Jag bara ljuger. Inget är sant. Du är inte alls död för mig. Jag bara vill att du ska vara det men jag kan inte. Kan inte låta bli att gå in på din helgonsida och se om du har skrivit något fastän jag vet att jag inte borde. Och jag kan inte låta bli att kolla till din blogg ifall det står något där fastän jag egentligen inte vill veta. Jag vill bara stänga av. Varför är vi så jävla korkade? Varför är vi så jävla envisa? Men kan vi någonsin hitta tillbaka?
Sedan jag flyttade från Lidköping har vi liksom glidit undan varandra. Du slutade berätta hur det egentligen var och vad som egentligen hände. Vi blev ovänner, först i slutet på maj och sedan i slutet på juli, för småsaker som egentligen inte betydde någonting. Jag önskar att jag kunde fungera som en psykolog och lyssna på all skit du kan slänga ut dig, som jag vet inte betyder något men som ändå skär som en kniv i hjärtat, och bara strunta i det. Men jag kan inte det.
Jag skulle vilja träffa dig och jag har så mycket att säga men jag vet att du bara kommer att förneka det genom ditt eviga tjatande om att du inte känner samma sak och att du inte håller med. Du skulle avfärda mig genom att än en gång säga att du får saker slängda på dig som du inte håller med om. Men världen ser inte med samma ögon på dig som du gör på världen.
I juli förra året skrev jag ner mina tankar om sanningen/sanningar. Jag satt på bryggan vid pölen i Levene och ville att Tobias skulle ringa för jag var så ledsen över att du var arg på mig. Jag var så ledsen och undrade vad jag hade gjort fel, var det fel att skriva ett inlägg om det först? Skulle jag i framtiden vara tvungen att fatta alla beslut i samråd med dig? Nu i efterhand förstår jag att du förmodligen led av separationsångest, eller har jag helt fel? Att jag skulle försvinna bort tidigare än du väntat dig och din reaktion var ilska? Jag vet inte säkert men det känns så. Det jag kom fram till på bryggan var att alla människor har olika sanningar men att den absoluta sanningen finns någonstans där ofullkomliga människor inte kan nå den. Någonstans finns det ett rätt eller fel, men jag kände ju att det var jag som hade rätt, hur fungerar sanningarna då? Personernas olika sanningar krockar med varandra och det blir en konflikt. Men det var ju jag som hade rätt och igår hade jag rätt också.
Samtidigt som jag skulle vilja träffa dig och prata igenom allt, är jag rädd för att falla tillbaka. Precis som jag har gjort varje gång. Precis som du gjort med Christian. Är jag så dum att jag inte ens följer mina egna råd? Till både dig och Maja har jag sagt att ni ska bryta kontakten helt, han dödar er bit för bit båda två. Men nu förstår jag hur svårt det är. Skulle vi träffas vill jag att det ska vara sista gången samtidigt som jag inte vill. Vill tillbaka till förra sommaren. Vill tillbaka till studentkorridoren.
Och samtidigt som jag önskar att vi kunde bli sams igen och bästa vänner igen precis som det var förra sommaren så tvivlar jag på att det någonsin kommer att hända. Var det något som bara hände då och som vi aldrig kan få tillbaka? Ibland fungerar livet så. Men jag vet inte än.
Men om vinden vill, så låt den blåsa...
Sedan jag flyttade från Lidköping har vi liksom glidit undan varandra. Du slutade berätta hur det egentligen var och vad som egentligen hände. Vi blev ovänner, först i slutet på maj och sedan i slutet på juli, för småsaker som egentligen inte betydde någonting. Jag önskar att jag kunde fungera som en psykolog och lyssna på all skit du kan slänga ut dig, som jag vet inte betyder något men som ändå skär som en kniv i hjärtat, och bara strunta i det. Men jag kan inte det.
Jag skulle vilja träffa dig och jag har så mycket att säga men jag vet att du bara kommer att förneka det genom ditt eviga tjatande om att du inte känner samma sak och att du inte håller med. Du skulle avfärda mig genom att än en gång säga att du får saker slängda på dig som du inte håller med om. Men världen ser inte med samma ögon på dig som du gör på världen.
I juli förra året skrev jag ner mina tankar om sanningen/sanningar. Jag satt på bryggan vid pölen i Levene och ville att Tobias skulle ringa för jag var så ledsen över att du var arg på mig. Jag var så ledsen och undrade vad jag hade gjort fel, var det fel att skriva ett inlägg om det först? Skulle jag i framtiden vara tvungen att fatta alla beslut i samråd med dig? Nu i efterhand förstår jag att du förmodligen led av separationsångest, eller har jag helt fel? Att jag skulle försvinna bort tidigare än du väntat dig och din reaktion var ilska? Jag vet inte säkert men det känns så. Det jag kom fram till på bryggan var att alla människor har olika sanningar men att den absoluta sanningen finns någonstans där ofullkomliga människor inte kan nå den. Någonstans finns det ett rätt eller fel, men jag kände ju att det var jag som hade rätt, hur fungerar sanningarna då? Personernas olika sanningar krockar med varandra och det blir en konflikt. Men det var ju jag som hade rätt och igår hade jag rätt också.
Samtidigt som jag skulle vilja träffa dig och prata igenom allt, är jag rädd för att falla tillbaka. Precis som jag har gjort varje gång. Precis som du gjort med Christian. Är jag så dum att jag inte ens följer mina egna råd? Till både dig och Maja har jag sagt att ni ska bryta kontakten helt, han dödar er bit för bit båda två. Men nu förstår jag hur svårt det är. Skulle vi träffas vill jag att det ska vara sista gången samtidigt som jag inte vill. Vill tillbaka till förra sommaren. Vill tillbaka till studentkorridoren.
Och samtidigt som jag önskar att vi kunde bli sams igen och bästa vänner igen precis som det var förra sommaren så tvivlar jag på att det någonsin kommer att hända. Var det något som bara hände då och som vi aldrig kan få tillbaka? Ibland fungerar livet så. Men jag vet inte än.
Men om vinden vill, så låt den blåsa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar