Det var ingen som följde min beordring i tidigare inlägg. Jo. En, men henne hade jag liksom räknat med. Det hon sa hade jag dock redan räknat ut själv. Jag brukar vara sån. Fast andra människor behöver sätta ord på det åt mig, annars fattar jag ingenting.
Ibland känner jag att jag borde ringa vårdcentralen och följa upp min psykiska häsla som jag egentligen skulle ha gjort i oktober förra året. Fast jag orkar inte. Men ibland känns det som att jag behöver både psykolog och mediciner. Men landstinget sucks. Jag vill inte leva på citalopram och oxascand för resten av livet. Jo, oxascand skulle jag inte säga nej till och jag funderar ut lite då och då hur jag ska kunna få det. Ibland behövs det verkligen. Men landstingets psykologer kan jag klara mig utan. Fast jag vet redan idag att hur lycklig jag än är för tillfället så kommer det att vända i höst. Och trots att jag mår bra nu får jag ändå farliga impulser. Det är inte ångestbaserat längre. Det är ett beroende och jag vet att jag aldrig kommer att bli fri från det. Det är så jävla skönt. Just nu har jag nog ersatt det beroendet med sex. Kan man det? Fast jag har väl inte för mycket sex. Men jag går omkring och är kåt hela tiden. Det är ingen skillnad att vararakbladskåt och kukkåt. Eller jag vet inte. Måste fundera på det där.
Jag är så orolig att jag ska fucka up allt IGEN. Jag har inte klarat några poäng av de femton jag läst. Tänk om jag slinter igen. Jag är så nära branten hela tiden. Jag vinglar. Jag är avundsjuk på andra som kan tränga bort sina känslor och ändå klara 20 poäng på en jävla termin. Avundsjuk. Jag vill bara vara frisk. Vad ska jag göra? Jag tror inte på medicinerna längre, förutom oxascand. Ge mig någon? Maja, skicka lite till mig. Jag har läkarskräck. Dom vill bara proppa i mig mediciner jag inte vill ha. Går jag dit nu är jag rädd för att det blir litium som gäller och jag vill inte det. Vill bara ha härliga lugnande. Men jag vet att det är farligt. Som den gången min älskade var i Gävle och jag svalde 20 mg när jag brukar ta 5 mg. Det var skönt och jag bara försvann. Samtidigt vill jag inte uppleva ruset igen. Samtidigt vill jag det.
Det är skönt att släppa taget och skylla på att man är sjuk. Men det ligger alltid något i bakhuvudet som skaver. Egentligen vill jag bara släppa taget och falla handlöst. Och jag hatar mig själv för det. Jag hatar mig själv för sådana tankar. Men det är bekvämt. Jag vill bara slippa allt hårt grus man skrubbar knäna mot under livets gång.
När jag var liten. Sisådär tio till tolv år tänkte jag tanken "vad skönt att få dö så att man slipper oroa sig över sjukdomar man kan få eller att andra personer dör och försvinner ur ens liv." Det var inga självmordstankar men jag ville hellre dö än att slippa känna den smärta livet kan erbjuda. Hur kunde jag veta redan då vad som skulle hända?
Jag vill leva men jag tror inte att jag vågar.
Nu ska jag be min älskling att stänga av den vedervärdiga djurgårdsmusiken så att jag kan lägga mig i sängen och läsa. Lånade en bra bok idag på biblioteket av Paulo Cohelo. Minns inte titeln exakt men jag tror att den hette 11 minuter. Bye darlings!
Ibland känner jag att jag borde ringa vårdcentralen och följa upp min psykiska häsla som jag egentligen skulle ha gjort i oktober förra året. Fast jag orkar inte. Men ibland känns det som att jag behöver både psykolog och mediciner. Men landstinget sucks. Jag vill inte leva på citalopram och oxascand för resten av livet. Jo, oxascand skulle jag inte säga nej till och jag funderar ut lite då och då hur jag ska kunna få det. Ibland behövs det verkligen. Men landstingets psykologer kan jag klara mig utan. Fast jag vet redan idag att hur lycklig jag än är för tillfället så kommer det att vända i höst. Och trots att jag mår bra nu får jag ändå farliga impulser. Det är inte ångestbaserat längre. Det är ett beroende och jag vet att jag aldrig kommer att bli fri från det. Det är så jävla skönt. Just nu har jag nog ersatt det beroendet med sex. Kan man det? Fast jag har väl inte för mycket sex. Men jag går omkring och är kåt hela tiden. Det är ingen skillnad att vara
Jag är så orolig att jag ska fucka up allt IGEN. Jag har inte klarat några poäng av de femton jag läst. Tänk om jag slinter igen. Jag är så nära branten hela tiden. Jag vinglar. Jag är avundsjuk på andra som kan tränga bort sina känslor och ändå klara 20 poäng på en jävla termin. Avundsjuk. Jag vill bara vara frisk. Vad ska jag göra? Jag tror inte på medicinerna längre, förutom oxascand. Ge mig någon? Maja, skicka lite till mig. Jag har läkarskräck. Dom vill bara proppa i mig mediciner jag inte vill ha. Går jag dit nu är jag rädd för att det blir litium som gäller och jag vill inte det. Vill bara ha härliga lugnande. Men jag vet att det är farligt. Som den gången min älskade var i Gävle och jag svalde 20 mg när jag brukar ta 5 mg. Det var skönt och jag bara försvann. Samtidigt vill jag inte uppleva ruset igen. Samtidigt vill jag det.
När jag var liten. Sisådär tio till tolv år tänkte jag tanken "vad skönt att få dö så att man slipper oroa sig över sjukdomar man kan få eller att andra personer dör och försvinner ur ens liv." Det var inga självmordstankar men jag ville hellre dö än att slippa känna den smärta livet kan erbjuda. Hur kunde jag veta redan då vad som skulle hända?
Jag vill leva men jag tror inte att jag vågar.
Nu ska jag be min älskling att stänga av den vedervärdiga djurgårdsmusiken så att jag kan lägga mig i sängen och läsa. Lånade en bra bok idag på biblioteket av Paulo Cohelo. Minns inte titeln exakt men jag tror att den hette 11 minuter. Bye darlings!
Ge mig en vinterdrog, ge mig allt du har. Kom nu jag är kroniskt låg, bara mörkret hörs.
Ge mig oxascand. Jag behöver det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar