. Du är så mycket mer än jag. Jag är ingen. Mord i mina tankar ännu en gång. Mord i mina tankar en morgon i oktober.

Ge mig Oxascand!
Ge mig Sobril!
Ge mig heroin!

Bara något annat än nu. Vill inget annat än någon annanstans. Vill inget annat än en annan känsla. Ett annat nu.
Var är min overkliga verklighet?

Vill inget annat än något annat. Vill inget annat än en annan känsla. Vill inget annat än ett annat nu. Var är min overkliga verklighet?

Ge mig!
Ge mig!
Ge mig!


Jag är allergisk och min allergimedicin är att bita mig i fingret.
Men stoppa mig om du en gång ser det.
Och fråga mig om mina märken på mina fingrar.
Då kanske jag överlever.

onsdag 24 oktober 2007

PopPrinsessas anteckningar i avreageringens klassrum.

Och såklart blir jag uthängd i klassen. Men att säga att jag frågade tre gånger spelar ingen roll för då blir jag ond som slänger ansvaret på någon annan. Jag hatar när inte sanningen kommer fram. Hatar! Men det är ingen idé att bry sig eftersom alla redan ogillar mig. Visst är jag för svart, för smal, för tjock, för ful, för sexig, för älskad och alldeles för hatad. Som vanligt idag. Som vanligt i nya grupper. Det finns ingen, ingen någonsin. Jag låter ingen komma för nära. Det blir så mycket lättare så. Ingen som frågar hur jag mår eller vad jag är. Slippa svara för jag är ju ingen! När man inte är någon har man inga svar.

Men jag vill ju! Jag vill ju bli frågad. Men inte är det väl någon som skulle fråga hur jag mår. Jag är bara alldeles för konstig. Konstig är bra. I alla fall när man hittar någon annan som är lika konstig för då förstår man alltihop så väldigt lätt. Varandra. Och jag tror att det finns någon som är lika konstig som jag men jag vågar inte tro det. Jag är ju ingen. Hur kan då någon vara som jag?

PopPrinsessa plågas av framtidens drömmar.

Så vackert att vakna upp 05:59 på morgonen och förnimma en känsla som för några få sekunder sedan var oerhört verklig. Så verklig att den håller sig fast utanför det overkliga och klöser sig kvar ända in i duschen. Minuter, minuter, minuter. Vad hände egentligen? Jag minns mig vid datorn och ditt lösenord och jag ser till slut dina mail. Som jag så länge jagat efter. Många, svart fetstilt slängs i ansiktet och jag läser avsändare jag inte vet något om. Men förstår att det omöjligt osannolika nu har skett. Du kan ej längre älska mig. Finns ingen närmre logik. Sen minns jag enbart två bananlådor som mina saker packas ner i. För att flytta någonstans långt borta och dina föräldrar hjälper till. Jag vet inte alls varför jag gör det men förstår att något är fel. Jag vet inte vad jag vill men jag vet egentligen att du inte vill men jag vägrar att tro det. Stryker porslinskatten mellan öronen och rullar den varsamt in i tidningspapprets trygghet.

Vattnet blir inte varmt den här morgonen heller. Aldrig tillräckligt varmt. Huden knottrar sig ful och huttrande står jag under duschmunstycket som renar efter nattens svettångest. Till och med duschdraperiet knottrar sig. Vattendropparna krampar fast sig på det plastiga tyget bredvid mig. Min hand river ner. Duschdraperiet knottrar inte längre. Nattens dröm frågar mig om framtiden men jag vet inte vad jag ska svara. Tankarna som alltid morgontomma, vad väntar dom sig? Och min bedragare andas tungt i min säng.

torsdag 4 oktober 2007

PopPrinsessa hittar gamla ord.

Gamla ord som fortfarande betyder.

23:35 2007-03-29
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet bara att jag inombords bara gråter. LeeLoo existerar i andra skepnader och jag vet inte om jag kan lita på dig. Ord flödar förbi min hjärna då och då och jag ser bilder framför ögonen som kroppar av glas. Du är det vackraste men jag kommer aldrig få ha kvar dig. Jag älskar dig men ibland känns du känslokall. Jag orkar inte höra dessa påhittade ord. Jag vågar inte låta dig åka iväg imorgon ifall du skriver något till någon. Hur ska jag någonsin kunna lita på dig igen? Musik flyter förbi mina ögon och jag vill lyssna mig hel men jag vågar inte i din närhet. Jag vill skära väldigt djupt men så rädd för din ilska. Rädd.

Och den där känslan sitter kvar på grund av ord som skrivs till andra personer fortfarande:
Drrrling - gillar du när man pratar snusk med dig också?
Hannahn - ja ;)
Drrrling - ska det bara vara snusk, eller gillar du när man kallar dig saker också?
Hannahn - tja... nja, inte hora och sånt om det var det du tänkte på :)
Drrrling - mer som "fan vad din trånga fitta är skön" och så alltså =)
Hannahn - haha... ja ;)
Drrrling - =)
Drrrling - du är lite porrig av dig, med andra ord? =)

Hur korkad är jag som fortfarande står vid din sida? När kommer du att lämna mig? Hur kunde du göra så mot mig? Vad har jag gjort för fel? Jag hatar mig själv. Kräk mig! Döda mig! Jag vill bara försvinna.

måndag 1 oktober 2007

PopPrinsessa drabbas av känslostormar medan solen lyser in och värmer det trasiga trägolvet.

Åh hur en bok kan skapa så starka känslor. Just nu läses Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter. En bok som får mig att både skratta och gråta men att sträckläsa cirka hundra sidor under några sammanhängande timmar är lite farligt. Så mycket känslor och jag förstår vad Helena menade. Att hon kunde se mig som huvudpersonen Andrea, var det så Du sa? Jag tror det. Fast jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller inte. Jag vill vara hon. Lyckligt ansvarlös utan att behöva bry sig om vad andra tycker. Eller gör hon det? Andrea. Jag älskar henne. Tänk om jag också hade fått bli inlagd när jag var som sjukast, undra hur mitt liv hade sett ut då? Men jag var aldrig tillräckligt sjuk. Bara sjuktaxi till KSS för att räkna ut hur stor suicidrisken var. I mina ögon ganska stor, men det var tydligen några procentenheter som fattades. Jag var ju tvungen att förstå att dom inte hade hur många platser som helst, och så klarade jag ju skolan så bra. Men skolan var ju min ventil. Ett sätt att visa att jag var bra. Men det är längesedan nu. Men ännu ej begravet.

Känslostormar blåser tillsammans med solvarma strålar utanför fönstret. Löven faller. Nu är det sannerligen höst. Winnerbäcks nya album värmer mig. Jag fick den signerad tack vare Carin. Tack Carin. Det var omtänksamt av dig. Fortsätt så (Vad har du emot Johan?).

När jag satt och läste Pappa Pralin idag kom jag ju såklart att tänka på Helena. Jag tycker om Helena och så kommer jag att tänka på Lisa-Marie och hur mycket jag tyckte om henne. Vänner de två sista veckorna på kursen och sen flyttade hon till Uppsala. Så typiskt mig. Jag tänker inte låta det hända igen. Jag har så lätt att förälska mig i människor. Och ja, jag som är så öppen med allt måste säga att jag är smått förälskad i Helena. Tolka det som ni vill, det blir roligast så. Vilken människa. Jag undrar om hon ser mig. Varför måste jag känna så mycket? Jag känner mig löjlig.

Soundtrack:
Om du lämnade mig nu - Lars Winnerbäck feat. Miss Li

Jag blir så ledsen av den låten. Kanske inte så konstigt med tanke på allt som hänt de senaste veckorna. Jag kan inte förstå mig på kärleken. "Lätt att tro att en känsla är en stor chokladkaka med nötter och en annan känsla ett fryst bröd med fryst ost till" (Pappa Pralin s. 75). Varför är allt så svårt? Hur kan jag acceptera att den jag älskar bryter ett förtroende jag trodde var starkt? Ett förtroende jag trodde var ett fötroende. Så vackra ord min sköna...

Jag antar att det är såhär livet är. Att acceptera. Acceptera mitt liv som det jag har. Aldrig det jag vill att det ska vara. Godnatt min sköna, dröm om mig inatt.

söndag 23 september 2007

PopPrinsessa sitter bredvid den raserade kärleken och undrar hur hon ska ta sig vidare.

Nej. Anledningen till att detta inlägg skrivs är att jag lyssnar på deprimerande brittpop, men det gör inget för det behövs skriva ett inlägg. Det var ju så längesen nu. Mycket har hänt samtidigt som inget alls vill hända egentligen. Kryptiskt? Nej, bara väldigt komplicerat. Jag är lurad och bedragen men istället för att säga stopp fortsätter jag raserandet genom att bedra mig själv. Så mycket lögner att jag inte orkar se dom längre. Jag vet inte vad som är sant, men jag orkar inte bry mig så länge jag får fortsätta leva i min illusion. För det är väl det allt har varit för dig hittills? Ett enda spel av lögner, en enda stor teater, min älskade illusion.

Är jag dum som inte orkar bry mig om något annat? Too fucked up to care anymore? Jo, jag bytte från deprimerande brittpop till det något mer aggressiva hållet. Det kändes bättre så. Hur kan du sitta två meter ifrån mig och vara så avslappnad? Just det, din trygghet ligger ju i allt du får säga till alla andra, så vackra ord...

-RiotDrrrling- skulle du vilja bli knullad hårt?
-MysLinda- tror det
-RiotDrrrling- mmm
-RiotDrrrling- jag skulle vilja smyga mig fram bakifrån där du står vid det där trädet... tag tag i dina små armar och hålla dem runt trädet så du sitter fast...
-RiotDrrrling- min ena starka hand håller ensam kvar dina armar runt trädet och sen för jag den andra runt trädet och smeker dn mage
-RiotDrrrling- hade du gillat det, kåta lilla linda?
-RiotDrrrling- är du där, Linda?
-MysLinda- mmmm
-MysLinda- ja det hade jag gillat
-RiotDrrrling- blir du våt av det?
-RiotDrrrling jag hade hållt armarna hårt, så det gjorde lite ont... och viskat "skriker du hjälp ligger du risigt till"
-MysLinda- hehe
-RiotDrrrling- handen i fram hade jag fört in under linnet och klämt hårt på dina unga små tuttar, vridit lite på bröstvårtorna
-RiotDrrrling- sen hade jag dragit ner handen mellan dina ben och tagit ett hårt tag om ditt skrev genom jeansen
-RiotDrrrling- viskat: du är en kåt liten tonåring du va?
-MysLinda- mmmm
-RiotDrrrling- klämmer hårdare om skrevet...
-RiotDrrrling- jag hörde inte, vad sa du?
-RiotDrrrling- daskar till din fitta genom jeanstyget... jag sa, jag hörde inte!


SÅ VACKRA ORD! (Men det finns värre saker du skrivit till de andra 36 stycken personerna)

Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Mitt problem är att jag älskar dig för mycket. Oj? Blottade jag oss för mycket nu igen? Det spelar ingen roll med tanke på vad du har gjort mot mig. Skulle vi gifta oss, var det inte du som ville att jag skulle vara dina barns moder? Så mycket skitsnack. Men jag tänker inte hata dig, den energin är inte värld att slösa bort på en så underbar människa som du. Men när du säger att du älskar mig hör jag bara tomt prat som inte betyder något alls. Kanske inte är så konstigt med tanke på hur du förstör mig. Jag skulle ha en vacker höst. Vi skulle fira ett år, vi skulle gå på Jonas Gardell, och så kommer det här. Hur vill du att jag ska lyckas överleva varje höst, älskling?

Du har hört mina ord så många gånger förr. Du har hört alla mina frågor. Du vet om alla mina problem. Du äger hela min själ. Och när du väl fått mig att lita på dig. Och när du väl fått mig att tro på att du är världens mest perfekta man krossar du mig på en sekund med din kuk i brevform. Dina ord betyder inte längre något, eller? Jag vet inte längre. Det enda jag vet är att alla mina farhågor besannades. Hur kunde jag ha så rätt redan ett år i förväg? Jag hatar mig själv! Jag hatar mig själv, verkligen! JAG HATAR MIG SJÄLV. Låt mig bara få dö.

I'd listen to the words he'd say
But in his voice i heard decay
The plastic face forced to portray
All the insides left cold and gray
There is a place that still remains
It eats the fear it eats the pain
The sweetest price he'll have to pay

The day the whole world went away

13/9 2007 - En evigt hatad dag

måndag 27 augusti 2007

PopPrinsessa ropar i tystnad.

Jag behöver hjälp men törs inte ringa vårdcentralen. Jag vill inte se deras fördomsfulla blickar och höra deras välinlärda meningar. Landstinget delar ut ord till läkarna så att läkarna vet vad dom ska säga till en sån som jag. Jag kan inte bestämma mig. Medicin - Inte medicin. Är jag på väg in i en depression igen eller tänker jag mig till den, bara för att det är bekvämt?

Jag måste lära mig att tänka positivt. Jag har ingenting att vara rädd för. Jo, rädd för att bli sjuk igen. Men om jag tänker på det så kommer jag att bli sjuk igen. Det är roligt att gå i skolan, roligare än att vara arbetslös och inte göra någonting i alla fall. Jag ska försöka att fokusera på en dag i taget. Imorgon har vi textsamtal, det tycker jag i alla fall är roligt. Så länge jag inte inbillar mig att jag mår illa eller är sjuk. Fast i helgen blev jag sjuk på riktigt, det var inte roligt.

Mitt mål imorgon är att ta mig till skolan. Inget mer, inget mindre. Sen får vi se vad som händer.

Don't get angry with yourself
I'll heal you

With a razorblade
I'll cut a slit open
And the luminous beam
Feeds you honey, heals you