PopPrinsessa UR FUNKTION!

Tårar föll idag. Skönt med blött på kinderna. Nej, inget blod. Det fanns det ingen tid för. Men det var nära igen. Så nära kanten hela tiden. Jag vill inte. Hur många gånger har jag inte bett om att få vara normal? Siffran spelar ingen roll men den finns där. Ser ut som en tidtabell över övergivna städer. Kanske. Vad vet jag om tidtabeller egentligen? Bara siffror.

Jag är ur funktion. Trasig människa. Du frågar varför jag inte svarar på tilltal. Jag kan inte svara. Min hjärna har kopplats ifrån. Startar om hårddisken. Du börjar skrika när jag inte svarar. Jag kryper ihop i en hög. Rädd igen såklart. Samma reaktion som för tio år sedan. Tio år? Längesen nu. Men slagen slår fortfarande lika hårt i magen. Jag är fortfarande lika rädd för höga oljud. Det krossar trumhinnan.

Jag önskar mig normal. Jag önskar mig frisk. Men jag vet att det aldrig kommer att ske. Jovisst kan jag medicinera mig lagom fri eller spendera timmar i små rum med små bord mellan oss och prata om saker jag inte kommer ihåg. Jag kan göra det. Men det kommer inte att hjälpa mig. Jag kommer alltid vara ur funktion. Än så länge är jag bara glad att det inte stör mitt skolarbete. Som förra året. Jävla Janne. Jävla Högskola. Hur ska jag överleva nästa gång?

Bilder. Dom vill ut ur huvudet. Men vem tittar?

PopPrinsessa skriver krönikor. Hon njuter.

Den här veckan har vi skrivit krönikor på skrivarlinjen. Nedan följer den krönika jag skrev som uppgift. Efter uppgiftskrönikan publiceras en krönika jag skrev nyss om dagens textsamtal. Jag tänker inte be om ursäkt. Jag tänker aldrig sluta stå för mina åsikter.

Jag har en hjärna och den sitter i huvudet
(c) Sofia Eliasson 2008

Igår fick jag reda på att jag var efterbliven bara för att jag inte vet vilket kön jag har. Det var en användare på qruiser som påstod att alla som hävdar att dom är av annat kön är efterblivna, det är ju bara att kolla mellan benen om man är osäker. Men trots att jag kikar mellan benen är jag fortfarande osäker. Så jag får väl lov att bli kallad efterbliven. Att valet av kön just på qruiser, till skillnad från andra communitys på internet, skulle handla om det mentala könet, eller genus, slog nog aldrig honom. Men det är ju inte så lätt för alla att förstå att allt inte handlar om könsorgan.
Egentligen finns det fyra sätt att dela in människans kön. Vi har vårt fysiska kön, ett könsorgan. Vi har ett mentalt kön, det kön jag anser mig tillhöra. Ett socialt kön, det andra anser mig tillhöra och ett juridiskt kön, det staten anser att jag är. Man kan alltså vara född som pojke känna sig som en kvinna men att andra ser en som en man. Det kan också vara mer komplicerat än så med tanke på hur oändligt många fler könsdefinitioner det finns, när vi pratar om mentala kön, än just man och kvinna. För många är dock könsekvationen enkel. Du föds och läkaren bestämmer vilket kön du har. Din familj tar till sig det könet för att bestämma vilken färg du ska ha på leksakerna och tapeterna i ditt barnrum. Du formas redan som nyfödd att tänka vad som är manligt och kvinnligt och identifierar dig tidigt i ditt liv med kön du tilldelats. Det är som ett färdigt paket. Är du pojke ska du också bli en pojke, med allt vad det innebär.
Det är inte längre någon idé att prata om feminism och att försöka uppnå ett jämställt samhälle. Det handlar inte om att mannen förtrycker kvinnan och att vi lever i ett patriarkalist samhälle. Det handlar om att vi uppfostrar våra barn enligt påhittade könsroller som inte har någon egentlig funktion. Snart är det internationella kvinnodagen. En dag att uppmärksamma kvinnan och olikheterna mellan könen. Varför måste vi alltid dela in allt i kön? Och varför finns ingen internationell mansdag? Folk verkar tro att den internationella kvinnodagen är ett stort steg mot kvinnans frigörelse men faktum är att det bara är ett större steg mot fortsatt särbehandling. Att fortsätta hävda att mannen förtrycker kvinnan är bara ett försök att försöka bota symptomen. Sjukdomen går mycket djupare än så.
Och sluta klaga! Vems är felet att kvinnors löner är lägre än mäns? Vems är felet att kvinnor inte vågar gå ensamma utomhus på kvällen? Vems är felet att vi har så få kvinnliga chefer? Är det verkligen männens förtryck allt grundar sig på? Eller är det alla föräldrar hemma i villorna som inte riktigt förstått vad deras uppfostran gör med deras barn? Tjejer får lära sig att rosa är tjejigt och dockor är bra, man ska vara hemma med barnen och laga mat, städa och diska. Det är också fint att vara känslig ibland och gråta en skvätt. Dessutom ska man vara sexig och snygg och alltid ha perfekt smink. Killar får lära sig att blått är killigt och stora bilar ska man ha. Det är mesigt att gråta och det gör inte ont att ramla på gymnastikgolv. Dessutom ska man ha stora muskler och ett bra jobb som ger mycket lön. Detta, föräldrar, är vad ni lär era barn när ni inreder barnkammaren, köper leksaker och tröstar dottern lite längre än sonen.
Det finns bara en enda skillnad mellan könen och det är just könet. Ett kroppsligt organ som är till för vår arts reproducering och överlevnad. Ett könsorgan har ingenting med tänkande att göra och våra könsorgan styr inte våra hjärnor. Bara för att någon annan har berättat för dig att du har en fitta eller kuk betyder inte det att du måste vara en. Jag blir lika irriterad varje gång det är dags att fylla i en enkät. Jag måste välja kön. Vänligen kryssa i: Är du man eller kvinna? Jag är ju ingetdera svarar jag, men då blir enkäten oläsbar. Ja, för min fitta har så mycket med mitt tänkande att göra, eller hur?
Jag kommer att fortsätta definieras som efterbliven. Jag har inget kön, eller jo, jag har ju en fitta mellan benen. Men hjärnan sitter fortfarande i huvudet.

Idag skulle jag förändra världen

(c) Sofia Eliasson 2008

Vi hade textsamtal idag. Och jag kom till skolan med ett självförtroende över det vanliga. Jag tänkte att nu skulle det bli debatt och att min text skulle skapa vilda reaktioner. Men jag blev så förbannad. Först trodde jag att ilskan låg i att dom hade kritiserat min text relativt hårt. Men det är inte likt mig att vara känslig för kritik. Efter en stund kom jag på vad det var.
Jag har alltid haft en vilja att förändra världen. När jag var liten jobbade min mamma som SFI-lärare i Kvänum. Under den tiden träffade jag väldigt många bosniska flyktingar. Jag såg kriget utspela sig på TV:n men såg ingen logik bakom människans beteende. Skjuta ihjäl varandra? Nej. Jag ville åka ner till Bosnien och säga åt ledarna på skarpen att sluta kriga. Men jag kom aldrig iväg. Idag har jag ett annat mål. Jag vill degradera betydelsen av kön. Könet förföljer individen och begränsar den.
Jag vill inte vara något som någon annan har sagt åt mig att vara. Och jag vill inte behöva argumentera för mitt könslösa jag. Min dröm är att alla ska få in i sina huvuden vad jag har förstått. Visst, det kan låta utopiskt men jag är säker på att det är positivt för vår samhällsutveckling. Utan kön blir individen friare att tänka själv.
Textsamtalet kändes som tanken på att komma ut som homosexuell för min homofoba moder. Hon skulle förmodligen slänga ut mig och aldrig mer prata med mig igen. Skillnaden vara bara att jag kom ut som könslös. Och inte för min moder, utan för en intolerant och okunnig skrivarklass. Jag har alltid trott att jag inte skulle kunna känna mig diskriminerad just eftersom min övertygelse är så stark. Men idag var första gången och förmodligen inte den sista. Idag förstod jag att samhället inte är så förstående som jag skulle vilja att det vore. Så naivt av mig att tro det.
Häromdagen såg jag debattprogrammet Beckman, Ohlson & Can, på SVT, om moderskap. Med i panelen satt Elise Claeson, debattör och författare som hyllar hemmafrun. Hon hävdade att Simone de Beauvoir hade fel, idag vet vi ju att man föds till kvinna och inte att man blir en kvinna så småningom. Jag höll för öronen och låtsades som om jag inte hörde. Jag är van att upptäcka den här okunnigheten hos trångsynta personer på internet, men jag trodde inte att jag skulle behöva höra det i ett intellektuellt debattprogram. Inte heller trodde jag att jag skulle behöva uppleva samma sak i ett klassrum med intellektuella klasskamrater. Visst, det är klart att man får motsätta sig mina teorier men jag förväntade mig att det i alla fall skulle finnas någon som skulle förstå.
Min vision om en förändring skulle börja i klassrummet. Det var en spännande känsla. Klassrummet var dock tyst sånär på de få som vågade opponera sig mot texten. Jag misstänker att resten av klassen kräktes i smyg istället för att kräkas på mig.

PopPrinsessa slickar saltsyra på såren.

Nej. Jag vill inte att ni ska förstå det här. Jag finns bara inte riktigt kvar längre. Längtar för en gångs skull tillbaka i tiden mer än framåt. Annars brukar det alltid vara något jag längtar till men nu, nu vill jag tillbaka till juli. För jag var vacker då. Och september, för jag kunde inte äta något då. Jag vet att det kan ses som enbart fåfänga men förmodligen går det djupare än så. Kallas det självhat måntro? Vi har textsamtal imorgon. Jag vill bara åka buss och lyssna på marble house. Bara då är jag lugn. Jag slickar saltsyra på sår och hatar, för tillfället, det mesta. Det finns människor jag gärna skulle spränga i bitar och människor jag gärna skulle sluka hela, av kärlek. Ibland är världen inget mer än ord. Svärta. Jag tatuerar dom in på kroppen. Hoppsan? Vad hände nu? Jag bytte visst ämne. Orden. Dom där orden. Och horan från Östersund. Jag vill inte längre vara kvinna. Jag hatar kvinnoskapet. Kvinnan har bedragit mig och jag vägrar göra henne sällskap. Jag vill inte befatta mig med vulgära hängbröst i för små tröjor. Bruna. Och jag vill inte se småflickor förnedra sig själva på internet. Jag kräks på dom, igen. Jag hatar er. Ni är offer. Jag är fri.

Jag ska sova. Andas. Aldrig glömma att andas.

PopPrinsessa andas födelse.

andas

långsamt

och tyst

beslöjade andetag skälver kroppen under dig

andas

andas

andas

PopPrinsessa hackar hjärnan i bitar.

Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte. Hörlurarna sitter tätt åt och känslan kryper fram igen. Myrkryp. Hatkryp. Myrkryp. Hatkryp. Myrkryp. Hatkryp. Känslan av att vilja slita loss själen ur hjärtat. Känslan av att inte vilja alls mera. Känslan av att inget någonsin kommer att bli bra igen. Tårarna stockar sig innanför ögonlocken. Hjärnan hackar sönder sig själv. Blir bitar. Fågelmat på marken. Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte. Snälla sig stopp och snälla låt mina tårar flöda. Var det därför allt började? Det onda. Att tårarna inte ville rinna. Då fick min hjärnsubtsans rinna istället. Ensam. Kallt. Hat. Snälla rädda mig?

Smärtan i min underarm återkommer då och då. En påminnelse om det onda. Den Svarta Sjukan. Den råder fortfarande men får inte visas.

Jag behöver intellektuell ensamhet. Jag behöver tänka ibland. Och får jag inte mitt behov biter jag tillbaka. Människor betyder inget alls. Hjärnan måste limmas ihop igen men allt blir bara klibbigt och smutsigt. Limmet förstör. Snälla. Jag vill bara bli älskad. Men ingenting är viktigare än tystnaden.

Vrider mig i plågor om natten. Mina ögon visar bilder jag inte vill se. Hjärnan limmas ihop till frukost. Jag hatar er. Kvinnor. Det är därför jag inte är någon. Jag kommer aldrig mer vara Kvinna. Hon dog tillsammans med Den Svarta Sjukan. Jag hatar henne.

Jag gillar inte korta stycken. Den här texten är onöjd. Men det är bara sekunder av en händelse i mitt liv. Tolkningen är oändlig.

PopPrinsessa funderar på livet men inte döden.

Jovars. Jag borde nog tänka lite på mitt liv. Jag känner en massa saker som jag inte kan sätta ord på. Jag känner mig ganska omtumlad. Kärlek Sorg Hat Kyla Illvilja Lathet Trötthet Ångest Depression. Allt på en gång på ett ungefär. Jag borde göra en lista på hur jag mår och vad som påverkar mig mest just nu, men jag orkar inte. Jag vill bara lägga huvudet mot en mjuk kudde i form av nynnande musik. En kudde av musik helt enkelt. Vilken tur att jag måste åka buss imorgon. Då får jag i alla fall krypa in i hörlurarna minst två timmar alldeles för mig själv, fast tillsammans med en massa främlingar. Vill inte till skolan imorgon. Jag känner skolhat, sedär! En sak som påverkar mig just nu. Det finns personer som skadar mig där. River med naglarna längs med halsen. Det är inte skönt. Men jag saknar Helena. Jag är arg för att jag är sjuk. En till sak som påverkar mig. Två saker som påverkar mig negativt. Härligt. Jag blir dock glad av glögg och pepparkakor. Och Helena. Två saker som påverkar mig positivt. Jag lyssnar på Belle & Sebastian. Det gör mig också glad. Jag känner mig lite avig och jag tror att jag behöver en tvångströja. Just nu lyssnar jag på expectations med tidigare nämda artist. Den får mig att må bättre. Jag lånade en bra bok idag. Nej, jag lånade tre bra böcker. Dom ska jag läsa på jullovet. Det känns konstigt att åka hem och tvinga sig på träffar med alla bekanta man inte vill träffa. Det är skönt att bo här och slippa oroa sig för att stöta på folk på stan som man nästan känner. Nu ska jag kissa. Sen ska jag rita. Sen ska jag sova.

Tack. Godnatt.

Inatt ska jag sova med ett avigt andetag (bara så att du vet).

PopPrinsessa gråter vintertårar.

Jag är så trött på att känna mig lurad och ovetskapen om känslan är sann eller inte får mig att krypa på golvet och slicka upp dammet med tungan. Jag hatar att komma hem och undra vad du har gjort under dagen. Går och letar efter något som kanske har flyttats på en millimeter för att kanske få en antydan till dina handlingar. Men jag vet ju aldrig. Och när jag väl ser något som får hjärtat att slå snabbare undrar jag; Varför? Varför gör du så här och hur vet jag att du inte har sårat mig idag? Jag vill göra slut på det här. Inte på oss men på mig själv. Det är så svårt att leva så här och jag hoppas att du förstår hur jävla svårt det är att leva med en känsla som får min värld att explodera. Varje dag. Jag försöker intala mig själv att det inte betydde något för dig men för mig är detta allt. Sanningen.

Jag vill skrika så jävla högt men alla skulle ju tro att jag var galen och jag vill gråta så att ögonen blir alldeles röda men jag kan inte. Allt bara läggs på inuti och jag vill att du ska förstå men det spelar ingen roll hur jag än uttrycker mig. Du kommer aldrig att förstå hur det känns. Hur fan kunde du göra så? Jag förstår dig inte. Du älskar mig. Det var sanningen. Hur kan du göra något som du vet skadar mig i slutändan? Jag förstår, det kan inte vara kärlek. Det måste vara hat.